Harry Potter – igen

Min son frågade mig igår om J.K Rowling lever eller inte. Jag tror det var en kombination av att han förstått att Astrid Lindgren är död och att han hoppades på nya böcker om Harry Potter. Vi har visserligen bara läst tre än så länge, men med tanke på att kärleken ökat i takt med läsandet tror jag han redan nu inser hur stor tomhet sista sidan på sjunde boken kommer att innebära.

Därför känns denna nyhet lite extra rolig. Inte för att han har behövt bilder för att fastna i Harry Potters värld, men nya utgåvor betyder att nya läsare kommer att hitta till all den läsglädje och spänning som ryms inom sju böckers pärmar.

Döden, döden

Det är 70 år sedan Pippi flyttade från tioåriga Karins sängkant till maskinskrivna papper i en pärm. Hade sagan och världens starkaste flicka stannat mellan mamma Astrid och hennes dotter hade världen varit en fattigare plats. I takt med att Astrid Lindgrens figurer jubilerar – härom året fyllde Emil 50 – verkar det stå klart att hon faktiskt är odödlig.
Generation efter generation förälskar sig i hennes karaktärer, ibland i mer lättuggade tecknade tv-varianter, i musiken, de gamla filmerna eller en pekbok med urdrag ur någon av de av Ingrid Vang Nyman, Björn Berg eller Ilon Wikland illustrerade bilderböckerna.
För egen del blir jag allt mer nyfiken på personen Astrid Lindgren och börjar bläddra i en för länge sedan inköpt bok av Christina Björk och Eva Eriksson, med titeln Astrids äventyr – innan hon blev Astrid Lindgren (Rabén & Sjögren, 2007). Den är något så pass ovanligt som en biografi som riktar sig till barn, och den beskriver enkelt och kortfattat författarens barndom och uppväxtbygd samtidigt som den genom kapitelvis återkommande fotnötter ger läsaren en bild av hur Astrid Lindgren använde sina egna upplevelser i sina böcker. Det är en fin bok, inte minst för att den både lyckas förmedla något om böcker och författarskap som en nybörjarläsare bör veta och för att den blir en guidebok för den som vill gå på Astrid-safari som billigare alternativ (eller ambitiöst komplement) till Astrid Lindgrens värld.
Som relativt insatt i författarens bakgrund blir jag dock inte mätt på information och måste införskaffa de krigsdagböcker (Salikon förlag) som nyligen utkommit, naturligtvis inte av en slump eftersom Pippi är årsbarn med krigsslutet. Dessutom rotar jag fram min utgåva av Ur-Pippi, originalmanuset som kom ut 2007 (Rabén & Sjögren) för dem som är nyfikna på hur Pippi tedde sig på de där maskinskrivna sidorna i pärmen som först refuserades av Bonniers och sedan antogs av kanske vid det här laget det lyckligaste förlaget i världen.
Det är Astrid Lindgrens förmåga att i de våghalsiga äventyren, de busigaste hyssen och de modigaste hjältedåden väva in melankoli, svärta och sorg men också lustigheter och livsglädje, som gör henne till en av de absolut största. I min hög av nyutkomna barnböcker, full med Pippi-nyutgåvor, ligger också boken Alla dör av Jesper Lundqvist och Gabi Frödén. När jag ser den tänker jag på hur det berättas att Astrid Lindgren och hennes systrar på äldre dagar började sina samtal med ”döden, döden” för att slippa prata mer om den saken. Jag tänker att det nog är tanken med Alla dör, att avdramatisera med samtidigt medvetandegöra barn om det som vi alla måste konfronteras med: alla ska vi dö. Att på varje sida påminnas om detta, riktigt låta sig översköljas av tanken, är inte helt enkelt varken för stora eller små.
Medan Bröderna Lejonhjärta kan läsas även av den som inte är redo eller orkar tänka på budskapet är Alla dör (Olika förlag) en bok att plocka fram när ämnet trycker på. När tankarna är många eller sorgliga omständigheter gör det aktuellt. I sin inkluderande anda, och hur skulle den kunna vara annat – döden bryr sig inte om vem du är, hur du ser ut eller vad du tror på – och sina jublande illustrationer (ja, jublande måste vara bästa ordet för så många människor med händerna sträckta mot luften) lyckas den faktiskt lämna mig med hopp och livsglädje mer än något annat. Dessutom lyckas Lundqvist (pappa till Kiwi, monsterhunden och goraffen) återigen med konststycket att skriva på rim.

Nu räcker det med Moomin

Jag borde inte ens bli upprörd när jag läser, förlåt börjar läsa, Muminfamiljen på Rivieran. Den som följt mina spalter vet att just muminböcker tenderar att vara ett rött skynke för mig. Det tog mig ett bra tag att acceptera att en melankolisk barndomshjälte blivit glassig pekboksperson, och jag har sågat såväl rim som unkna könsroller. Men när det seriealbum (Familjen lever högt) som ganska oömt förts över till filmduk nu hoppat ner från duken igen och in i något som jag antar ska likna en barnbok så får jag nog säga att det gått längre än jag någonsin kunnat förutse. Enligt förlaget (Rabén & Sjögren) riktar sig boken till barn mellan tre och sex år. Redan när filmen marknadsfördes mot småbarnspublik var jag förundrad, det här handlar om dekadens och skratt på kändis- och konstelitens bekostnad, men på duk eller skärm kan barn ändå titta på det mesta. När filmens manus ska plitas ner i barnboksform blir det skrattretande, om det bara inte varit så hemult tråkigt. Själv orkar jag bara läsa knappt hälften av de drygt 40 rätt tätskrivna sidorna, och då har jag redan censurerat flera sidor för att slippa förklara för mina tre-till-sex-åringar varför mumintrollet är mer plumpt mansgrisig än någonsin förr. Jag förundras på nytt över vad Tove Janssons efterlevande tillåter i hennes namn, men kanske ännu mer över resonemanget på förlag som tuffar på som om varumärket Moomin aldrig skulle kunna förlora sin pengaglans.

Då är det trevligare att återse Eva Sussos och Benjamins Chaud charmtroll Max och Uno i boken Anden i flaskan (Rabén & Sjögren). Bröderna som sist jag träffade dem stötte på en snöman har nu lyckats köpa en ande i en blå flaska på loppis. Det kan ni ju gissa hur spännande det mötet blir, och hur fascinerande det är med önskningar om godisträd och möten med dinosaurier. Det finns något väldigt direkt och barnsligt i Chauds illustrationer, som trots mjukare lite flyktigare penna inte ligger helt långt från Peter Cohens Kalle i klätterträdet. Tillsammans med Eva Susso har Chaud gjort många fina böcker, inte minst för lite yngre barn om de musikaliska barnen Binta, Lalo och Babo. Max och Uno är en perfekt uppföljare till dessa i takt med att barnen växer från de repetitiva rytmiska böckerna för de yngsta.

I Bonnier Carlsens serie Extra lätt att läsa har det för övrigt just kommit två efterlängtade uppföljare. Axel och Omar, och resten av deras klass, får en liten chock när en fågel flyger in i fönstret till deras klassrum. Är fågeln verkligen död? Nybörjarläsaren hemma snubblar nästan på orden i Rädda Fågeln i ivern att få reda på hur det ska gå. Med korta meningar och versaler är boken verkligen lättläst och Helena Bross och Kadri Ilves fortsätter att leverera kvalitet till den som håller på att hitta sin läslust.

I Simma Sam träffar vi Lasse och Lisa och deras djur Frasse, Hasse och Bruno igen. Nu blir barnen med akvarium och vi får lära oss allt om vad som behövs och vad som kan hända med små lättskötta fiskar. Även här är texten versal, men lite ordrikare än i den om Axel och Omar. Margareta Nordqvist lyckas som i så många av böckerna om djurkompisarna att blanda fakta och berättande på ett sätt som för historien framåt, i all sin enkelhet.

Nu står hoppet till våra barn

KatitziSVT, 9 februari 2015: Djuprotad diskriminering mot romer

”När du läser kommer du att få del av vår svenska historia. Det är viktigt att du har det så att du vet vad som hänt bakåt i tiden och så att du kan ta ställning till hur du vill vara som person och så att du kan vara med och påverka hur din och andras framtid blir.” Så skriver Katarina Taikons dotter Angelica i förordet till nyutgåvan av serien om sin mammas barndom (Natur och Kultur).

Expressen, 5 februari 2015: Brandattack mot förening för romer

Att döma av de rubriker som radas upp vid en nyhetssökning på ordet ”romer” är det inte en dag för tidigt att ge ut böckerna om Katitzi igen. De två första böckerna, Katitzi & Katitzi och Swing, har samlats i en volym, med nya illustrationer av Johanna Hellgren. Hon gör det bra, Hellgren, men för mig är det Björn Hedlunds mörkhåriga flicka med röd väst och gul kjol och händerna uppslagna i en samtidigt undrande och inbjudande gest som är den riktiga Katitzi. Det var den utgåvan, från En bok för alla, som jag under min uppväxt lånade på biblioteket, läste och lånade igen.

Nyheter24, 6 februari 2015: Ny rapport ger mörk bild av romers situation i Sverige

Att möta Katitzi och hennes syskon igen, nu som vuxen, är egentligen en lika omtumlande läsupplevelse som då. Katarina Taikons språk, varsamt redigerat för moderna läsare, flyter som tidigare. Efter att inledningsvis fått jaga undan röster från filmatisering och från barndomens slitna kassettband försjunker jag snart i Katitzis öde. Nu kan jag dessutom lyfta blicken och fundera på de vuxna runt henne. Känna pappa Johans frustration när tältläger ska rivas och rektorer vägrar barnen skolgång. Nästan, men bara nästan, sympatisera med den uppenbart deprimerade och gravt desillusionerade ”tanten” och undra över Rosa och hennes giftermål i väldigt tidig ålder.

Svenska Dagbladet, 29 januari 2015: FN: Sverige måste åtgärda främlingsfientligheten

Parallellt med läsningen av Katitzi bläddrar jag i Lawen Mothadis bok om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri. Där får jag svar på några av mina funderingar. Släktleden, referenserna till myndigheter och forskare, allt finns där. Torrt kanske, men inte med Taikons egna barndomsskildring bredvid. Till hösten kommer Mothadis och Gellert Tamas film om Katarina Taikon. Det blir spännande.

Västerbottens-Kuriren, 24 januari 2015: Misstänkt hatbrott mot romer

Det går inte att komma ifrån dagens rubriker. Läsningen kantas av dem. När Katitzi och systern Lena skickas till Umeå för att sälja bunkar möts de visserligen av en snäll polis, men också av samma spottloskor, samma hatbrott, som romer som tvingas tigga för sin försörjning råkar ut för på våra gator idag.

Tv4, 28 september 2015: Romer trakasseras – men få anmäler

Lena och Katitzi blir både ledsna och arga, men de har redan vant sig. De har sett sin pappa vika sig, trots sin ilska. De vet hur det är att bli anklagade för sådant de inte gjort, vet att de måste backa om någon börjar bråka.

Aftonbladet, 7 juli 2014: Kioskchef beskyller romer för att var tjuvaktiga

De vet hur det är att bli utslängda, från hotell och restauranger. Och de vet hur det är att frysa och att tigga hjälp.

Dagens Nyheter, 26 mars 2014: Sheraton stoppade regeringens romska gäst

Jag minns hur jag läste böckerna om Katitzi som historia. Hur jag förundrades över att den tid som beskrevs trots allt inte var så avlägsen. Att mina egna föräldrar inte var så mycket yngre än Katarina Taikon själv. Jag såg kanske inte då, som barn, vilken människorättskämpe Katarina Taikon var – men någonstans trodde jag nog att hennes uppdrag var slutfört. Att mina egna barn skulle vänja sig vid frusna bedjande människor utanför mataffären fanns inte i min värld.

Dagens nyheter 23 september 2013: Över tusen barn med i olaglig kartläggning av romer

Att vi samtidigt som vi förfasar oss över historiska rasbiologers forskningsregister möts av liknande kartläggningar hos nutida myndigheter känns så absurt att det blir overkligt. Därför måste böckerna om Katitzi hållas levande men det måste också komma nya. Nya berättelser om det som utspelar sig hos oss idag och som är alldeles för likt det som varit. Katarina Taikons dotter Angelica skriver i sitt förord att hennes mamma riktade sig till barnen för att hon trodde att det var de som kunde förändra synen på romer och alla andra människor som utsattes för kränkningar och fördomar. Uppenbarligen lyckades vi inte. Nu står hoppet till våra barn.

Julklapptips: Lucka 6

Om det så är på juldagen eller de hektiska dagarna innan så finns det definitivt behov av avslappning och en glad stund. En julklapp kan vara ett presentkort på en filmvisning. Poppa popcorn och koppla upp dig med valfri skärm och kolla på klassikern Loranga, Masarin och Dartanjang.

Blir filmen populär är det bara att börja läsa!

Och nu så vill jag sjunga…

Med tanke på de senaste årens utgivning gissar jag att sångböcker med inbyggd musikspelare har varit en bra affär för förlagen. Inte mig emot, för hemma hos oss är de väldigt populära. Det är inte bara tryggheten i att få hjälp med melodin, utan barnens egna utforskande, utantillärande och sifferträning som stimuleras.

För oss vuxna finns det naturligtvis både en nostalgi i återupptäckandet av barnvisor och ett intresse för de – få, ska sägas – nya visor som introduceras.

Under hösten, och lagom till tomten ska fylla sin säck, har vi fått tre nytillskott i sångbokshyllan. Förlaget Max Ström följer upp sångboken som startade trenden med Fler svenska barnvisor, denna gången utan Tina Ahlin men istället med urval och arrangemang av Martin Östergren. Jens Magnussons illustrationer är genomtänkta och jag uppskattar både att bilderna visar barn med olika hudfärg och att trollmor får spela sin Ho aj aj aj aj buff på elgitarr sittande på förstärkaren.

vaggvisorI mindre format, men med samma upphovsmän, kommer boken Svenska vaggvisor (Max Ström). Boken är lagom att ta med vid godnattstunden, men hade fått ett extra plus i kanten om den kommit med inbyggd läslampa. När en bok har så tydligt uttröttningssyfte gäller det att tänka hela vägen.

Rabén och Sjögren satsar som tidigare på tema, och kommer med 30 sånger om Pippi, Emil, Madicken och alla de andra i boken Och nu så vill jag sjunga. I uppföljaren till den förra samlingen (med Hellsingsånger) har de tack och lov löst problemet med pausknappen och nu går det att avbryta sången för att titta lite extra på en detalj eller svara på vad ”Pilutta” betyder. Jag brukar ha invändningar när förlag skamlöst utnyttjar sina klassiker för omotiverade antologier eller lösryckta utdrag men här finns det både poäng och värde för den som själv inte spelar något instrument att få hjälp med Björn Isfälts och Georg Riedels vackra melodier. Dessutom har förlaget lagt in citat och snuttar ur böckerna, så den som letar Astrid Lindgren-nostalgi får sitt lystmäte.

kastanjTiteln på nästa bok i min hög låter nästan som en sång av Astrid Lindgren. Vakna min kastanj av Åsa Mendel-Hartvig och Ane Gustavsson (Natur och Kultur) är en finstämd historia om ett kastanjeträd som inte vaknar trots att det blivit vår. Trädtemat fortsätter att fascinera barnboksförfattare, kanske för att de som jag växte upp med Jan Löfgrens Det underbara trädet, och jag hoppas att det i alla tider fortsätter att fascinera barn. För i denna liksom i många andra böcker om växter och träd blir livets kretslopp så hjärtskärande tydligt. Det är nästan så tårarna rinner över det lilla barnets sorg, men när boken är slut är det ljuset och de spirande skotten som jag tar med mig. Precis som i författarens och illustratörens tidigare böcker om Otis finns det något skört och mjukt, men samtidigt lekfullt i den här boken som jag tycker mycket om.

Denna text har publicerats i Skånska Dagbladet.

Bamses kompisbok

kompisbok2Av barnpsykologen Jenny Klefbom och författaren Jens Hansegård

Jag brukar generellt inte vara så glad i böcker som skrivits i ett annat syfte än att vara böcker, i alla fall inte när det blir uppenbart. Jag kan säga direkt att det här är ett undantag från regeln. Dels för att ämnet är viktigt, dels för att det liksom ligger i Bamses natur att förutom att vara seriehjälte också vara undervisare. Vi är vana vid formen, och jag tycker det är kul att Bamseredaktionen för såväl anti-mobbningstraditionen som undervisningsraditionen vidare.

Boken varvar sagor med fakta och diskussionsunderlag. När jag läste den med femåringen fokuserade vi på sagorna, medan jag skummade ”mellansnacket” för att sedan prata mer generellt kring sagorna med sonen. Det funkade bra, och jag upplever att han tog till sig budskapen och gillade att få det så konkret som det blir i sagornas exempel. Flera gånger efter första läsningen har jag sett honom bläddra fram till sidan där Lill-Nöffe äntligen vågar släppa fram sigg ”konstiga” skratt, och ljuda ut ”ha-ha-nöff” och fnittra för sig själv. Det är ok att skratta hur som helst, det vet han. Och kanske funderar han dessutom ett extra varv innan han som Nalle-Maja i förbifarten vräker ur sig något ogenomtänkt om hur någon annan är eller ser ut.
Med teman som grupptryck, samarbete (i motsats till att alltid vara den som bestämmer leken) och mobbning blir boken naturligtvis föga överraskande. Men jag tycker igenkänningen från Bamsetidningarna har en poäng när det kommer till sådana här frågor, och jag tycker gott att lärare och andra pedagoger kan låta barn få diskutera bland det viktigaste som finns – vänskap och relationer – i en välbekant sagomiljö.

Läs mer om varför boken kommit till här.

Gästinlägg om olämpliga barnböcker

Min kollega Dag Ankersen har pratat om vad han kallar ”olämpliga barnböcker” i flera veckor nu, till sist bad jag honom skriva ett inlägg om det. Själv skulle jag klassa bland annat den här som olämplig för mina barn. Men här kommer alltså Dag Ankersens inlägg:

Det finns få saker som får mig att gå igång så mycket som olämpliga barnböcker. Det finns något kittlande, humoristiskt och förfasande över vuxnas omdömeslöshet i sina försök att uppfostra.
Jag säger inte att alla föräldrar som läser Tintin i Kongo för sina barn är dåliga föräldrar – snarare tvärt om i vissa fall – men att det finns direkt olämplig litteratur för barn är de flesta överens  om. En hel del av den litteraturen fick jag ta del av när jag var liten.

Min barndom har kantats av tveksamma berättelser. Trots att mina föräldrar stod för normala värderingar om människors lika värde damp på något sätt Lille Svarte Sambo från 1899 ner i mitt knä när jag var sisådär 4 år gammal. Titeln talar för sig själv, men har ni inte läst den så handlar det om Sambo som får alla sina kläder stulna av pratande tigrar. Sedan börjar tigrarna bråka så mycket att de blir till smör och Svarte Sambos mamma steker pannkakor i dem. Fullständigt logiskt för en 4-åring och det här var en av mina favoritböcker. Min farmor hade ett exemplar på danska.

Sambos tigrars grymma öde var dock ingenting mot vad som hände Max och Moritz. Boken, ursprungligen med tyska titeln Max und Moritz (1865), vann jag i en tävling och var en parad av dåliga exempel. Busfröna Max och Moritz ställer till rackartyg i den lilla tyska staden. De små psykopaterna dödar en änkas höns och håller på att dränka en skräddare. De stjäl och ljuger och begår rätt grova våldsbrott innan de till slut muckar med fel person (mjölnaren i byn) och blir krossade till döds under ett kvarnhjul.

Tvärt emot all sans och vett har Max och Moritz haft en betydande inverkan på den kulturella historien. Inte nog med att det är en av Tysklands mest populära och lästa barnböcker, det är också den första barnboksexporten till Japan (1887 under namnet ”Stygga berättelser”). Dessutom fick de ytterst osympatiska nazisterna under andra världskriget för sig att döpa två kanoner på stridsvagnen Henschel 30.01 till – just det – Max och Moritz. Men den omdömeslösheten var kanske väntad.

Att Motala Tidning hade boken som pris i en teckningstävling 1993 var lite mer oväntat.
———————————————
Eftersom olämpliga barnböcker intresserar mig så förgjordat ringde jag till min faster som har jobbat som bibliotekarie på en skola. Hon mindes både Max och Moritz och Lille svarte Sambo.
– Men det är alltid lite kalabalik när det kommer till sånt där, berättar hon.
– Se bara på Wirséns bilderbok Lilla hjärtat för två år sedan. Och debatten kring Fem-böckerna har pågått i 60 år. När jag började som bibliotekarie i början av 80-talet så var det fortfarande så att ”den där Blyton, den skulle man inte köpa in”, men ungarna älskade dom!

Då stormen kring Wirsén känns som ett barn av sin tid (hon hade trots allt ritat exakt samma figurer i tre år innan någon skrek ”RASIST!!”) så är de omåttligt populära fem-böckerna lite mer problematiska. Trots att det rör sig om rasistiska beskrivningar kring i stort sett alla skurkar (de har stora krokiga näsor, de är svartmuskiga och hotfulla) har böckerna lästs av miljontals barn världen över.

Att författaren Enid Blyton var både rasist och sexist och skrev sina böcker med armbågarna råder det ingen tvekan om, men uppenbarligen kunde de barn och ungdomar som läste böckerna ändå formas till normala individer. Så då återstår frågan – hur mycket påverkas barn av sina böcker?

Jag själv hade en period av rackartyg nära kopplat till Max och Moritz när jag var liten, men jag hängde aldrig på mig bombarjackan efter ha läst om svarte Sambo. Samtidigt lyfts sällan ”kolla bara vad han läste som barn!” som förklaring när Breivik eller någon annan vettvilling bestämt sig för att mörda massa människor. När barnböcker förbjuds verkar rädslan vara mer proaktiv, med andra ord. Återigen omdömet alltså. De goda intentioner som i första ledet skapade barnböckerna förbjuder dem i det andra.

Och någonstans på vägen verkar det helt glömmas bort att barn är betydligt smartare än vad många vuxna tror.

/Dag Ankersen

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×