Ut med stereotyperna

Det är så klart ett PR-trick, men jag som både gillar återvinning och tanken på att slänga bort förlegade stereotyper fastnade för förlaget Olikas marknadsförning för Bokmässan som drar igång senare i veckan.

Förlaget erbjuder nämligen besökare att ta med ”den där boken du bara inte står ut med” och byta ut den mot en av förlagets garanterat stereotypfria böcker. Det jag blir nyfiken på är vad de ska göra med alla sunkböcker – det finns ju tyvärr mängder.

Harry Potter – igen

Min son frågade mig igår om J.K Rowling lever eller inte. Jag tror det var en kombination av att han förstått att Astrid Lindgren är död och att han hoppades på nya böcker om Harry Potter. Vi har visserligen bara läst tre än så länge, men med tanke på att kärleken ökat i takt med läsandet tror jag han redan nu inser hur stor tomhet sista sidan på sjunde boken kommer att innebära.

Därför känns denna nyhet lite extra rolig. Inte för att han har behövt bilder för att fastna i Harry Potters värld, men nya utgåvor betyder att nya läsare kommer att hitta till all den läsglädje och spänning som ryms inom sju böckers pärmar.

Besvikelser och efterlängtade uppföljare

Ni vet när man blir så där besviken att man inte riktigt tror att det är sant? Så man måste kolla igen innan man accepterar att trillingnöt försvunnit ur Alladinasken eller att cykeln som stod i stället faktiskt har blivit stulen och inte står där längre?

Glädjande pris för läsglädje

Det är ju alltid lite snöpligt att inte få nörda ner sig i en person och hens bokskatt en sådan här dag. När stora fina priser går till en författare finns alltid möjligheten att antingen (som förra året när Barbro Lindgren fick det) ropa ÄNTLIGEN eller (som 2010 när det gick till Kitty Crowther) få en ny favorit – en så kallad win-win-situation.

Men den tredje bubblaren, en organisation med fokus på barns läsning är heller inte fy skam! Bara att det finns organisationer som PRAESA gör en ju varm om hjärtat. Och att få veta mer om organisationen och dess idéer är en ren glädje.

På hemmaplan kan vi oroa oss över pojkars läsvanor (eller bristen på dem snarare), men det är ju ett faktum att det finns länder i världen där många barn inte får gå i skolan. Det finns länder där kvaliteten på undervisningen är så låg – antalet barn i varje klass gigantiskt och barnens behov aldrig tillgodosedda – att många hoppar av för att de bättre behövs för att försörja familjen. Rätten att få lära sig läsa och skriva, och rätten till sitt eget språk, är oerhört viktiga demokratiska och mänskliga rättigheter. Med tanke på vad Astrid Lindgren gjort för läsglädjen hos barn världen över – i generation efter generation – känns det här priset minst sagt klockrent.

Små och stora äventyr

Dromboken_framsidaVad drömde du om på din kudde i natt? Lilla Li berättar sin dröm medan mamma kammar ut hårets tovor, och vi får följa med på ett äventyr precis så böljande och omväxlande som de egna drömmarna kan vara. Resan går på rim, och rytmen sitter precis. Orden ligger inte bara bra i munnen utan harmonierar perfekt med Sara Gimbergssons bildspråk som får ta sådan plats att vissa sidor till och med går att vika ut. Mirando bok, här med Vad drömde du om? (Solja Krapu-Kallio och Sara Gimbergsson) har redan med böcker som Vad är ett barn? och Skogens hemligheter etablerat sig som ett förlag att räkna med för böcker med något litet extra. Den här gör mig inte besviken.
Kjell Thorsson som skrivit Mino & Micke, Havsmonster i Knipa (Bonnier Carlsen) är däremot allt annat än etablerad i barnboksvärlden. Han imponerar dock med sin debutbok, som inte gör någon hemlighet av att han är ingenjör i grunden. Mickes verkstad myllrar av klurigheter – blandat med en hel del skräp – men det är tur att han har Mino som vågar köra såväl hans luftskepp som hans ubåt. Hade det inte varit för henne hade det knappast blivit något äventyr, och kanske hade den stackars valen med magknip fortsatt skrämma slag på fiskarna i hamnen. Detalj- och uppfinningsrikedomen får verkligen spelrum här och vi ägnar mycket tid åt att förundras över allehanda knasigheter medan vi letar efter robothunden Thiago.
mormorMer åt det vardagsrealistiska hållet går Cecilia Torudds nya barnböcker som avslöjar att illustratören och serietecknaren kommit i barnbarnsålder. Hon viger en barnbarnsbok var åt farmor, farfar, mormor och morfar. Här är det inget romantiskt skimmer, inget snack om livets efterrätt, samtidigt som kärleken skiner igenom även när mormor skräckslaget ältar hur illa det kunde ha gått på tunnelbanefärden och när morfar sånär ger efter för barnbarnsskriken och avbryter dotterns klassfest.
Sonen ser, under läsningen, tvivlande och lite skräckslaget på barnet i boken som får utbrott som så pricksäkert liknar hans egna, när en främling trycker på stoppknappen eller mamma saknas vid nattning. Som mellangeneration kan jag möjligen känna mig exkluderad under läsningen, samtidigt som det är en viss lättnad att faktiskt få vara den som finns i bakgrunden och dyker upp i sluttampen som räddaren i nöden. Böckerna är naturligtvis givna presenter, antingen till en far- eller morförälder eller från desamma till barnbarnet.
Nisse och Nora, i boken Nisse & Nora städar (Emelie Andrén och Lisa Moroni, Alfabeta), skulle säkerligen driva en morfar eller farmor galen. För målgruppen – barn i pekboksåldern – vet jag inte om bokens budskap verkligen går fram, men varje vuxen som har barn hemma tänker nog både en och två gånger innan hen lämnar två småbarn ensamma en längre stund i närheten av städskrubben. Om någon nu skulle ha gjort det till att börja med? I den delen går bokens realism nog att ifrågasätta.

Båtresor och löften

systernBåten är liten, havet lika stort och mörkt som himlen som hänger ovanför den. När jag läser nyutkomna Systern från havet, skriven av Ulf Stark och illustrerad av Stina Wirsén (Bonnier Carlsen), fastnar jag länge på den bilden. Jag tänker på Bisan och Sham, 13 och 10 år, som reste med sin pappa över Medelhavet. Han tog dem till stranden när det mörknat, flera gånger innan avresa, för att de skulle vänja sig vid detta svarta stora vatten. På bilderna som deras pappa visade mig skrattade de, vadade i strandkanten och skvätte mot honom, fotografen. Men när vi pratade om resan på den lilla båten slog de ner ögonen och ville hellre berätta om skolan och nya svenska kompisar.

I Systern från havet vet vi bara att Sirkka flyr från öst till väst, där Margareta finns. Att vi vuxna tänker Finland är naturligtvis ofrånkomligt, men för barnet lämnas frågan öppen. Det kan handla om vilket land och vilken tid som helst. Margareta vill hellre ha en hund än en syster, men kanske är det just de ouppfyllda drömmarna och saknaden som till slut gör att flickorna hittar sitt systerskap. Sirkka får återvända till sina föräldrar i bokens slut och trots dess finstämdhet, trots varsamheten i pennstreck och ton och dedikationen till ”alla barn, nu och då, som tvingas lämna sina familjer”, vet jag inte om jag ska känna hopp eller förtvivlan. Hur många av de barn som flyr dagens krig – ensamma eller med delar av sin familj – kommer till en varm famn och en familj som tar in dem för att skydda dem från ondska och mardrömmar? Och hur många får återförenas med släkten, ta upp tråden precis där den gick av när bomberna började falla?

Men kanske är det så att en bok skriven av två personer mig veterligen helt utan egna erfarenheter av flykt – de är båda födda i Stockholm – gör bäst i att skriva denna bok istället för om dagens ensamkommande flyktingbarn. Förhoppningsvis kan både boken och nyuppsättningen av dockteatern med samma namn på Stockholms Stadsteater i mars öppna för samtal med barn oavsett bakgrund. Samtal om flykt, samtal om möten och samtal om att alla barn har rätt att skyddas från våld och krig.

Davies, N - Löftet - 29695243Löftet av Nicola Davies och Laura Carlin (Rabén och Sjögren) har också den ett finstämt och vemodigt anslag. Bokens första halva går i dimgrått, utspätt kissgult och svart. Vi är i en storstad, vi är i ett land – en värld – helt utan växtlighet. Vi är i en värld där den som inte hänger med hamnar utanför och måste riva, bita, slåss och stjäla för att överleva. Men när bokens jag ska råna en äldre kvinna vänder det. För kvinnan ger sig inte, utan utkräver ett löfte. ”Om du lovar att plantera dem, så släpper jag taget” säger hon och lämnar över väskan full av ekollon. Ni kan ju tänka er vilka färger resten av boken går i! (Psst, det är inte blått).

schhframsida-300x288I blått går däremot Schh! Vi har en plan, av Chris Haughton (Lilla Piratförlaget). Jag har nog aldrig sett en blåare bok. Figurerna i den (blåa så klart) är på jakt, men lyckas dåligt med sina planer. Läsningen kantas av skratt och dråplighet när jägarna blir bytet. Om de lär sig någon läxa är däremot tveksamt. Chris Haughton har redan i Åh nej, Bruno och Mamma borta etablerat sin mycket speciella stil. Läsningen passar både yngre barn och barn som har svårt att sitta stilla. Bilderna bjuder trots att de är sparsmakade på mycket att titta på. Känslan för mig som läsare är nästan mer lik en kortfilm än en bok.

 

Julklapptips: Lucka 13

konrad_lussar_3dKonrad lussar
av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund

Konrad och Hedvig ska gå luciatåg på förskolan. Men passar kläderna, eller går det kanske att lussa naken?

Konrad landar, som syns på omslaget, i en salig blandning av luciatraditioner. Det får väl ses som ett inlägg i den stundvis infekterade (och ständigt oändligt sorliga) debatten om hur barn klär ut sig den 13 december. Boken tar mycket tydligt inte upp någon debatt, inte ens den gamla generationen representerad av Konrad och Hedvigs mormor, opponerar sig när Konrad är lucia (möjligen anas hennes missnöje med eventualiteten att barnen vill lussa nakna …).

Caroline Röstlund är som vanligt skarp i sina barnteckningar. Det finns en rörelse och energi som varje småbarnsförälder känner igen.

Boken får precis som föregångaren Konrads klänning anses rikta sig till väldigt små barn. Handlingen är i princip obefintlig, möjligen uppstår ett litet hinder att övervinna när några kläder är för små. Den passar naturligtvis utmärkt att plocka fram en dag som denna, och förhoppningsvis kan fler pedagoger och föräldrar få en liten hjälp på traven att glömma förlegade traditioner och roller genom att läsa den. Barn i den ålder som boken riktar sig till (0-4 skulle jag säga) har ju själva inga idéer om hur saker ska vara, så länge vuxenvärlden inte prackat på dem det, och alla böcker som kan lägga grunden till ett öppet sinne får anses positiva.

Glad lucia!

Julklappstips: Lucka 12

Peterochvargen_omslag Peter och vargen av Sergej Prokofjev, illustrerad av Ilon Wikland och inläst av Mark Levengood tillsammans med Kungliga filharmoniska orkestern.

Julen är också klassikernas tid, och sagan om Peter och vargen är minst sagt en sådan. Samma status uppbär ju den illustratör som nu fått ta sig an projektet att bjuda nya barn på orkesterupplevelsen som denna musiksaga innebär. Själv kommer jag nog alltid att höra giganten Ernst-Hugo Järegårds röst i mitt huvud när jag tänker på den här sagan. Mark Levengood gör ett bra jobb, men nog var Järegård snäppet vassare i den trumpna lite gaggiga farfadern och den elaka vargen.

När jag hörde sagan var det på en LP-spelare hemma hos min farmor och farfar som inte hade teve. Regniga jular gick spelaren varm med just denna skiva, och de enda bilder som erbjöds var konvolutets bild på orkestern och Ernst-Hugo. Att nu få Ilon Wiklands mörkmurriga bildvärld (betydligt dovare än i många Astrid Lindgren-illustrationer) är på inget sätt en besvikelse. Föga förvånande fångar hon såväl känslan som det liv och rörelse, den spänning som berättelsen förmår skapa även hos någon som liksom jag har hört den nästintill till leda.

Musiken är jag inte rätt person att uttala mig om, men värt att notera är att orkestern leds av nyligen alldeles för tidigt bortgångne Mats Rondin och att den även som i tidigare inspelningar är en ljuvlig och lekfull introduktion till klassiska instrument och till berättande genom musik.

Kära döden

Av Patty Pajak Zowczak och Anna Pajak

Döden är inte längre tabu i barnböcker. Över huvud taget verkar det som att det finns en samstämmighet för att tankar om döden – inte minst barns tankar – måste få utrymme och möjlighet att komma fram.

Andra tabu, som självmord, har också brutits och psykisk hälsa, och ohälsa, diskuteras.

I Kära döden kommer pappa inte hem en dag. Han har varit med om en olycka och lämnat tre systrar och deras mamma ensamma. Historien, som berättas i text av den ena systern och i bild av den andra, är kortfattad. Den är så upphugget uttryckt att den ger känslan både av ett barn som pratar och av den där överväldigande sorgen som inte låter en få tillräckligt mycket luft. Tillsammans med illustrationernas desperation är känslan efter läsning rätt tryckande, samtidigt som den passerande tiden, dagar som lagts till dagar, gett bokens huvudpersoner luft att andas och prata om det som fyller dem.

Det här är en bok för dem som varit där, med fiskskålen över huvudet, och för dem som står nära någon i sorg. För barn som skonats från mötet med döden tror jag inte jag kommer att läsa den. Det boken handlar om är inget en varken kan eller vill förbereda sig på.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×