Besvikelser och efterlängtade uppföljare

Ni vet när man blir så där besviken att man inte riktigt tror att det är sant? Så man måste kolla igen innan man accepterar att trillingnöt försvunnit ur Alladinasken eller att cykeln som stod i stället faktiskt har blivit stulen och inte står där längre?

Julklappstips: Lucka 12

Peterochvargen_omslag Peter och vargen av Sergej Prokofjev, illustrerad av Ilon Wikland och inläst av Mark Levengood tillsammans med Kungliga filharmoniska orkestern.

Julen är också klassikernas tid, och sagan om Peter och vargen är minst sagt en sådan. Samma status uppbär ju den illustratör som nu fått ta sig an projektet att bjuda nya barn på orkesterupplevelsen som denna musiksaga innebär. Själv kommer jag nog alltid att höra giganten Ernst-Hugo Järegårds röst i mitt huvud när jag tänker på den här sagan. Mark Levengood gör ett bra jobb, men nog var Järegård snäppet vassare i den trumpna lite gaggiga farfadern och den elaka vargen.

När jag hörde sagan var det på en LP-spelare hemma hos min farmor och farfar som inte hade teve. Regniga jular gick spelaren varm med just denna skiva, och de enda bilder som erbjöds var konvolutets bild på orkestern och Ernst-Hugo. Att nu få Ilon Wiklands mörkmurriga bildvärld (betydligt dovare än i många Astrid Lindgren-illustrationer) är på inget sätt en besvikelse. Föga förvånande fångar hon såväl känslan som det liv och rörelse, den spänning som berättelsen förmår skapa även hos någon som liksom jag har hört den nästintill till leda.

Musiken är jag inte rätt person att uttala mig om, men värt att notera är att orkestern leds av nyligen alldeles för tidigt bortgångne Mats Rondin och att den även som i tidigare inspelningar är en ljuvlig och lekfull introduktion till klassiska instrument och till berättande genom musik.

Julklappstips: Lucka 4

Sjöberg, L - Tänk om ... visboken - 29693683Ibland behöver en julklapp inte vara en sak. En upplevelse varar längre och skräpar dessutom inte ner hemma. Gör en skattjakt som slutar med en sångstund, eller mejla den här länken till någon du tycker om men som är långt borta.

Måste du ha något att slå in finns det förstås en bok med en cd också.

Och nu så vill jag sjunga…

Med tanke på de senaste årens utgivning gissar jag att sångböcker med inbyggd musikspelare har varit en bra affär för förlagen. Inte mig emot, för hemma hos oss är de väldigt populära. Det är inte bara tryggheten i att få hjälp med melodin, utan barnens egna utforskande, utantillärande och sifferträning som stimuleras.

För oss vuxna finns det naturligtvis både en nostalgi i återupptäckandet av barnvisor och ett intresse för de – få, ska sägas – nya visor som introduceras.

Under hösten, och lagom till tomten ska fylla sin säck, har vi fått tre nytillskott i sångbokshyllan. Förlaget Max Ström följer upp sångboken som startade trenden med Fler svenska barnvisor, denna gången utan Tina Ahlin men istället med urval och arrangemang av Martin Östergren. Jens Magnussons illustrationer är genomtänkta och jag uppskattar både att bilderna visar barn med olika hudfärg och att trollmor får spela sin Ho aj aj aj aj buff på elgitarr sittande på förstärkaren.

vaggvisorI mindre format, men med samma upphovsmän, kommer boken Svenska vaggvisor (Max Ström). Boken är lagom att ta med vid godnattstunden, men hade fått ett extra plus i kanten om den kommit med inbyggd läslampa. När en bok har så tydligt uttröttningssyfte gäller det att tänka hela vägen.

Rabén och Sjögren satsar som tidigare på tema, och kommer med 30 sånger om Pippi, Emil, Madicken och alla de andra i boken Och nu så vill jag sjunga. I uppföljaren till den förra samlingen (med Hellsingsånger) har de tack och lov löst problemet med pausknappen och nu går det att avbryta sången för att titta lite extra på en detalj eller svara på vad ”Pilutta” betyder. Jag brukar ha invändningar när förlag skamlöst utnyttjar sina klassiker för omotiverade antologier eller lösryckta utdrag men här finns det både poäng och värde för den som själv inte spelar något instrument att få hjälp med Björn Isfälts och Georg Riedels vackra melodier. Dessutom har förlaget lagt in citat och snuttar ur böckerna, så den som letar Astrid Lindgren-nostalgi får sitt lystmäte.

kastanjTiteln på nästa bok i min hög låter nästan som en sång av Astrid Lindgren. Vakna min kastanj av Åsa Mendel-Hartvig och Ane Gustavsson (Natur och Kultur) är en finstämd historia om ett kastanjeträd som inte vaknar trots att det blivit vår. Trädtemat fortsätter att fascinera barnboksförfattare, kanske för att de som jag växte upp med Jan Löfgrens Det underbara trädet, och jag hoppas att det i alla tider fortsätter att fascinera barn. För i denna liksom i många andra böcker om växter och träd blir livets kretslopp så hjärtskärande tydligt. Det är nästan så tårarna rinner över det lilla barnets sorg, men när boken är slut är det ljuset och de spirande skotten som jag tar med mig. Precis som i författarens och illustratörens tidigare böcker om Otis finns det något skört och mjukt, men samtidigt lekfullt i den här boken som jag tycker mycket om.

Denna text har publicerats i Skånska Dagbladet.

Fantasi som medicin

Bjärbo, L - Ivar träffar en Tyrannosaurus - 29694239Efter den andra boken om Ivar blev min son lite otålig. Han satte sig ner och skrev sin egen bok, med titeln ”Ivar träffar alla dinosaurier i hela världen”. Men den riktiga titeln är alltså Ivar träffar en Tyrannosaurus, och det är ju en ganska väntad uppföljare på Ivar träffar en Stegosaurus av Lisa Bjärbo och Emma Göthner (Rabén & Sjögren) som kom tidigare i år. Precis som i den första boken står Ivars hemmabyggda dinoland i fokus och det är där Ivar på sina nattliga äventyr blir liten och träffar de stora ödlorna på riktigt. Det här är fina smarta böcker som har en naturlig målgrupp och efter att både läst Ivar träffar alla dinosaurier i hela världen och tillsammans med sonen knåpat ihop ett eget dinoland kan jag dessutom intyga att de väcker fantasin och inspirerar till pyssel.

En bok som får mig att vilja pyssla om mina gamla gosedjur är Blubbla tänker av E A Johansson (Natur & Kultur). Det är något speciellt över fotoböcker med iscensatt handling och den här har något sprött och sönderälskat över sig, något gammalt men tidlöst som tilltalar mig. Blubbla är en apa som funderar mycket. Tänk att flyga över pyramiderna, ut i rymden. Men Blubbla landar i tyngre grubblerier och funderar över livet efter döden, gråtens lättnad och saknaden efter sin mamma. Det låter oändligt sorgligt men texten har en självklarhet och en tankebana som följer barnens slingrande funderingar på ett sätt som ändå gör boken enkel att ta till sig.

Boken om Blubbla är en bok för alla små grubblare, medan Mammas Liv (Nimmi förlag) känns som den riktar sig mer till dem som är direkt drabbade av sjukdom i familjen.

Liv är fem år och hennes mamma har cancer. Mi Tyler har skrivit boken utifrån ett eget behov, hon behövde en bok för att prata med sina barn om sin sjukdom. Malin Ahlin har hittat en känsla i bilderna som balanserar just mellan vardagsliv och dramatik, cellgiftskräk och bullbak. Boken är rak och språket direkt. Mi Tayler duckar inte men fokuserar heller inte på rädslan att det värsta ska hända. Tröttheten, sjukhusvistelserna och tårarna kan vara tillräckligt skrämmande för ett barn och boken känns som ett bra och lättillgängligt underlag för den som vill prata med sitt barn om allvarliga sjukdomar. I och med att den är så tydligt skriven i det syftet blir den möjligare lite mindre intressant som bok betraktad än till exempel Världens mamma och en katt (Kristina Murray Brodin, Vombat förlag 2010) som faktiskt har exakt samma tema.

Sjöberg, L - Tänk om ... visboken - 29693683Jag skulle vilja ge Liv och hennes mamma Lena Sjöbergs nya Tänk om… Visboken, med tillhörande cd-skiva med 13 sånger av Nina Persson. Att flyta bort i världar där du kan vara en mygga, en tax eller en val måste vara bättre än många mediciner. Att tillsammans med Cardigans-Nina få bli en skräcködla eller byta plats med en fladdermus ett tag måste ge stor lättnad till ett orostyngt barn. Musiken är medryckande och bilderna i boken som alltid när Lena Sjöberg är inblandad roliga, uttrycksfulla och med minst en överraskande detalj. Boken ska förresten snart bli film!

Julbokskalender: Lucka 3

Svenska julvisor
Musikarrangemang av Anders Wihk & illustrationer av Jessica Kurki

Vi har sjungit och sjungit med de Svenska barnvisorna, och med Krakel spektakel. Klart vi också sjunger med Svenska julvisor då, så här i juletid.

Själv har jag noll minne för texter (och bara hjälpligt minne för melodier) så sångböcker är ett måste. Med ackompanjemanget fixat, som i de här böckerna men inbyggda musiker, blir sångstunden vid granen extra skojig. Här är det klassiska julvisor som gäller, och liksom i föregångaren med barnvisor kan jag förundras lite över urvalets förutsägbarhet. Är Blinka lilla stjärna verkligen en julsång, och behöver vi piano till den? Och måste musikerna spela så förbaskat fort? Jag får lite andnöd men är i alla fall glad att det i Max Ströms sångböcker går att trycka paus utan att behöva börja om från början som i Hellsing-sångboken. Fortfarande undrar jag om ingen kan uppfinna en spelare med siffror så vi slipper stega oss från 1 till 33, men det är ändå små invändningar jämfört med hur glad jag är att någon kom på att ge ut sångböcker med melodier. Nu väntar vi bara på den musiksatta Taubesamlingen! Eller varför inte Bellman?

Jessica Kurkis illustrationer är härligt tokiga, med lika delar stämning och julstök.

Boken ges ut av Max Ström.

Detta är lucka 3 i julkalendern 2013. Alla luckor hittar du här!

Herr Gurka, Krakel Spektakel och alla de andra

Hellsing, L - Herr Gurka, Krakel Spektakel och alla de andra - 29689389– 50 sånger i urval och ackompanjemang av Johanna Hellsing & Klas Widén
Av Lennart Hellsing

Rabén & Sjögren har gjort en Max Ström och för en gångs skull har jag ingenting emot att de slår mynt av sina klassiker. För hur många Hellsingböcker vi än har hemma är det svårt att toppa en som kommer med egna musiker. Både barndomsfavoriter och sånger jag aldrig hört kommer ackompanjerade och som vanligt fantastiskt illustrerade (Stig Lindberg och Poul Ströyer blandas med nya förmågor).

Men jag måste säga att testpatrullen därhemma uppdagat en rätt allvarligt miss. Det handlar inte om det klumpiga bläddrandet (för liksom i Mas Ströms Svenska Barnvisor måste man stega sig fram) utan om ett större irritationsmoment. För alla som sjungit med barn vet att det rätt ofta kommer tankar och reflektioner som måste dryftas omgående. Och utan pausknapp (eller som brukligt en pausfunktion i playknappen) blir det rätt frustrerande att plötsligt börja om med vers ett när man bara hade en av fem kvar. För att inte tala om när klåfingriga syskonfingrar kommer åt playknappen och avbryter Trollkarlen från Indialand precis när den sista versen sjunger på.. ja förlåt.. sista versen. Illa!

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

En sång som blev en bok som …

Hellsing, L - Hej, sa Petronella - 29686692Lennart Hellsing & Charlotte Ramel

Vi gillar att sjunga hemma, det har jag skrivit om förut. Sonen var precis i rätt ålder när Catarina Kruusval kom med de första peksångböckerna, och förutom det faktum att det är ganska svårt att sjunga och titta och peka på bilder samtidigt så var vi båda väldigt förtjusta. Dottern ännu mer så då hon får sägas vara den musikintresserade av oss tre. Här har vi en finfin sång med finfina illustrationer. Här finns det lite mer att titta på än i Kruusvals, och lite mer sångtext per sida. Tummen upp alltså.

Men ändå kan jag inte låta bli att fundera kring huruvida det är miljöriktigt eller lite tråkigt med denna återvinning. Att det är samma sagor och sånger som upprepas och ges ut i olika former och färger. Vad tycker ni?

Kvinnohatets flöjttoner

Jag var på opera i lördags. Premiär till och med. Är ingen van operatittare (-lyssnare) men har sedan jag var barn älskat just Trollflöjten och sett den både på film och vid tidigare uppsättningar i Sverige. Ändå blev jag överraskad, överrumplad, den här gången. Kvinnohatet i den? Hur katten kunde jag ha missat det? För att inte tala om rasismen.

I recensionen får jag ett något lugnande svar, den här versionen är betydligt närmare Mozarts original än de versioner jag sett. Lugnande, för att jag inte varit blind vid tidigare tillfällen, men också jobbigt för att jag nu konfronteras med det verkliga innehållet. Egentligen är kvinnohatet fel ord. Förakt i sin yttersta form, och – som nästan alltid i sådana här fall – rädsla och konkurrens. Det finns förlåtande omständigheter, det finns ett visst framåtsyftande hopp, men en del meningar som uttalas (och som blir så tydliga när man läser dem i textöversättning) är bara vidriga. Kvinnor är lömska, kvinnor är opålitliga, kvinnor.. ja vi har hört det nästan alltihop i Uppdrag Granskning nyligen.

Nu kan vi börja rasa som när det gällde Lilla Hjärtat, eller som Miri om Tintin (med risk för samma motvärnsapparat som drabbade honom). Eller? För naturligtvis är det skillnad när det gäller sådant som riktar sig till barn och sådant som riktar sig till vuxna. Vi kan, till skillnad från ett barn, sätta en bok, en film eller en opera i sitt sammanhang. Vi vet något om vilken värld Mozart levde och kan tolka hans verk utifrån den.

Ändå kan jag undra hur de som står bakom uppsättningen i Malmö tänkte. Hur debatten i ensemblen gått. Vad är ok att säga, vilka attityder är ok att sprida, under historiens täckmantel? Och är vi vuxna verkligen så mycket smartare än barn? Nyss nämnda UG-program gör mig rätt tveksam till det.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×