Totoro, färger och familjer

Skogens_hemligheter_cover_lowresJag tänker genast på Myazakis Min granne Totoro (Studio Ghibli, 1988) när jag slår upp Skogens hemligheter av Jimmy Liao (Mirando Bok) för första gången. Det nog det där mittemellanstadiet, där drömsömn och vakenhet möts, som finns i både filmen och boken. En självklarhet i att de två världarna kan berika varandra. Medan Totoro är lika skarp i konturerna som barnen som upptäcker hen är Liaos ulliga kanin och barnet som följer den ut i skogen lika gråa. Ändå finns det liv och själ i bilderna som får mig och barnen att titta noga, upptäcka detaljer och fascinerade följa med på resan. ”En stad utan drömmar känns så ensam”. Just så är det ju.

färgerLika fängslade är vi när vi för andra gången leker oss fram i en bok av Hervé Tullet. Förra gången räknade vi prickar, i den första av hans verk som kommit ut på svenska, En bok (Alfabeta, 2011). Nu ger vi oss på att kladda och blanda utan varesig fingerfärg eller interaktiva skärmar till hands. Detta enkla i att låta oss trycka, vända och skaka på en kartongbit och ändå väcka upptäckarlusta och ge inspiration är något oerhört vackert. Boken Färger är en given gåbortpresent i höst, till barn mellan tre och sju ungefär. Släng med en uppsättning vattenfärger och ett block i paketet bara, för boken väcker målarlusta!

Nu i skolstartstider kanske det inte bara är färgkladd på schemat, utan också räkning. För att behålla lusten funkar Lidia Blomgrens Tio gorillor (Alfabeta) utmärkt i matteundervisningen. Varför ska varenda bok rabbla ett till tio, siffror som 82 och 552 är faktiskt också viktiga att kunna. För att inte tala om olika arter av våra släktingar aporna. Bilderna har en glädje och en finurlighet som tilltalar mig.

familjenSkolstart, eller om det är förskola som gäller, kan också betyda nya kompisar och med dem nya familjer. Lilla Piratförlaget verkar med sin Hela familjen och andra släktingar av Alexandra Maxeiner och Anke Kuhl vilja vidga begreppet och ge barn och föräldrar verktyg att prata om vad bonusmammor, regnbågsfamiljer och plastpappor innebär. Boken, som i Tyskland utnämnts till årets faktabok, kommer ut i Sverige i början av september och ger absolut en bra överblick över familjebegreppet och dess vidd. Samtidigt tycker jag det är lite tråkigt att utgå från en ”normalitet”. Vi börjar med en heterokärnfamilj och går vidare med att konstatera att alla familjer inte ser ut så. Det tänker jag kan skava lite hos dem som redan känner sig udda i sammanhanget. Hudfärgen boken igenom är dessutom väldigt blek, det är främst ”mammas nya kille” Diego som representerar någon annan bakgrund än nordeuropeisk och då är han dessutom svartmuskig och har bokens djupaste (och hårigaste) urringning. Med det sagt är det ändå spännande att det kommer böcker av det här slaget. Jag gillar att det längst bak finns utrymme att själv fylla i och reflektera över den egna familjen. För den som utöver familjekonstellationer vill gå in på den spännande frågan om olika sätt som barn kan bli till finns Familjeboken (Vombat förlag, 2012) på samma tema.

Denna text publiceras i Skånska dagbladet 2014-08-16

Mer bra än dåligt

domsomDet finns böcker som tar andan ur en. Dom som är kvar av Karin Saler och Siri Ahmed Backström (Urax) är en sådan bok. En bok som kan få tårarna att välla över, men som kan skapa en liten, liten glänta av ljus för den som är mitt i den sorg som boken handlar om. I Dom som är kvar är döden närvarande, men i Siri Ahmed Backströms bildvärld är det de levande som får ta plats. Som får känna, bråka, tystna. Som får kramas och minnas.
Samma stora känslor inför livets förgänglighet ryms i Hej igen! (Bonnier Carlsen), där Ulf Nilsson och Eva Erikssons samlade sagor getts ut på nytt. Här finns den feta näktergalen och alla döda små djur. Här finns en ensam mullvad på en scen och syskon som är ensamma i världen. Dessutom finns här nyskrivna Ett litet ingenting och extramaterial i form av författarens och illustratörens egna berättelser om böckerna och varför de blev som de blev. Hade inte Barbro Lindgren varit en så särdeles värdig Alma-pristagare hade jag sagt att Nilsson & Eriksson borde varit de första svenskarna att få priset. Kanske kan de fortfarande komma på tal om några år.

Skulle Beatrice Alemagnalitteraturpriset till Astrid Lindgrens minne inom en snar framtid skulle jag heller inte bli varken ledsen eller förvånad. Barnbokskonstnären från Bologna är redan internationellt prisad på annat håll, och beskriver just Pippi Långstrump som en av sin barndoms förebilder och hjältar. Det lilla förlaget Mirando bok har just plockat upp hennes Vad är ett barn? och gett ut den i översättning av Ida Andersen. Tur det, säger jag som fått njuta av hennes funderingar kring mänskligt och barnsligt. För barn finns det naturligtvis lika många som det finns människor – vissa av dem barn tills de dör – och Alemagnas stora bilder för små varelser är både vackra och tankeväckande. ”Alla barn är små människor som en dag kommer att förändras. […] Men varför ska man tänka på det nu?”

allatreMaria Nilsson Thore stannar också kvar i barnens värld, utan särskilt många tankar på de vuxna. Precis som i sviten om Mio, Gunna och de andra (tillsammans med Annika Thore) är de nyutkomna böckerna om ”alla tre” (Alla tre gräver en grop och Alla tre vilar, Bonnier Carlsen) skrivna ur de minstas perspektiv. Här är förskolan scenen och klassiska vardagsgöromål som sandlek och sovstund i fokus. Nilsson Thore gör barn precis som de ser ut och för sig, och igenkänningen vid högläsningsstunden är total. Kantigheten och reaktionerna hos Ester, Valle och Idde som de tre heter, återkommer hos Emma Adbåges Rally och Lyra. Adbåge är mamma till både Leni och Sven, och i boken om Rally och Lyra samarbetar hon med författaren och poeten Marie Norin. Mötet dem emellan känns minst sagt lyckat. Dilemmat Lyra utsätts för när Rally glömmer den fantastiska Nalla efter lekstunden väcker just den oro – på gränsen till magknip – och just de tankar om mitt, ditt och rätt som upptar många förskolebarns vardag.
En förskolepedagog nyss hemkommen från biblioteket frågade mig nyligen om jag inte tycker det ges ut många dåliga barnböcker. Visst gör det, svarade jag och lade snabbt till: Men det är fantastiskt hur många bra det också kommer hela tiden.

 

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×