Besvikelser och efterlängtade uppföljare

Ni vet när man blir så där besviken att man inte riktigt tror att det är sant? Så man måste kolla igen innan man accepterar att trillingnöt försvunnit ur Alladinasken eller att cykeln som stod i stället faktiskt har blivit stulen och inte står där längre?

Emma och Tottes mamma är död

Idag läser jag att Gunilla Wolde har dött.

Tänk ändå att Totte som skapades 1968 kommer att bli så mycket äldre än sin ”mamma”, för jag kan inte se något som tyder på att små barn ska sluta läsa om duktiga Totte och stundvis motvilliga Emma (såväl jag som mina barn har ääääälskat Emma tvärtemot). Jag tipsade om filmatiseringarna när mina barn var betydligt yngre. Faktum är att dvd-skivan fortfarande åker fram då och då när treåringen känner sig lite liten.

SVT om författaren.

Krångliga ord

Igår sa sonen något lite oväntat. Det var när vi skulle lägga oss och han hämtade högläsningsboken.

”Mamma, Erik Linklater skriver ännu bättre än J. K. Rowling!”

Jag är inte säker på att jämförelsen är helt rättvis, men den gör mig glad att jag övervann min initiala rädsla att klassikern Det blåser på månen skulle vara för gammalmodig eller för krångligt skriven för en – om än läsvan – snart sexåring.

blåserVi har läst de första två böckerna om Harry Potter tillsammans, och naturligtvis har där funnits såväl enskilda ord som saker och händelser som fått förklaras och diskuteras. Detsamma gäller boken om de två flickorna som förvandlar sig till känguruer, och självklart innehåller boken, som gavs ut 1944, ord, ordformer och företeelser som jag förklarar. Ibland förstår jag dem inte ens själv. Men vad spännande det är? Hur ska det gå för guldpuman och silverfalken?

Jag tänker på när jag började läsa skönlitteratur på engelska, och till en början blev frustrerad över alla de ord jag inte kunde översätta i huvudet. När jag var på väg att ge upp sa min pappa att jag skull koncentrera mig på handlingen. Förstod jag bara sammanhangen, historien, skulle språket komma. Och det gjorde det ju.

På samma sätt tycker jag inte att man behöver vara rädd för att använda svåra ord eller läsa krångliga böcker för barn så länge man försäkrar sig om att barnet förstår handlingen. På köpet får man roliga diskussioner och barnet får ett stort ordförråd!

Nu räcker det med Moomin

Jag borde inte ens bli upprörd när jag läser, förlåt börjar läsa, Muminfamiljen på Rivieran. Den som följt mina spalter vet att just muminböcker tenderar att vara ett rött skynke för mig. Det tog mig ett bra tag att acceptera att en melankolisk barndomshjälte blivit glassig pekboksperson, och jag har sågat såväl rim som unkna könsroller. Men när det seriealbum (Familjen lever högt) som ganska oömt förts över till filmduk nu hoppat ner från duken igen och in i något som jag antar ska likna en barnbok så får jag nog säga att det gått längre än jag någonsin kunnat förutse. Enligt förlaget (Rabén & Sjögren) riktar sig boken till barn mellan tre och sex år. Redan när filmen marknadsfördes mot småbarnspublik var jag förundrad, det här handlar om dekadens och skratt på kändis- och konstelitens bekostnad, men på duk eller skärm kan barn ändå titta på det mesta. När filmens manus ska plitas ner i barnboksform blir det skrattretande, om det bara inte varit så hemult tråkigt. Själv orkar jag bara läsa knappt hälften av de drygt 40 rätt tätskrivna sidorna, och då har jag redan censurerat flera sidor för att slippa förklara för mina tre-till-sex-åringar varför mumintrollet är mer plumpt mansgrisig än någonsin förr. Jag förundras på nytt över vad Tove Janssons efterlevande tillåter i hennes namn, men kanske ännu mer över resonemanget på förlag som tuffar på som om varumärket Moomin aldrig skulle kunna förlora sin pengaglans.

Då är det trevligare att återse Eva Sussos och Benjamins Chaud charmtroll Max och Uno i boken Anden i flaskan (Rabén & Sjögren). Bröderna som sist jag träffade dem stötte på en snöman har nu lyckats köpa en ande i en blå flaska på loppis. Det kan ni ju gissa hur spännande det mötet blir, och hur fascinerande det är med önskningar om godisträd och möten med dinosaurier. Det finns något väldigt direkt och barnsligt i Chauds illustrationer, som trots mjukare lite flyktigare penna inte ligger helt långt från Peter Cohens Kalle i klätterträdet. Tillsammans med Eva Susso har Chaud gjort många fina böcker, inte minst för lite yngre barn om de musikaliska barnen Binta, Lalo och Babo. Max och Uno är en perfekt uppföljare till dessa i takt med att barnen växer från de repetitiva rytmiska böckerna för de yngsta.

I Bonnier Carlsens serie Extra lätt att läsa har det för övrigt just kommit två efterlängtade uppföljare. Axel och Omar, och resten av deras klass, får en liten chock när en fågel flyger in i fönstret till deras klassrum. Är fågeln verkligen död? Nybörjarläsaren hemma snubblar nästan på orden i Rädda Fågeln i ivern att få reda på hur det ska gå. Med korta meningar och versaler är boken verkligen lättläst och Helena Bross och Kadri Ilves fortsätter att leverera kvalitet till den som håller på att hitta sin läslust.

I Simma Sam träffar vi Lasse och Lisa och deras djur Frasse, Hasse och Bruno igen. Nu blir barnen med akvarium och vi får lära oss allt om vad som behövs och vad som kan hända med små lättskötta fiskar. Även här är texten versal, men lite ordrikare än i den om Axel och Omar. Margareta Nordqvist lyckas som i så många av böckerna om djurkompisarna att blanda fakta och berättande på ett sätt som för historien framåt, i all sin enkelhet.

Books, bücher, libros

Idag är det internationella barnboksdagen, och tillika Hans Christian Anderssons födelsedag. Med anledning av detta har bokbloggaren Boktjuven anordnat stafett, och jag hoppas att en del nya läsare hittat hit från Västmanländskans bokblogg och sedan går vidare till Bokomaten som ska publicera sitt inlägg klockan 18 idag.

Idag tänker jag lite extra i samma banor som jag gjorde i tisdags när ALMA-pristagaren tillkännagavs. Alltså på barns olika förutsättningar. Jag jobbar ju för tillfället på en biståndsorganisation, och ställs ofta inför fakta om hur viktigt det är med skola och läs- och skrivkunnighet. Det är ju inget nytt så klart, att utbildning leder till förbättrad livskvalitet. Men det är helt klart värt att fundera på.

AlfredoFör den som hittar till böckernas värld redan som barn är böckerna också ett möte med världen. Böcker tar oss på våra första resor, och ger kanske oss en första förnimmelse om språket och dess uppbyggnad i skriven form. En bok som jag minns väl från barndomen gav mig just den där första insikten om att det finns människor som pratar andra språk än svenska. Boken heter Alfredo och är skriven av Jørgen Clevin. Historien handlar om en cirkus och dess djur, samt cirkusdirektören Alfredo. Det speciella med boken, förutom att den är både rolig och färgsprakande, är att den är skriven på tio olika språk! Här lärde jag mig flaggor, jag jämförde bokstäver och ord och jag fick en liten liten glimt av världen. Jag minns hur jag brukade låtsas att jag kunde de andra språken, och hur jag lekte att jag var en flicka från ett annat land eftersom jag förstod vad det stod bredvid det landets flagga.

Förlaget Vivlios böcker liknar lite boken om Alfredo, även om varje bok bara är på två språk. Idén om att både gagna dem som av olika skäl redan är tvåspråkiga och att ge andra ett möte med ett nytt språk är genial tycker jag. Förstår vi bara lite lite mer om varandra, trots att vi kommer från länder med olika språk, så är vi också lite lite närmare ett möte. Och möten, det tror jag är vad både böcker och livet måste handla om.

Glad internationell barnboksdag!

Glädjande pris för läsglädje

Det är ju alltid lite snöpligt att inte få nörda ner sig i en person och hens bokskatt en sådan här dag. När stora fina priser går till en författare finns alltid möjligheten att antingen (som förra året när Barbro Lindgren fick det) ropa ÄNTLIGEN eller (som 2010 när det gick till Kitty Crowther) få en ny favorit – en så kallad win-win-situation.

Men den tredje bubblaren, en organisation med fokus på barns läsning är heller inte fy skam! Bara att det finns organisationer som PRAESA gör en ju varm om hjärtat. Och att få veta mer om organisationen och dess idéer är en ren glädje.

På hemmaplan kan vi oroa oss över pojkars läsvanor (eller bristen på dem snarare), men det är ju ett faktum att det finns länder i världen där många barn inte får gå i skolan. Det finns länder där kvaliteten på undervisningen är så låg – antalet barn i varje klass gigantiskt och barnens behov aldrig tillgodosedda – att många hoppar av för att de bättre behövs för att försörja familjen. Rätten att få lära sig läsa och skriva, och rätten till sitt eget språk, är oerhört viktiga demokratiska och mänskliga rättigheter. Med tanke på vad Astrid Lindgren gjort för läsglädjen hos barn världen över – i generation efter generation – känns det här priset minst sagt klockrent.

Små och stora äventyr

Dromboken_framsidaVad drömde du om på din kudde i natt? Lilla Li berättar sin dröm medan mamma kammar ut hårets tovor, och vi får följa med på ett äventyr precis så böljande och omväxlande som de egna drömmarna kan vara. Resan går på rim, och rytmen sitter precis. Orden ligger inte bara bra i munnen utan harmonierar perfekt med Sara Gimbergssons bildspråk som får ta sådan plats att vissa sidor till och med går att vika ut. Mirando bok, här med Vad drömde du om? (Solja Krapu-Kallio och Sara Gimbergsson) har redan med böcker som Vad är ett barn? och Skogens hemligheter etablerat sig som ett förlag att räkna med för böcker med något litet extra. Den här gör mig inte besviken.
Kjell Thorsson som skrivit Mino & Micke, Havsmonster i Knipa (Bonnier Carlsen) är däremot allt annat än etablerad i barnboksvärlden. Han imponerar dock med sin debutbok, som inte gör någon hemlighet av att han är ingenjör i grunden. Mickes verkstad myllrar av klurigheter – blandat med en hel del skräp – men det är tur att han har Mino som vågar köra såväl hans luftskepp som hans ubåt. Hade det inte varit för henne hade det knappast blivit något äventyr, och kanske hade den stackars valen med magknip fortsatt skrämma slag på fiskarna i hamnen. Detalj- och uppfinningsrikedomen får verkligen spelrum här och vi ägnar mycket tid åt att förundras över allehanda knasigheter medan vi letar efter robothunden Thiago.
mormorMer åt det vardagsrealistiska hållet går Cecilia Torudds nya barnböcker som avslöjar att illustratören och serietecknaren kommit i barnbarnsålder. Hon viger en barnbarnsbok var åt farmor, farfar, mormor och morfar. Här är det inget romantiskt skimmer, inget snack om livets efterrätt, samtidigt som kärleken skiner igenom även när mormor skräckslaget ältar hur illa det kunde ha gått på tunnelbanefärden och när morfar sånär ger efter för barnbarnsskriken och avbryter dotterns klassfest.
Sonen ser, under läsningen, tvivlande och lite skräckslaget på barnet i boken som får utbrott som så pricksäkert liknar hans egna, när en främling trycker på stoppknappen eller mamma saknas vid nattning. Som mellangeneration kan jag möjligen känna mig exkluderad under läsningen, samtidigt som det är en viss lättnad att faktiskt få vara den som finns i bakgrunden och dyker upp i sluttampen som räddaren i nöden. Böckerna är naturligtvis givna presenter, antingen till en far- eller morförälder eller från desamma till barnbarnet.
Nisse och Nora, i boken Nisse & Nora städar (Emelie Andrén och Lisa Moroni, Alfabeta), skulle säkerligen driva en morfar eller farmor galen. För målgruppen – barn i pekboksåldern – vet jag inte om bokens budskap verkligen går fram, men varje vuxen som har barn hemma tänker nog både en och två gånger innan hen lämnar två småbarn ensamma en längre stund i närheten av städskrubben. Om någon nu skulle ha gjort det till att börja med? I den delen går bokens realism nog att ifrågasätta.

Reatips 2015 med bonus

Här hittar ni redaktionens bokreatips, och däribland mina barnbokstips.

Jag bjuder på några bonustips här:

En klassiker med lagom mycket spänning, och öppningar för samtal om konflikter hemma: Till vildingarnas land.

En rolig och finurlig alfabetsbok: A som i Agata, Ö som i Öjvind.

Färgglada och roliga rim och ramsor, med tillhörande dvd: Bebisens roliga rim och ramsor.

En spännande och fin gissningsbok för små och stora: Vad har du bakom ryggen?

 

Nu står hoppet till våra barn

KatitziSVT, 9 februari 2015: Djuprotad diskriminering mot romer

”När du läser kommer du att få del av vår svenska historia. Det är viktigt att du har det så att du vet vad som hänt bakåt i tiden och så att du kan ta ställning till hur du vill vara som person och så att du kan vara med och påverka hur din och andras framtid blir.” Så skriver Katarina Taikons dotter Angelica i förordet till nyutgåvan av serien om sin mammas barndom (Natur och Kultur).

Expressen, 5 februari 2015: Brandattack mot förening för romer

Att döma av de rubriker som radas upp vid en nyhetssökning på ordet ”romer” är det inte en dag för tidigt att ge ut böckerna om Katitzi igen. De två första böckerna, Katitzi & Katitzi och Swing, har samlats i en volym, med nya illustrationer av Johanna Hellgren. Hon gör det bra, Hellgren, men för mig är det Björn Hedlunds mörkhåriga flicka med röd väst och gul kjol och händerna uppslagna i en samtidigt undrande och inbjudande gest som är den riktiga Katitzi. Det var den utgåvan, från En bok för alla, som jag under min uppväxt lånade på biblioteket, läste och lånade igen.

Nyheter24, 6 februari 2015: Ny rapport ger mörk bild av romers situation i Sverige

Att möta Katitzi och hennes syskon igen, nu som vuxen, är egentligen en lika omtumlande läsupplevelse som då. Katarina Taikons språk, varsamt redigerat för moderna läsare, flyter som tidigare. Efter att inledningsvis fått jaga undan röster från filmatisering och från barndomens slitna kassettband försjunker jag snart i Katitzis öde. Nu kan jag dessutom lyfta blicken och fundera på de vuxna runt henne. Känna pappa Johans frustration när tältläger ska rivas och rektorer vägrar barnen skolgång. Nästan, men bara nästan, sympatisera med den uppenbart deprimerade och gravt desillusionerade ”tanten” och undra över Rosa och hennes giftermål i väldigt tidig ålder.

Svenska Dagbladet, 29 januari 2015: FN: Sverige måste åtgärda främlingsfientligheten

Parallellt med läsningen av Katitzi bläddrar jag i Lawen Mothadis bok om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri. Där får jag svar på några av mina funderingar. Släktleden, referenserna till myndigheter och forskare, allt finns där. Torrt kanske, men inte med Taikons egna barndomsskildring bredvid. Till hösten kommer Mothadis och Gellert Tamas film om Katarina Taikon. Det blir spännande.

Västerbottens-Kuriren, 24 januari 2015: Misstänkt hatbrott mot romer

Det går inte att komma ifrån dagens rubriker. Läsningen kantas av dem. När Katitzi och systern Lena skickas till Umeå för att sälja bunkar möts de visserligen av en snäll polis, men också av samma spottloskor, samma hatbrott, som romer som tvingas tigga för sin försörjning råkar ut för på våra gator idag.

Tv4, 28 september 2015: Romer trakasseras – men få anmäler

Lena och Katitzi blir både ledsna och arga, men de har redan vant sig. De har sett sin pappa vika sig, trots sin ilska. De vet hur det är att bli anklagade för sådant de inte gjort, vet att de måste backa om någon börjar bråka.

Aftonbladet, 7 juli 2014: Kioskchef beskyller romer för att var tjuvaktiga

De vet hur det är att bli utslängda, från hotell och restauranger. Och de vet hur det är att frysa och att tigga hjälp.

Dagens Nyheter, 26 mars 2014: Sheraton stoppade regeringens romska gäst

Jag minns hur jag läste böckerna om Katitzi som historia. Hur jag förundrades över att den tid som beskrevs trots allt inte var så avlägsen. Att mina egna föräldrar inte var så mycket yngre än Katarina Taikon själv. Jag såg kanske inte då, som barn, vilken människorättskämpe Katarina Taikon var – men någonstans trodde jag nog att hennes uppdrag var slutfört. Att mina egna barn skulle vänja sig vid frusna bedjande människor utanför mataffären fanns inte i min värld.

Dagens nyheter 23 september 2013: Över tusen barn med i olaglig kartläggning av romer

Att vi samtidigt som vi förfasar oss över historiska rasbiologers forskningsregister möts av liknande kartläggningar hos nutida myndigheter känns så absurt att det blir overkligt. Därför måste böckerna om Katitzi hållas levande men det måste också komma nya. Nya berättelser om det som utspelar sig hos oss idag och som är alldeles för likt det som varit. Katarina Taikons dotter Angelica skriver i sitt förord att hennes mamma riktade sig till barnen för att hon trodde att det var de som kunde förändra synen på romer och alla andra människor som utsattes för kränkningar och fördomar. Uppenbarligen lyckades vi inte. Nu står hoppet till våra barn.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×