Nu står hoppet till våra barn

KatitziSVT, 9 februari 2015: Djuprotad diskriminering mot romer

”När du läser kommer du att få del av vår svenska historia. Det är viktigt att du har det så att du vet vad som hänt bakåt i tiden och så att du kan ta ställning till hur du vill vara som person och så att du kan vara med och påverka hur din och andras framtid blir.” Så skriver Katarina Taikons dotter Angelica i förordet till nyutgåvan av serien om sin mammas barndom (Natur och Kultur).

Expressen, 5 februari 2015: Brandattack mot förening för romer

Att döma av de rubriker som radas upp vid en nyhetssökning på ordet ”romer” är det inte en dag för tidigt att ge ut böckerna om Katitzi igen. De två första böckerna, Katitzi & Katitzi och Swing, har samlats i en volym, med nya illustrationer av Johanna Hellgren. Hon gör det bra, Hellgren, men för mig är det Björn Hedlunds mörkhåriga flicka med röd väst och gul kjol och händerna uppslagna i en samtidigt undrande och inbjudande gest som är den riktiga Katitzi. Det var den utgåvan, från En bok för alla, som jag under min uppväxt lånade på biblioteket, läste och lånade igen.

Nyheter24, 6 februari 2015: Ny rapport ger mörk bild av romers situation i Sverige

Att möta Katitzi och hennes syskon igen, nu som vuxen, är egentligen en lika omtumlande läsupplevelse som då. Katarina Taikons språk, varsamt redigerat för moderna läsare, flyter som tidigare. Efter att inledningsvis fått jaga undan röster från filmatisering och från barndomens slitna kassettband försjunker jag snart i Katitzis öde. Nu kan jag dessutom lyfta blicken och fundera på de vuxna runt henne. Känna pappa Johans frustration när tältläger ska rivas och rektorer vägrar barnen skolgång. Nästan, men bara nästan, sympatisera med den uppenbart deprimerade och gravt desillusionerade ”tanten” och undra över Rosa och hennes giftermål i väldigt tidig ålder.

Svenska Dagbladet, 29 januari 2015: FN: Sverige måste åtgärda främlingsfientligheten

Parallellt med läsningen av Katitzi bläddrar jag i Lawen Mothadis bok om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri. Där får jag svar på några av mina funderingar. Släktleden, referenserna till myndigheter och forskare, allt finns där. Torrt kanske, men inte med Taikons egna barndomsskildring bredvid. Till hösten kommer Mothadis och Gellert Tamas film om Katarina Taikon. Det blir spännande.

Västerbottens-Kuriren, 24 januari 2015: Misstänkt hatbrott mot romer

Det går inte att komma ifrån dagens rubriker. Läsningen kantas av dem. När Katitzi och systern Lena skickas till Umeå för att sälja bunkar möts de visserligen av en snäll polis, men också av samma spottloskor, samma hatbrott, som romer som tvingas tigga för sin försörjning råkar ut för på våra gator idag.

Tv4, 28 september 2015: Romer trakasseras – men få anmäler

Lena och Katitzi blir både ledsna och arga, men de har redan vant sig. De har sett sin pappa vika sig, trots sin ilska. De vet hur det är att bli anklagade för sådant de inte gjort, vet att de måste backa om någon börjar bråka.

Aftonbladet, 7 juli 2014: Kioskchef beskyller romer för att var tjuvaktiga

De vet hur det är att bli utslängda, från hotell och restauranger. Och de vet hur det är att frysa och att tigga hjälp.

Dagens Nyheter, 26 mars 2014: Sheraton stoppade regeringens romska gäst

Jag minns hur jag läste böckerna om Katitzi som historia. Hur jag förundrades över att den tid som beskrevs trots allt inte var så avlägsen. Att mina egna föräldrar inte var så mycket yngre än Katarina Taikon själv. Jag såg kanske inte då, som barn, vilken människorättskämpe Katarina Taikon var – men någonstans trodde jag nog att hennes uppdrag var slutfört. Att mina egna barn skulle vänja sig vid frusna bedjande människor utanför mataffären fanns inte i min värld.

Dagens nyheter 23 september 2013: Över tusen barn med i olaglig kartläggning av romer

Att vi samtidigt som vi förfasar oss över historiska rasbiologers forskningsregister möts av liknande kartläggningar hos nutida myndigheter känns så absurt att det blir overkligt. Därför måste böckerna om Katitzi hållas levande men det måste också komma nya. Nya berättelser om det som utspelar sig hos oss idag och som är alldeles för likt det som varit. Katarina Taikons dotter Angelica skriver i sitt förord att hennes mamma riktade sig till barnen för att hon trodde att det var de som kunde förändra synen på romer och alla andra människor som utsattes för kränkningar och fördomar. Uppenbarligen lyckades vi inte. Nu står hoppet till våra barn.

Båtresor och löften

systernBåten är liten, havet lika stort och mörkt som himlen som hänger ovanför den. När jag läser nyutkomna Systern från havet, skriven av Ulf Stark och illustrerad av Stina Wirsén (Bonnier Carlsen), fastnar jag länge på den bilden. Jag tänker på Bisan och Sham, 13 och 10 år, som reste med sin pappa över Medelhavet. Han tog dem till stranden när det mörknat, flera gånger innan avresa, för att de skulle vänja sig vid detta svarta stora vatten. På bilderna som deras pappa visade mig skrattade de, vadade i strandkanten och skvätte mot honom, fotografen. Men när vi pratade om resan på den lilla båten slog de ner ögonen och ville hellre berätta om skolan och nya svenska kompisar.

I Systern från havet vet vi bara att Sirkka flyr från öst till väst, där Margareta finns. Att vi vuxna tänker Finland är naturligtvis ofrånkomligt, men för barnet lämnas frågan öppen. Det kan handla om vilket land och vilken tid som helst. Margareta vill hellre ha en hund än en syster, men kanske är det just de ouppfyllda drömmarna och saknaden som till slut gör att flickorna hittar sitt systerskap. Sirkka får återvända till sina föräldrar i bokens slut och trots dess finstämdhet, trots varsamheten i pennstreck och ton och dedikationen till ”alla barn, nu och då, som tvingas lämna sina familjer”, vet jag inte om jag ska känna hopp eller förtvivlan. Hur många av de barn som flyr dagens krig – ensamma eller med delar av sin familj – kommer till en varm famn och en familj som tar in dem för att skydda dem från ondska och mardrömmar? Och hur många får återförenas med släkten, ta upp tråden precis där den gick av när bomberna började falla?

Men kanske är det så att en bok skriven av två personer mig veterligen helt utan egna erfarenheter av flykt – de är båda födda i Stockholm – gör bäst i att skriva denna bok istället för om dagens ensamkommande flyktingbarn. Förhoppningsvis kan både boken och nyuppsättningen av dockteatern med samma namn på Stockholms Stadsteater i mars öppna för samtal med barn oavsett bakgrund. Samtal om flykt, samtal om möten och samtal om att alla barn har rätt att skyddas från våld och krig.

Davies, N - Löftet - 29695243Löftet av Nicola Davies och Laura Carlin (Rabén och Sjögren) har också den ett finstämt och vemodigt anslag. Bokens första halva går i dimgrått, utspätt kissgult och svart. Vi är i en storstad, vi är i ett land – en värld – helt utan växtlighet. Vi är i en värld där den som inte hänger med hamnar utanför och måste riva, bita, slåss och stjäla för att överleva. Men när bokens jag ska råna en äldre kvinna vänder det. För kvinnan ger sig inte, utan utkräver ett löfte. ”Om du lovar att plantera dem, så släpper jag taget” säger hon och lämnar över väskan full av ekollon. Ni kan ju tänka er vilka färger resten av boken går i! (Psst, det är inte blått).

schhframsida-300x288I blått går däremot Schh! Vi har en plan, av Chris Haughton (Lilla Piratförlaget). Jag har nog aldrig sett en blåare bok. Figurerna i den (blåa så klart) är på jakt, men lyckas dåligt med sina planer. Läsningen kantas av skratt och dråplighet när jägarna blir bytet. Om de lär sig någon läxa är däremot tveksamt. Chris Haughton har redan i Åh nej, Bruno och Mamma borta etablerat sin mycket speciella stil. Läsningen passar både yngre barn och barn som har svårt att sitta stilla. Bilderna bjuder trots att de är sparsmakade på mycket att titta på. Känslan för mig som läsare är nästan mer lik en kortfilm än en bok.

 

Kråkes förskola

Kråkes förskolaAv Marie Bosson Rydell och Jessica Lindholm

Jag gissar att många som läser bloggen känner Kråke bättre än jag. Kråke var länge del i en bokklubb, som om jag förstått det rätt drevs av Gleerups förlag. Böckerna har ett tydligt pedagogiskt syfte, och ska lära barn något.

Jag är lite kluven till böcker som så uppenbart kommit till utifrån en pedagogisk tanke, typ ”vi gör en bok för barn som ska skolas in på förskola”. Böcker är ju en konst – berättandets konst – bilderböcker inte minst, och då kan det kännas lite torftigt, nästan förolämpande att utnyttja formen för ett syfte. Samtidigt är läsning ett sätt att bearbeta livet, och för barn är det inte minst viktigt. Dessutom främjar läsning läsning, så om det finns föräldrar som vill ha ett syfte med att läsa så är det ju ändå bättre än att inte läsa alls. Är ni med?

Det är ju just det vardagliga och enkla som gör att jag kan förstå att Kråke blivit så populär bland småbarnsföräldrar och förskolepersonal. Här finns inget utmanande eller ifrågasättande, bara vardagshändelser att prata kring och känna igen sig i. I den här boken är det lillasyster Lovisa som ska börja förskolan, och syskonen Kråke och Elsa finns på plats och visar henne hur allt fungerar. Och det fungerar naturligtvis finfint. Här syns ingen skymt av stora barngrupper och utsliten personal.

Jessica Lindholm har en speciell stil, och den som läst om Svea eller Spargrisen känner igen sig. Barnen i Kråkeböckerna är uttrycksfulla, men jag stör mig på att de alla er stort och enformigt på nästan varje sida i boken. Nog för att mina barn gillar förskola, men bara skratt och solsken är det ju knappast för något barn i den åldern under en dag.

Nu har Idus förlag tagit över Kråkeserien, och vid en googling förstår jag att det gör många glada. Med så allmängiltiga – om än lite enkla – ämnen finns det naturligtvis alltid ett sug från småbarnsföräldrar efter material av den här typen.

 

Totoro, färger och familjer

Skogens_hemligheter_cover_lowresJag tänker genast på Myazakis Min granne Totoro (Studio Ghibli, 1988) när jag slår upp Skogens hemligheter av Jimmy Liao (Mirando Bok) för första gången. Det nog det där mittemellanstadiet, där drömsömn och vakenhet möts, som finns i både filmen och boken. En självklarhet i att de två världarna kan berika varandra. Medan Totoro är lika skarp i konturerna som barnen som upptäcker hen är Liaos ulliga kanin och barnet som följer den ut i skogen lika gråa. Ändå finns det liv och själ i bilderna som får mig och barnen att titta noga, upptäcka detaljer och fascinerade följa med på resan. ”En stad utan drömmar känns så ensam”. Just så är det ju.

färgerLika fängslade är vi när vi för andra gången leker oss fram i en bok av Hervé Tullet. Förra gången räknade vi prickar, i den första av hans verk som kommit ut på svenska, En bok (Alfabeta, 2011). Nu ger vi oss på att kladda och blanda utan varesig fingerfärg eller interaktiva skärmar till hands. Detta enkla i att låta oss trycka, vända och skaka på en kartongbit och ändå väcka upptäckarlusta och ge inspiration är något oerhört vackert. Boken Färger är en given gåbortpresent i höst, till barn mellan tre och sju ungefär. Släng med en uppsättning vattenfärger och ett block i paketet bara, för boken väcker målarlusta!

Nu i skolstartstider kanske det inte bara är färgkladd på schemat, utan också räkning. För att behålla lusten funkar Lidia Blomgrens Tio gorillor (Alfabeta) utmärkt i matteundervisningen. Varför ska varenda bok rabbla ett till tio, siffror som 82 och 552 är faktiskt också viktiga att kunna. För att inte tala om olika arter av våra släktingar aporna. Bilderna har en glädje och en finurlighet som tilltalar mig.

familjenSkolstart, eller om det är förskola som gäller, kan också betyda nya kompisar och med dem nya familjer. Lilla Piratförlaget verkar med sin Hela familjen och andra släktingar av Alexandra Maxeiner och Anke Kuhl vilja vidga begreppet och ge barn och föräldrar verktyg att prata om vad bonusmammor, regnbågsfamiljer och plastpappor innebär. Boken, som i Tyskland utnämnts till årets faktabok, kommer ut i Sverige i början av september och ger absolut en bra överblick över familjebegreppet och dess vidd. Samtidigt tycker jag det är lite tråkigt att utgå från en ”normalitet”. Vi börjar med en heterokärnfamilj och går vidare med att konstatera att alla familjer inte ser ut så. Det tänker jag kan skava lite hos dem som redan känner sig udda i sammanhanget. Hudfärgen boken igenom är dessutom väldigt blek, det är främst ”mammas nya kille” Diego som representerar någon annan bakgrund än nordeuropeisk och då är han dessutom svartmuskig och har bokens djupaste (och hårigaste) urringning. Med det sagt är det ändå spännande att det kommer böcker av det här slaget. Jag gillar att det längst bak finns utrymme att själv fylla i och reflektera över den egna familjen. För den som utöver familjekonstellationer vill gå in på den spännande frågan om olika sätt som barn kan bli till finns Familjeboken (Vombat förlag, 2012) på samma tema.

Denna text publiceras i Skånska dagbladet 2014-08-16

Mer bra än dåligt

domsomDet finns böcker som tar andan ur en. Dom som är kvar av Karin Saler och Siri Ahmed Backström (Urax) är en sådan bok. En bok som kan få tårarna att välla över, men som kan skapa en liten, liten glänta av ljus för den som är mitt i den sorg som boken handlar om. I Dom som är kvar är döden närvarande, men i Siri Ahmed Backströms bildvärld är det de levande som får ta plats. Som får känna, bråka, tystna. Som får kramas och minnas.
Samma stora känslor inför livets förgänglighet ryms i Hej igen! (Bonnier Carlsen), där Ulf Nilsson och Eva Erikssons samlade sagor getts ut på nytt. Här finns den feta näktergalen och alla döda små djur. Här finns en ensam mullvad på en scen och syskon som är ensamma i världen. Dessutom finns här nyskrivna Ett litet ingenting och extramaterial i form av författarens och illustratörens egna berättelser om böckerna och varför de blev som de blev. Hade inte Barbro Lindgren varit en så särdeles värdig Alma-pristagare hade jag sagt att Nilsson & Eriksson borde varit de första svenskarna att få priset. Kanske kan de fortfarande komma på tal om några år.

Skulle Beatrice Alemagnalitteraturpriset till Astrid Lindgrens minne inom en snar framtid skulle jag heller inte bli varken ledsen eller förvånad. Barnbokskonstnären från Bologna är redan internationellt prisad på annat håll, och beskriver just Pippi Långstrump som en av sin barndoms förebilder och hjältar. Det lilla förlaget Mirando bok har just plockat upp hennes Vad är ett barn? och gett ut den i översättning av Ida Andersen. Tur det, säger jag som fått njuta av hennes funderingar kring mänskligt och barnsligt. För barn finns det naturligtvis lika många som det finns människor – vissa av dem barn tills de dör – och Alemagnas stora bilder för små varelser är både vackra och tankeväckande. ”Alla barn är små människor som en dag kommer att förändras. […] Men varför ska man tänka på det nu?”

allatreMaria Nilsson Thore stannar också kvar i barnens värld, utan särskilt många tankar på de vuxna. Precis som i sviten om Mio, Gunna och de andra (tillsammans med Annika Thore) är de nyutkomna böckerna om ”alla tre” (Alla tre gräver en grop och Alla tre vilar, Bonnier Carlsen) skrivna ur de minstas perspektiv. Här är förskolan scenen och klassiska vardagsgöromål som sandlek och sovstund i fokus. Nilsson Thore gör barn precis som de ser ut och för sig, och igenkänningen vid högläsningsstunden är total. Kantigheten och reaktionerna hos Ester, Valle och Idde som de tre heter, återkommer hos Emma Adbåges Rally och Lyra. Adbåge är mamma till både Leni och Sven, och i boken om Rally och Lyra samarbetar hon med författaren och poeten Marie Norin. Mötet dem emellan känns minst sagt lyckat. Dilemmat Lyra utsätts för när Rally glömmer den fantastiska Nalla efter lekstunden väcker just den oro – på gränsen till magknip – och just de tankar om mitt, ditt och rätt som upptar många förskolebarns vardag.
En förskolepedagog nyss hemkommen från biblioteket frågade mig nyligen om jag inte tycker det ges ut många dåliga barnböcker. Visst gör det, svarade jag och lade snabbt till: Men det är fantastiskt hur många bra det också kommer hela tiden.

 

April april – Bus och andra luringar

20140401-150040.jpgAv Sanna Pedersen och Bettina Johansson

Sällan har jag hört snart-femåringen därhemma skratta så gott som när han insåg att han skulle få luras idag, och när han igår kväll övade på sitt ”april, april din dumma sill”.

Det är något universellt med förtjusningen över bus och luringar, något särskilt som gör att barn i en viss ålder bara kiknar vid tanken på fejkhundbajs, vattensprutande tändare (fast det kan väl inte vara lika kul nu när inga föräldrar röker, eller?) och eldsprutarstarka karameller.

Den som ger den här boken till sina barn får vara beredd på att utsättas för diverse bus och trix. En tejtremsa i osthyvelspringan, karamellfärg i mjölkpaketet och pingisbollsregn ur höga skåp är några tips att hålla utkik efter när barnet satt sig att läsa. Boken, Sanna Pedersens debut, kategoriseras som lättläst. Det är den, och den är dessutom roligt skriven och ger såväl fakta som tips som är bra en dag som idag. Det enda jag förvånas lite över är att boken, som även om den är påhittig inte är en skönlitterär historia, fått markering som vore det en saga och inte en faktabok. Hade jag köpt den för att jag velat ge mina barn en berättelse hade jag nog blivit besviken.

Illustrationerna är som vanligt när Bettina Johansson är inblandad en källa till glädje och skratt.

VLMF

Lindgren, B - Vems lilla mössa flyger - 29664904Jag säger inte att Vems lilla mössa flyger är min Lindgrenfavorit (som jag igår utlovade att skriva om) men vad boktitlar beträffar så är den nästan oslagbar. Den säger så mycket om underfundigheten, leksinnet och gåtorna hos Barbro Lindgren och den – liksom titlar som Bladen brinner och Loranga, Masarin och Dartanjang – lockar in i egna världar, hemliga (Jättehemliga!) klubbar och den egna fantasins vindlingar.

Som barn älskade jag den vilda bebin medan Sparveln gjorde mig skräckslagen. Sagan om den lilla farbrorn läste jag med en klump i magen.  Som förälder har jag kommit att uppskatta Benny och upptäckt den återutgivna Stackars Allan (Jag nämner den här).

Men min sedan en tid tillbaka stora favorit är nog ända Vi leker att vi är pippifåglar. Jag och barnen upptäckte den under en resa och läste den varje kväll i många veckor. Jag skrev om den här. Det är något med tonen, något med leken som hela tiden är både på riktigt och på låtsas, något så mitt i prick om barn och lek, så okomplicerat och ändå så underbart.

Vi leker.. är illustrerad av Camilla Engman (aktuell med fina Resan) men annars är det ju barnboksgiganten Eva Eriksson vi kommit att förknippa med Barbro Lindgren, liksom med många andra fantastiska berättare som riktar sig till barn. Vad vore Vilda bebin, lilla farbrorn och inte minst lilla Max utan Eva Eriksson? Även om Barbro Lindgren naturligtvis förtjänar Alma-priset helt på egen hand ska nog illustratörens arbete inte glömmas i sammanhanget.

Störande osynk

Ni vet när munrörelser och ljud inte hänger ihop på teveskärmen? Det kallas osynk. Lika irriterande, om inte mer eftersom det inte beror på tillfälligt tekniskt fel, är när text och bild i en bok inte harmonierar.

20130425-201834.jpgDet vänstra exemplet är från en nyss återutgiven bok, som jag ska snart ska recensera. Skulle ni säga att katten håller i en sten? Mina barn tycker i alla fall att den stenen är misstänkt lik en kotte och det uppstår diskussion om detta varje gång. Just när boken är på rim går det ju inte att ändra hur som helst heller.. Katten tog en kotte och hunden tog en.. skotte?

Dessutom är jag så dålig på att ändra i text. Jag vet inte varför jag är så bokstavstrogen, men jag tror att det är en skyddsmekanism eftersom snart-fyra-åringen kräver exakt ordalydelse varje läsning. Det går liksom inte att komma dragande med stresshjärna som ursäkt när man bara inte minns hur man läste igår då…

20130425-202211.jpgNästa exempel, från Emma Adbåges fina Sven käkar mat är ju lättare åtgärdat, men jag kan inte komma ifrån den gnagande tanken på att hon skojar med mig. Att den där glassgubben SKA misstas för en stortjej. Eller? Den känslan är inte positiv, för även om böcker kan vara kluriga ska de ju inte få läsaren att känna sig dum.

Har du hittat exempel på osynk i böcker?

 

Månulvarna

Av Maria Ahlin

Har ni träffat en månulv någon gång? De gillar glänsande saker och är mest vakna på natten. Och vad glänser mest på natten om inte månen? Ulvarna vill åka dit, och de hittar på alla möjliga finurliga sätt att lyckas.

3,5-åringen hemma vill läsa den här igen, och igen, själv är jag inte fullt lika övertygad. Bilderna är fantastiska, påminner om en barndomsfavorit, men texten ligger inte bra i munnen. Det är som om den är skriven för vuxna, med månulvar som tittar ”drömskt” mot månen (bara för att ta ett exempel). Flera gånger tänker jag att bilderna nog kommit till först, och när jag läser att Maria Ahlin debuterade som illustratör (till den här boken) faller bitarna på plats. Jag lockas att skriva om den här texten, bryta upp meningarna lite och byta ut högtravande ord. Ser nyfiket fram emot Ahlins nästa, för med sådana illustrationer lär det bli fler!

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×