Är jag gammal nu?

Friedner, C - Bara för dig på lågstadiet - 29693201Ni har nog sett dem i veckan, de där små benen som sticker fram under ryggsäckar nästan lika stora som barnen som bär dem. De guppar lättsamt fram, tomma sånär som på någon frukt och några informationspapper till spända föräldrar. Jag pratar om nollorna, ettagluttarna och alla de andra barnen som just börjat skolan. För en del, som för mitt äldsta barn, är det första mötet med skolvärlden. Allt är spännande och nytt. För många är det också första gången bokstäver ska fogas samman och ljudas till ord. Så småningom första boken läst helt på egen hand.

Oavsett om barnet kan eller ska börja lära sig läsa har det nog pirrat i många magar. Boken Var är bus-Alfons? var i alla fall utlånad på vårt bibliotek. Det var nog fler som behövde höra Gunilla Bergströms berättelse om hur Alfons våndades inför skolstarten, och få fnittra över att den som var allra nervösast var fröken. Vi lånade istället ett helt gäng böcker om klass 1B, av Helena Bross och Christel Rönns. Det är böcker för nybörjarläsaren som funkar lika bra för högläsning, där vi får följa alla barnen i klassen från skolstart och framåt. 19 böcker har det hunnit bli, med nyutkomna Hej, Hello! (Bonnier Carlsen). Nu är barnen lite äldre och har börjat lära sig lite engelska, vilket kommer väl till pass när Siris amerikanska kusin kommer på besök. Till den kommer också tredje fylla-i-boken, med övningar i just engelska, Skoj med English. Det är grundläggande övningar som lär ut ord för färger, frukter och andra vardagligheter. Det finns en ton i böckerna som är väldigt rak, en känsla för vad barn i skolåldern funderar på, som gör det lätt att förstå att de här böckerna har stor efterfrågan och fortsätter att komma ut. För lite yngre barn finns böckerna om Axel och Omar, korta berättelser skrivna med versaler.

Opal förlag tänker också i termer av lärande, och kommer med sin andra bok om Albert mus. I den första lät Lena Stissel och Jens Ahlbom den lilla musen berätta om atomer, i denna är det celler vi går på djupet med. I en tid då matematik och naturkunskap är prioriterade områden redan på förskolan finns det absolut en plats för böcker som Albert mus berättar om celler. Språket är enkelt och berättarstilen gör även det krångliga spännande och relativt lätt att förstå.

Två antologier som hamnade i min hylla redan innan sommaren kommer också väl till pass just nu. Även om böckerna heter Bara för dig på låg- respektive mellanstadiet (Rabén och Sjögren) tjuvkikar jag i dem och får en flodvåg av minnen och tankar kring min egen skolgång över mig. Här har författare som Lisa Bjärbo, Amanda Hellberg, Osmond Karim och Kristina Ohlsson fått i uppdrag att skriva korta berättelser med tydligt definierad målgrupp. Texterna håller hög kvalitet, men jag funderar lite över om barn i ettan är intresserade av detsamma som barn i trean, barn i fyran samma som barn i sexan? Å andra sidan är barn så olika så att det definitivt finns något för var och en. Mest av allt funderar jag faktiskt på om benämningarna låg- och mellanstadiet är korrekta. Jag trodde jag var gammalmodig som fortfarande tänker i de termerna. Å andra sidan är det just gammal jag känner mig när jag inser att jag numera har ett skolbarn hemma!

Fotbollsfeber

Efter VM i Kanada och pågående U21EM spelar ju snart MFF igen och ja, hur ska man egentligen ha tid att läsa?

Boken Passa bollen ropar Kosse (Olika förlag) av journalisten Anja Gatu och illustratören Maria Källström kom väl till pass när Tyskland förpassat Sverige ur VM. Vi tröstade oss med den här boken om en av stjärnorna, Kosovare Asllani, och våndades med henne inför den stora skolturneringen i Vimmerby. Vad jag förstår är händelsen i sig fiktiv, men inspirationen till huvudkaraktären kommer från landslags- och PSG-stjärnan.

Den här boken är den i Olika förlags fotbollsserie som fallit oss bäst på läppen, och så fort sista sidan var läst tittade sexåringen i det närmaste desperat på mig och frågade när nästa bok om Kosse kommer. Nog för att vi vet hur det går för henne i det långa loppet, men vi är ju nyfikna på hur hon och Emma får det i sitt nya lag! Passa bollen.. har en enkel historia. Det kretsar kring kärleken till fotbollen och byggs upp runt tävlingsglöd och förväntan. Inget nytt egentligen, förutom det faktum att huvudpersonen är en riktigt, riktigt duktig tjej utan att det är något fokus på att hon är just tjej. När andra fotbollsböcker tar sig an ämnet genom att kasta ut tesen att tjejer inte kan spela fotboll och sedan motbevisa den, befattar sig den här boken inte med fåniga fördomar. Det gör att vi som läsare också slipper befatta oss med dem, och den som lärt känna bokens Kosse skulle ju aldrig tvivla på att hon kan spela fotboll bättre än de flesta.

Den är välskriven och i sina stunder rätt spännande. Det finns en angelägenhet som hela tiden vilar över sidorna och med illustratörens hjälp lär vi känna Kosse ytterligare. Den bestämda blicken, frustrationen när det inte funkar på planen, en hel del saker känns igen från tv-soffans fotbollstittande.

 

Harry Potter – igen

Min son frågade mig igår om J.K Rowling lever eller inte. Jag tror det var en kombination av att han förstått att Astrid Lindgren är död och att han hoppades på nya böcker om Harry Potter. Vi har visserligen bara läst tre än så länge, men med tanke på att kärleken ökat i takt med läsandet tror jag han redan nu inser hur stor tomhet sista sidan på sjunde boken kommer att innebära.

Därför känns denna nyhet lite extra rolig. Inte för att han har behövt bilder för att fastna i Harry Potters värld, men nya utgåvor betyder att nya läsare kommer att hitta till all den läsglädje och spänning som ryms inom sju böckers pärmar.

Döden, döden

Det är 70 år sedan Pippi flyttade från tioåriga Karins sängkant till maskinskrivna papper i en pärm. Hade sagan och världens starkaste flicka stannat mellan mamma Astrid och hennes dotter hade världen varit en fattigare plats. I takt med att Astrid Lindgrens figurer jubilerar – härom året fyllde Emil 50 – verkar det stå klart att hon faktiskt är odödlig.
Generation efter generation förälskar sig i hennes karaktärer, ibland i mer lättuggade tecknade tv-varianter, i musiken, de gamla filmerna eller en pekbok med urdrag ur någon av de av Ingrid Vang Nyman, Björn Berg eller Ilon Wikland illustrerade bilderböckerna.
För egen del blir jag allt mer nyfiken på personen Astrid Lindgren och börjar bläddra i en för länge sedan inköpt bok av Christina Björk och Eva Eriksson, med titeln Astrids äventyr – innan hon blev Astrid Lindgren (Rabén & Sjögren, 2007). Den är något så pass ovanligt som en biografi som riktar sig till barn, och den beskriver enkelt och kortfattat författarens barndom och uppväxtbygd samtidigt som den genom kapitelvis återkommande fotnötter ger läsaren en bild av hur Astrid Lindgren använde sina egna upplevelser i sina böcker. Det är en fin bok, inte minst för att den både lyckas förmedla något om böcker och författarskap som en nybörjarläsare bör veta och för att den blir en guidebok för den som vill gå på Astrid-safari som billigare alternativ (eller ambitiöst komplement) till Astrid Lindgrens värld.
Som relativt insatt i författarens bakgrund blir jag dock inte mätt på information och måste införskaffa de krigsdagböcker (Salikon förlag) som nyligen utkommit, naturligtvis inte av en slump eftersom Pippi är årsbarn med krigsslutet. Dessutom rotar jag fram min utgåva av Ur-Pippi, originalmanuset som kom ut 2007 (Rabén & Sjögren) för dem som är nyfikna på hur Pippi tedde sig på de där maskinskrivna sidorna i pärmen som först refuserades av Bonniers och sedan antogs av kanske vid det här laget det lyckligaste förlaget i världen.
Det är Astrid Lindgrens förmåga att i de våghalsiga äventyren, de busigaste hyssen och de modigaste hjältedåden väva in melankoli, svärta och sorg men också lustigheter och livsglädje, som gör henne till en av de absolut största. I min hög av nyutkomna barnböcker, full med Pippi-nyutgåvor, ligger också boken Alla dör av Jesper Lundqvist och Gabi Frödén. När jag ser den tänker jag på hur det berättas att Astrid Lindgren och hennes systrar på äldre dagar började sina samtal med ”döden, döden” för att slippa prata mer om den saken. Jag tänker att det nog är tanken med Alla dör, att avdramatisera med samtidigt medvetandegöra barn om det som vi alla måste konfronteras med: alla ska vi dö. Att på varje sida påminnas om detta, riktigt låta sig översköljas av tanken, är inte helt enkelt varken för stora eller små.
Medan Bröderna Lejonhjärta kan läsas även av den som inte är redo eller orkar tänka på budskapet är Alla dör (Olika förlag) en bok att plocka fram när ämnet trycker på. När tankarna är många eller sorgliga omständigheter gör det aktuellt. I sin inkluderande anda, och hur skulle den kunna vara annat – döden bryr sig inte om vem du är, hur du ser ut eller vad du tror på – och sina jublande illustrationer (ja, jublande måste vara bästa ordet för så många människor med händerna sträckta mot luften) lyckas den faktiskt lämna mig med hopp och livsglädje mer än något annat. Dessutom lyckas Lundqvist (pappa till Kiwi, monsterhunden och goraffen) återigen med konststycket att skriva på rim.

Besvikelser och efterlängtade uppföljare

Ni vet när man blir så där besviken att man inte riktigt tror att det är sant? Så man måste kolla igen innan man accepterar att trillingnöt försvunnit ur Alladinasken eller att cykeln som stod i stället faktiskt har blivit stulen och inte står där längre?

Små och stora äventyr

Dromboken_framsidaVad drömde du om på din kudde i natt? Lilla Li berättar sin dröm medan mamma kammar ut hårets tovor, och vi får följa med på ett äventyr precis så böljande och omväxlande som de egna drömmarna kan vara. Resan går på rim, och rytmen sitter precis. Orden ligger inte bara bra i munnen utan harmonierar perfekt med Sara Gimbergssons bildspråk som får ta sådan plats att vissa sidor till och med går att vika ut. Mirando bok, här med Vad drömde du om? (Solja Krapu-Kallio och Sara Gimbergsson) har redan med böcker som Vad är ett barn? och Skogens hemligheter etablerat sig som ett förlag att räkna med för böcker med något litet extra. Den här gör mig inte besviken.
Kjell Thorsson som skrivit Mino & Micke, Havsmonster i Knipa (Bonnier Carlsen) är däremot allt annat än etablerad i barnboksvärlden. Han imponerar dock med sin debutbok, som inte gör någon hemlighet av att han är ingenjör i grunden. Mickes verkstad myllrar av klurigheter – blandat med en hel del skräp – men det är tur att han har Mino som vågar köra såväl hans luftskepp som hans ubåt. Hade det inte varit för henne hade det knappast blivit något äventyr, och kanske hade den stackars valen med magknip fortsatt skrämma slag på fiskarna i hamnen. Detalj- och uppfinningsrikedomen får verkligen spelrum här och vi ägnar mycket tid åt att förundras över allehanda knasigheter medan vi letar efter robothunden Thiago.
mormorMer åt det vardagsrealistiska hållet går Cecilia Torudds nya barnböcker som avslöjar att illustratören och serietecknaren kommit i barnbarnsålder. Hon viger en barnbarnsbok var åt farmor, farfar, mormor och morfar. Här är det inget romantiskt skimmer, inget snack om livets efterrätt, samtidigt som kärleken skiner igenom även när mormor skräckslaget ältar hur illa det kunde ha gått på tunnelbanefärden och när morfar sånär ger efter för barnbarnsskriken och avbryter dotterns klassfest.
Sonen ser, under läsningen, tvivlande och lite skräckslaget på barnet i boken som får utbrott som så pricksäkert liknar hans egna, när en främling trycker på stoppknappen eller mamma saknas vid nattning. Som mellangeneration kan jag möjligen känna mig exkluderad under läsningen, samtidigt som det är en viss lättnad att faktiskt få vara den som finns i bakgrunden och dyker upp i sluttampen som räddaren i nöden. Böckerna är naturligtvis givna presenter, antingen till en far- eller morförälder eller från desamma till barnbarnet.
Nisse och Nora, i boken Nisse & Nora städar (Emelie Andrén och Lisa Moroni, Alfabeta), skulle säkerligen driva en morfar eller farmor galen. För målgruppen – barn i pekboksåldern – vet jag inte om bokens budskap verkligen går fram, men varje vuxen som har barn hemma tänker nog både en och två gånger innan hen lämnar två småbarn ensamma en längre stund i närheten av städskrubben. Om någon nu skulle ha gjort det till att börja med? I den delen går bokens realism nog att ifrågasätta.

Nu står hoppet till våra barn

KatitziSVT, 9 februari 2015: Djuprotad diskriminering mot romer

”När du läser kommer du att få del av vår svenska historia. Det är viktigt att du har det så att du vet vad som hänt bakåt i tiden och så att du kan ta ställning till hur du vill vara som person och så att du kan vara med och påverka hur din och andras framtid blir.” Så skriver Katarina Taikons dotter Angelica i förordet till nyutgåvan av serien om sin mammas barndom (Natur och Kultur).

Expressen, 5 februari 2015: Brandattack mot förening för romer

Att döma av de rubriker som radas upp vid en nyhetssökning på ordet ”romer” är det inte en dag för tidigt att ge ut böckerna om Katitzi igen. De två första böckerna, Katitzi & Katitzi och Swing, har samlats i en volym, med nya illustrationer av Johanna Hellgren. Hon gör det bra, Hellgren, men för mig är det Björn Hedlunds mörkhåriga flicka med röd väst och gul kjol och händerna uppslagna i en samtidigt undrande och inbjudande gest som är den riktiga Katitzi. Det var den utgåvan, från En bok för alla, som jag under min uppväxt lånade på biblioteket, läste och lånade igen.

Nyheter24, 6 februari 2015: Ny rapport ger mörk bild av romers situation i Sverige

Att möta Katitzi och hennes syskon igen, nu som vuxen, är egentligen en lika omtumlande läsupplevelse som då. Katarina Taikons språk, varsamt redigerat för moderna läsare, flyter som tidigare. Efter att inledningsvis fått jaga undan röster från filmatisering och från barndomens slitna kassettband försjunker jag snart i Katitzis öde. Nu kan jag dessutom lyfta blicken och fundera på de vuxna runt henne. Känna pappa Johans frustration när tältläger ska rivas och rektorer vägrar barnen skolgång. Nästan, men bara nästan, sympatisera med den uppenbart deprimerade och gravt desillusionerade ”tanten” och undra över Rosa och hennes giftermål i väldigt tidig ålder.

Svenska Dagbladet, 29 januari 2015: FN: Sverige måste åtgärda främlingsfientligheten

Parallellt med läsningen av Katitzi bläddrar jag i Lawen Mothadis bok om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri. Där får jag svar på några av mina funderingar. Släktleden, referenserna till myndigheter och forskare, allt finns där. Torrt kanske, men inte med Taikons egna barndomsskildring bredvid. Till hösten kommer Mothadis och Gellert Tamas film om Katarina Taikon. Det blir spännande.

Västerbottens-Kuriren, 24 januari 2015: Misstänkt hatbrott mot romer

Det går inte att komma ifrån dagens rubriker. Läsningen kantas av dem. När Katitzi och systern Lena skickas till Umeå för att sälja bunkar möts de visserligen av en snäll polis, men också av samma spottloskor, samma hatbrott, som romer som tvingas tigga för sin försörjning råkar ut för på våra gator idag.

Tv4, 28 september 2015: Romer trakasseras – men få anmäler

Lena och Katitzi blir både ledsna och arga, men de har redan vant sig. De har sett sin pappa vika sig, trots sin ilska. De vet hur det är att bli anklagade för sådant de inte gjort, vet att de måste backa om någon börjar bråka.

Aftonbladet, 7 juli 2014: Kioskchef beskyller romer för att var tjuvaktiga

De vet hur det är att bli utslängda, från hotell och restauranger. Och de vet hur det är att frysa och att tigga hjälp.

Dagens Nyheter, 26 mars 2014: Sheraton stoppade regeringens romska gäst

Jag minns hur jag läste böckerna om Katitzi som historia. Hur jag förundrades över att den tid som beskrevs trots allt inte var så avlägsen. Att mina egna föräldrar inte var så mycket yngre än Katarina Taikon själv. Jag såg kanske inte då, som barn, vilken människorättskämpe Katarina Taikon var – men någonstans trodde jag nog att hennes uppdrag var slutfört. Att mina egna barn skulle vänja sig vid frusna bedjande människor utanför mataffären fanns inte i min värld.

Dagens nyheter 23 september 2013: Över tusen barn med i olaglig kartläggning av romer

Att vi samtidigt som vi förfasar oss över historiska rasbiologers forskningsregister möts av liknande kartläggningar hos nutida myndigheter känns så absurt att det blir overkligt. Därför måste böckerna om Katitzi hållas levande men det måste också komma nya. Nya berättelser om det som utspelar sig hos oss idag och som är alldeles för likt det som varit. Katarina Taikons dotter Angelica skriver i sitt förord att hennes mamma riktade sig till barnen för att hon trodde att det var de som kunde förändra synen på romer och alla andra människor som utsattes för kränkningar och fördomar. Uppenbarligen lyckades vi inte. Nu står hoppet till våra barn.

Båtresor och löften

systernBåten är liten, havet lika stort och mörkt som himlen som hänger ovanför den. När jag läser nyutkomna Systern från havet, skriven av Ulf Stark och illustrerad av Stina Wirsén (Bonnier Carlsen), fastnar jag länge på den bilden. Jag tänker på Bisan och Sham, 13 och 10 år, som reste med sin pappa över Medelhavet. Han tog dem till stranden när det mörknat, flera gånger innan avresa, för att de skulle vänja sig vid detta svarta stora vatten. På bilderna som deras pappa visade mig skrattade de, vadade i strandkanten och skvätte mot honom, fotografen. Men när vi pratade om resan på den lilla båten slog de ner ögonen och ville hellre berätta om skolan och nya svenska kompisar.

I Systern från havet vet vi bara att Sirkka flyr från öst till väst, där Margareta finns. Att vi vuxna tänker Finland är naturligtvis ofrånkomligt, men för barnet lämnas frågan öppen. Det kan handla om vilket land och vilken tid som helst. Margareta vill hellre ha en hund än en syster, men kanske är det just de ouppfyllda drömmarna och saknaden som till slut gör att flickorna hittar sitt systerskap. Sirkka får återvända till sina föräldrar i bokens slut och trots dess finstämdhet, trots varsamheten i pennstreck och ton och dedikationen till ”alla barn, nu och då, som tvingas lämna sina familjer”, vet jag inte om jag ska känna hopp eller förtvivlan. Hur många av de barn som flyr dagens krig – ensamma eller med delar av sin familj – kommer till en varm famn och en familj som tar in dem för att skydda dem från ondska och mardrömmar? Och hur många får återförenas med släkten, ta upp tråden precis där den gick av när bomberna började falla?

Men kanske är det så att en bok skriven av två personer mig veterligen helt utan egna erfarenheter av flykt – de är båda födda i Stockholm – gör bäst i att skriva denna bok istället för om dagens ensamkommande flyktingbarn. Förhoppningsvis kan både boken och nyuppsättningen av dockteatern med samma namn på Stockholms Stadsteater i mars öppna för samtal med barn oavsett bakgrund. Samtal om flykt, samtal om möten och samtal om att alla barn har rätt att skyddas från våld och krig.

Davies, N - Löftet - 29695243Löftet av Nicola Davies och Laura Carlin (Rabén och Sjögren) har också den ett finstämt och vemodigt anslag. Bokens första halva går i dimgrått, utspätt kissgult och svart. Vi är i en storstad, vi är i ett land – en värld – helt utan växtlighet. Vi är i en värld där den som inte hänger med hamnar utanför och måste riva, bita, slåss och stjäla för att överleva. Men när bokens jag ska råna en äldre kvinna vänder det. För kvinnan ger sig inte, utan utkräver ett löfte. ”Om du lovar att plantera dem, så släpper jag taget” säger hon och lämnar över väskan full av ekollon. Ni kan ju tänka er vilka färger resten av boken går i! (Psst, det är inte blått).

schhframsida-300x288I blått går däremot Schh! Vi har en plan, av Chris Haughton (Lilla Piratförlaget). Jag har nog aldrig sett en blåare bok. Figurerna i den (blåa så klart) är på jakt, men lyckas dåligt med sina planer. Läsningen kantas av skratt och dråplighet när jägarna blir bytet. Om de lär sig någon läxa är däremot tveksamt. Chris Haughton har redan i Åh nej, Bruno och Mamma borta etablerat sin mycket speciella stil. Läsningen passar både yngre barn och barn som har svårt att sitta stilla. Bilderna bjuder trots att de är sparsmakade på mycket att titta på. Känslan för mig som läsare är nästan mer lik en kortfilm än en bok.

 

Du är för liten, Pytte

Flygare, I - Du är för liten, Pytte! - 29693348Av Ingrid Flygare

Den här kom i höstas och vi har hunnit läsa den ett antal gånger nu. Varje gång vi gör det tänker jag ”den här måste jag skriva om” och nu verkar det äntligen bli av. Anledningen till att jag tänker det är att jag älskar anslaget. Det är en hästbok om hästar, och en stallbok för stallbarn men också en bok om att vara liten.

Att jag poängterar att den är för ”stallbarn” är för att jag blir så glad att det finns barn av alla slag på hästgården Granbacken. Det finns på tok för många hästböcker (jag gissar att det är en lukrativ genre) som riktar in sig på så kallade ”hästtjejer”, eller bara utgår från att de som rider är flickor. Sedan finns det en hel genre för ”hästkillar”, ofta lättlästa böcker, som går i blått och grått och betonar hur coolt det är att rida. Men den här boken är alltså varken det ena eller det andra, utan en bok om en liten Shetlandsponny som först hamnar utanför för att han är för liten för att tävla med de stora, men som sedan är den enda som är liten nog för de yngsta barnen att rida på. Alla barn kan känna igen sig, alla kan hitta sig själva i Pyttes gråt där han ligger ensam i sin box medan de andra tävlar och har roligt. Men de kan också hitta styrka i vetskapen att vissa saker kan faktiskt bara de göra. De kan fundera över små pilliga utrymmen där vuxna fingrar inte når att plocka fram en bortrullad skatt. De kan minnas att de slipper storasyskonens läxor och är precis lagom stora att bli buren på axlar eller att krypa upp i ett mysigt knä.

Med vackra, och i alla fall i mina oinsatta ögon korrekta, illustrationer får den som precis börjat eller bara har tänkt tanken på ridning dessutom en liten introduktion i stalliv. Jag tänker mig att föräldrar som gillar hästar gärna läser den här boken för sina barn, men som framgår ovan är den allmängiltig nog att uppskattas även av den som helst inte sätter fötter på stallbacken, än mindre sätter rumpan i en hästsadel.

Julklappstips: Lucka 24

Kanske i sista stund för att vara ett julklappstips, men det är å andra sidan varken ovanligt att vara ute i sista stund eller att fira lite jul även efter den 24. För egen del firar jag ovanligt långt borta, och tänkte därför påminna om en bok som jag skrev om här.

För den som inte orkar klicka kan jag berätta att jag skrev så här om Strandstaden av Karin Cyrén (Alfabeta): Farten, fantasin och frustrationen när fantasivärlden får sitt eget liv tilltalar femåringen som vill bygga världar och känner igen de stora känslor som kan uppstå när något rasar eller inte blir som det var tänkt. För hur ska en dag på stranden räcka till allt som behöver byggas och alla behov som ska tillgodoses i en stad befolkad av moderna om än mycket små människor?

Så från en förhoppningsvis varm strand (ja, jag skriver detta i förväg) någonstans rätt långt från Skåne önskar jag er nu en riktigt riktigt GOD JUL! Hoppas det ligger många platta paket under granen!

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×