Muminvärlden, verkligheten och bildens kraft

Medan jag bläddrar i Muminvärlden & verkligheten, Tove Janssons liv i bilder (Petter Karlsson och Bengt Wanselius, Max Ström förlag 2014), växer insikten om teckningarnas makt. Några pennstreck kan trösta och roa, de kan störa och såra. Pennstreck från rätt penna kan bli troll som älskas och analyseras fortfarande 70 år efter att första boken kom ut.

Muminvärlden & verkligheten skildrar den finländska konstnären och författaren genom bilder. Den rymmer över 250 fotografier, illustrationer och målningar, många från familjens privata album och aldrig tidigare visade.

Bilder väcker känslor och berör, och Tove Jansson har väckt så många känslor. Att under hennes jubileumsår få ta del av så mycket material om en kvinna som under sin levnadstid höll det mesta för sig själv har nästan varit överväldigande. Det har varit biografier och brevsamlingar, föreläsningar och tidningsartiklar i massor. En guldgruva för en Muminälskare som jag förstås, men det är ofrånkomligt att många saker upprepas. Föräldrarna Faffan, Viktor Jansson, och Ham, SigneHammarsten Jansson, beskrivs så som Tove och hennes efterlevande har sett och skildrat dem. Kärleken till verklighetens Too-ticki, Tuulikki Pietilä, är också sedan tidigare omskriven.
Därför blir en foto- och bildbok som denna något mer. Den låter mig vila i Tove Janssons oljemålningar på egen hand, utan att någon berättar om dem eller tolkar dem för mig förrän jag låter ögonen flyttas till den lilla bildtexten intill. Den ger mig en egen möjlighet att se omslagen till satirskriften Garm och att upptäcka de mumintroll som fanns med som signatur även på Tove Janssons tidiga teckningar. Den ger mig nästan en känsla av att snoka bland privata foton av sommarkvällar, middagar och nakenbad. Den är inte komplett eller djuplodande, snarare en glansig ”scrap book” av foton och teckningar, men den gör Tove Jansson till en människa av kött och blod. Titeln Muminvärlden & verkligheten får dock inte misstas för ett uppslagsverk med pildiagram från muminfigurerna till Toves verklighet. Att mamma Ham stod modell för Muminmamman verkar oomtvistat, men de flesta av Mumindalens invånare är sig själva nog och lånar bara drag eller smeknamn från Toves vardagsliv. Och genom att få en liten inblick i denna vardag blir Mumindalen ändå tydlig, på sitt spretiga egensinniga sätt.

Även om Mumindalen inte är den allegori över en den krigsdrabbade värld som brann utanför Toves ateljéfönster som många velat ha den till var Tove Jansson en samhällskritiker. Som tecknare för Garm hade hon en vass penna och var inte nådig mot krigets herrar. När jag försjunker i uppslaget med förstasidor av den finska skriften, alla ur Toves penna, kan jag inte låta bli att undra vad hon tyckt om tidningen Charlie Hebdo och dess ofta mycket råa bilder av religionernas högsta herrar. Att hon fördömt terrorattacken mot dess upphovsmän är givet, och kanske hade hon liksom det kan kännas lockande att göra nu återigen flytt in i Muminvärlden. Tove Jansson sa själv att Mumintrollet och dess brokiga familj och alla äventyr de gav sig ut på var hennes verklighetsflykt. När kriget brann skapade hon en kakelugn att hämta kraft vid, och en värld där vi kan möta och besegra ondskan i form av en trångsint hemul som vill förbjuda oss att tycka och tänka som vi vill.

Denna text har varit publicerad i Skånska Dagbladet 2015-01-10

Nu är det bara du och jag

Nu är det bara du och jag - eller en bok om icke närvarande föräldrarAv Frida Mikkelsén (text) och Emma Ganslandt (illustration)

I informationsmaterialet om den här boken står det att den handlar om ”världens dummaste mobiltelefon”. Den mysiga omslagsbilden står alltså i bjärt kontrast mot vad vi möter när vi öppnar pärmarna. För Sigges mamma kan inte slita sig från sin så kallade smarta telefon, och det gör så klart Sigge väldigt ledsen. När till och med mormor, som brukar se Sigge, skaffar en mobil känner sig Sigge verkligen övergiven. Ni kan ju tänka er hur glad mamma blir när Sigge råkar (ja han råkar faktiskt) tappa mobilen och den måste på reparation i tre veckor. Och någonstans där blir det sådär mysigt som det är på omslaget.

Den här boken måste nästan recenseras ur två aspekter. Som barnbok betraktad är den stabil. Texten flyter bra och bilderna är fina. Bra där, liksom. Värt att nämna är att Emma Ganslandt gjort Sigge utan färg så länge mobiltelefonerna finns med i bilden. Han orkar liksom inte konkurrera med deras bjärta underhållningsvärde. Fyndigt, så klart, och en bra utgångspunkt för ett samtal med barnen om att känna sig sedd och älskad, men greppet är lite väl övertydligt för min smak.

Sigges färglöshet hade kanske varit spännande om inte boken i övrigt var så övertydlig. Och det är väl här del två av recensionen börjar:

Är det har en bok eller ett debattinlägg? Jag skulle rösta på det senare. Och det är väl inget fel i det, men jag undrar lite över detta att jag som förälder ska bli uppläxad under högläsningsstunden. Det finns liksom ingen gräns för hur uppslukad Sigges mamma är av sin telefon, och jag undrar lite om författaren verkligen tror att en förälder med så liten aning om det olämpliga i sitt beteende är mottaglig för den läxa hon får. För verkligheten är ju som oftast rätt mycket mer nyanserad. Tror att de flesta föräldrar ägnar lite för mycket tid med sin mobil, men jag tror att oförmåga att se sina barn sitter djupare än i en iphoneskärm. Hur kan Sigges mamma, mormor och morfar inte se att han mår dåligt? Och hur kan Sigge vara så teknikfrånvänd? De flesta barn jag känner i hans ålder är bättre bekanta med surfplattors funktioner än sina föräldrar. Jag säger inte att jag skulle vilja sätta Sigge framför en skärm, men jag tror att det snarare är det konflikten handlar om hemma hos många. När jag läst denna bok frågade jag mina barn om vi borde göra oss av med min mobil. De fick viss panik i blicken. ”Ok mamma, bara vi behåller paddan” blev svaret. Att de sedan vill att jag leker med dem ännu mer än jag gör idag är självklart. Vilket barn vill inte det?

Vill ni ha en slutsats? Jag skulle säga att det absolut finns föräldrar som behöver läsa den här boken. Den kanske kan skaka om och väcka tankar, förhoppningsvis leda till diskussioner med barnen. Har du någon i din närhet du vill pika så visst, köp Nu är det bara du och jag. Men akta dig lite. Föräldrar har rätt dåligt samvete – över det mesta – redan. Dessutom tycker jag det finns en tendens för den som ogillar samhällets teknikutveckling att se vad de vill se. Du kanske tycker en förälder pysslar mycket med telefonen, men vet du hur mycket hen leker med barnen hemma? Hur mysiga lässtunder de har på kvällarna och huruvida de lägger bort alla skärmar på helgerna? Helst skulle jag nästan se den här boken som cirkelbok i en föräldragrupp. Där skulle den definitivt kunna väcka diskussion och komma till sin rätt!

Tillägg: Jag brukar ju aldrig missa att lägga genusperspektiv på min läsning och när det gäller den här boken kan nämnas att det inte finns någon pappa med i bilden. Huruvida morfadern har någon mobil framgår inte men han är lika uppslukad av mormoderns nya som mamman och mormodern själv.

En ballong på väg mot skyn

När jag hör att Gunnel Linde avlidit, 89 år gammal, tänker jag på den olydiga ballongen. Hur den slutligen släpptes mot skyn.

Sedan tänker jag lite på Den vita stenen, och andra stora teveupplevelser. För vem ska nu rädda Joppe? Och en större fråga: vem står upp för barnens rätt i samhället? Tänk vad många barnboksförfattare som drivits av en större kamp. Tänk alla klokheter om barn Astrid Lindgren bidrog med och alltså Gunnel Lindes grundande av så välkända Bris. Kom inte och säg att barnböcker inte är politik!

Julbokskalender: Lucka 15

Den lilla mullvaden och julen av Zdenek Miler och Hana Doskocilová

Kommer ni ihåg den lilla tjeckiska mullvaden från barnteve på 80-talet? Vi köpte alla filmerna på dvd för ett tag sedan, och faktum är att de håller än. Mitt största minne av mulvaden är dock från högstadiet. Min SO-lärare visade en film med mullvaden och en med Tom & Jerry, och sedan analyserade dem utifrån socialism kontra kapitalism. Det var rätt intressant, och naturligtvis ett bra sätt att få tonåringar att lyssna.

I den lilla mullvaden och julen är mullvaden som vanligt givmild och planerar julfirande för sig och den lilla musen, men korpen är framme och ställer till det. Jag är väldigt förtjust i det finurliga berättandet, och i de karaktäristiska illustrationerna. Julkänslan är genuin trots att jultomten saknas när de små djuren till slut sjunger Nu tändas tusen juleljus.

Boken gavs ut 2011 av Parabellum Nord.

Detta är lucka 15 i julkalendern 2013. Alla luckor hittar du här!

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×