Harry Potter – igen

Min son frågade mig igår om J.K Rowling lever eller inte. Jag tror det var en kombination av att han förstått att Astrid Lindgren är död och att han hoppades på nya böcker om Harry Potter. Vi har visserligen bara läst tre än så länge, men med tanke på att kärleken ökat i takt med läsandet tror jag han redan nu inser hur stor tomhet sista sidan på sjunde boken kommer att innebära.

Därför känns denna nyhet lite extra rolig. Inte för att han har behövt bilder för att fastna i Harry Potters värld, men nya utgåvor betyder att nya läsare kommer att hitta till all den läsglädje och spänning som ryms inom sju böckers pärmar.

Krångliga ord

Igår sa sonen något lite oväntat. Det var när vi skulle lägga oss och han hämtade högläsningsboken.

”Mamma, Erik Linklater skriver ännu bättre än J. K. Rowling!”

Jag är inte säker på att jämförelsen är helt rättvis, men den gör mig glad att jag övervann min initiala rädsla att klassikern Det blåser på månen skulle vara för gammalmodig eller för krångligt skriven för en – om än läsvan – snart sexåring.

blåserVi har läst de första två böckerna om Harry Potter tillsammans, och naturligtvis har där funnits såväl enskilda ord som saker och händelser som fått förklaras och diskuteras. Detsamma gäller boken om de två flickorna som förvandlar sig till känguruer, och självklart innehåller boken, som gavs ut 1944, ord, ordformer och företeelser som jag förklarar. Ibland förstår jag dem inte ens själv. Men vad spännande det är? Hur ska det gå för guldpuman och silverfalken?

Jag tänker på när jag började läsa skönlitteratur på engelska, och till en början blev frustrerad över alla de ord jag inte kunde översätta i huvudet. När jag var på väg att ge upp sa min pappa att jag skull koncentrera mig på handlingen. Förstod jag bara sammanhangen, historien, skulle språket komma. Och det gjorde det ju.

På samma sätt tycker jag inte att man behöver vara rädd för att använda svåra ord eller läsa krångliga böcker för barn så länge man försäkrar sig om att barnet förstår handlingen. På köpet får man roliga diskussioner och barnet får ett stort ordförråd!

Nu står hoppet till våra barn

KatitziSVT, 9 februari 2015: Djuprotad diskriminering mot romer

”När du läser kommer du att få del av vår svenska historia. Det är viktigt att du har det så att du vet vad som hänt bakåt i tiden och så att du kan ta ställning till hur du vill vara som person och så att du kan vara med och påverka hur din och andras framtid blir.” Så skriver Katarina Taikons dotter Angelica i förordet till nyutgåvan av serien om sin mammas barndom (Natur och Kultur).

Expressen, 5 februari 2015: Brandattack mot förening för romer

Att döma av de rubriker som radas upp vid en nyhetssökning på ordet ”romer” är det inte en dag för tidigt att ge ut böckerna om Katitzi igen. De två första böckerna, Katitzi & Katitzi och Swing, har samlats i en volym, med nya illustrationer av Johanna Hellgren. Hon gör det bra, Hellgren, men för mig är det Björn Hedlunds mörkhåriga flicka med röd väst och gul kjol och händerna uppslagna i en samtidigt undrande och inbjudande gest som är den riktiga Katitzi. Det var den utgåvan, från En bok för alla, som jag under min uppväxt lånade på biblioteket, läste och lånade igen.

Nyheter24, 6 februari 2015: Ny rapport ger mörk bild av romers situation i Sverige

Att möta Katitzi och hennes syskon igen, nu som vuxen, är egentligen en lika omtumlande läsupplevelse som då. Katarina Taikons språk, varsamt redigerat för moderna läsare, flyter som tidigare. Efter att inledningsvis fått jaga undan röster från filmatisering och från barndomens slitna kassettband försjunker jag snart i Katitzis öde. Nu kan jag dessutom lyfta blicken och fundera på de vuxna runt henne. Känna pappa Johans frustration när tältläger ska rivas och rektorer vägrar barnen skolgång. Nästan, men bara nästan, sympatisera med den uppenbart deprimerade och gravt desillusionerade ”tanten” och undra över Rosa och hennes giftermål i väldigt tidig ålder.

Svenska Dagbladet, 29 januari 2015: FN: Sverige måste åtgärda främlingsfientligheten

Parallellt med läsningen av Katitzi bläddrar jag i Lawen Mothadis bok om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri. Där får jag svar på några av mina funderingar. Släktleden, referenserna till myndigheter och forskare, allt finns där. Torrt kanske, men inte med Taikons egna barndomsskildring bredvid. Till hösten kommer Mothadis och Gellert Tamas film om Katarina Taikon. Det blir spännande.

Västerbottens-Kuriren, 24 januari 2015: Misstänkt hatbrott mot romer

Det går inte att komma ifrån dagens rubriker. Läsningen kantas av dem. När Katitzi och systern Lena skickas till Umeå för att sälja bunkar möts de visserligen av en snäll polis, men också av samma spottloskor, samma hatbrott, som romer som tvingas tigga för sin försörjning råkar ut för på våra gator idag.

Tv4, 28 september 2015: Romer trakasseras – men få anmäler

Lena och Katitzi blir både ledsna och arga, men de har redan vant sig. De har sett sin pappa vika sig, trots sin ilska. De vet hur det är att bli anklagade för sådant de inte gjort, vet att de måste backa om någon börjar bråka.

Aftonbladet, 7 juli 2014: Kioskchef beskyller romer för att var tjuvaktiga

De vet hur det är att bli utslängda, från hotell och restauranger. Och de vet hur det är att frysa och att tigga hjälp.

Dagens Nyheter, 26 mars 2014: Sheraton stoppade regeringens romska gäst

Jag minns hur jag läste böckerna om Katitzi som historia. Hur jag förundrades över att den tid som beskrevs trots allt inte var så avlägsen. Att mina egna föräldrar inte var så mycket yngre än Katarina Taikon själv. Jag såg kanske inte då, som barn, vilken människorättskämpe Katarina Taikon var – men någonstans trodde jag nog att hennes uppdrag var slutfört. Att mina egna barn skulle vänja sig vid frusna bedjande människor utanför mataffären fanns inte i min värld.

Dagens nyheter 23 september 2013: Över tusen barn med i olaglig kartläggning av romer

Att vi samtidigt som vi förfasar oss över historiska rasbiologers forskningsregister möts av liknande kartläggningar hos nutida myndigheter känns så absurt att det blir overkligt. Därför måste böckerna om Katitzi hållas levande men det måste också komma nya. Nya berättelser om det som utspelar sig hos oss idag och som är alldeles för likt det som varit. Katarina Taikons dotter Angelica skriver i sitt förord att hennes mamma riktade sig till barnen för att hon trodde att det var de som kunde förändra synen på romer och alla andra människor som utsattes för kränkningar och fördomar. Uppenbarligen lyckades vi inte. Nu står hoppet till våra barn.

Julklappstips: Lucka 17

IMG_4274.JPG
Den här boken är en riktig julsaga. Inte innehållet, det är med sin naturromantik en rätt somrig sak, men tillkomsten av den. Författaren Ida Therén såg själv ett behov av barnböcker om det som kallas ”nära föräldraskap” (attachment parenting) och bestämde sig för att undersöka intresset. Genom att låta intresserade betala i förskott, så kallad crowdfunding (gruppfinansiering), lyckades hon och det nystartade förlaget Nära förlag också med föresatsen att få ut boken till köparna lagom till jul.

Tillsammans med illustratören Z. Keller har Ida Therén gjort en rätt klassisk småbarnsbok, med enkla utrop och det lilla barnets perspektiv. Samtidigt har de genom text och bild tydligt markerat hur viktigt de tycker att närhet, både fysisk och psykisk, är mellan vuxen och barn. Sjalen är central, och i många kretsar en symbol för ett föräldraskap som bygger på lyhördhet för barnets behov av att fortsätta vara nära även utanför livmodern.

Boken har en mjuk känsla, bjuder in till en mysig lässtund och känns som en perfekt avrundning på en aktiv dag tillsammans med en 1,5-åring. Jag gillar särskilt att varken vuxen eller barn har en uttalad roll eller ett uttalat kön. Alla kan identifiera sig och alla barn-vuxenrelationer inkluderas. Till och med matningssituationen är öppen för tolkning – även om det ligger nära till hands att tolka bilden som en amningsstund skulle barnet kunna dricka flaska under sjalens insynsskydd.
Det blir spännande att se vad förlaget nu satsar på, och om temat överlever i barnbokskonkurrensen.

Julklappstips: Lucka 9

Idag vill jag tipsa om en kapitelbok som jag nog inte skrivit om sedan jag lade den åt sidan. Nu har vi läst den och den är precis så fin som jag trodde. Passar små tänkare, men jag skulle tipsa om att läsa en bok i taget med en liten paus emellan. Efter ett tag blir mönstret i berättelserna rätt tydliga och då vinner de på att tuggas och smältas sakta. Läs om boken här.

Spännande uppdrag för nybörjarläsare

vatten_h_3d_360

Uppdrag: Vattenhäxan & Uppdrag Anden i flaskan
Av Cecilia Rihs och Jenny Lindqvist

Vi har ju gått in i en ny era hemma. En era av ljudade bokstäver och läslycka. Femåringen knäckte koden strax före födelsedagen, och vi läser serien Extra lätt att läsa (med bland annat denna serie) för fulla muggar hemma. Det har öppnat möjligheten att läsa kapitelböcker rejält, så även lättläst med små bokstäver och lite mer text har fått följa med hem. Olikas två nyutkomna böcker om Lina och hennes farmors hemliga äventyrarbok är sådana, och de gjorde verkligen succé.

Lina är i nedre skolåldern och halkar på grund av sin farmors olycka in i ”äventyrarsvängen”. Hon har inte bett om att få hud-knottrar-uppdrag men duckar inte för dem när de presenteras för henne i hemligt bläck i den bok som farmorn skickat från Ryssland. Till sin hjälp har hon en älva, eller rättare sagt en tolva – lite större, lite hårigare – som håller henne sällskap och guidar henne när äventyren blir lite väl äventyrliga. Peppar, hon heter så just för att hon livnär sig på små svarta korn. Annars är det pannkakor och bullar som gäller, när en ska uppfylla farmor Hildas första regel om att inte äventyra på tom mage (kurrande ljud kan avslöja dig och bli livsfarliga)!

Olikas koncept handlar om att välja till istället för bort, och att driva positiv förändring i frågor som rör normer, genus och mångfald. Det låter kanske krångligt, eller annorlunda, men handlar egentligen bara om att tänka ett extra varv. För Lina är varken pojke eller vit i hyn, som de flesta barnbokshjältar. Boken innehåller heller inga kommentarer om det faktum att hon är flicka och äventyrslysten. Och det räcker, sorgligt nog*. Inte för att boken – som i det här fallet – ska få högsta betyg, det får den på grund av flytet i språket och drivet i handlingen, utan för att den dessutom ska få det där lilla extra. Det som lugnar mig lite när jag tänker på att sonen nu kan läsa själv och alltså kommer att upptäcka i hur många andra böcker jag gått in och korrigerat stereotyper och knasigheter.

När vi läst färdigt om vattenhäxan var det förresten bara att rusa till biblioteket och reservera boken om anden i flaskan. Nu hoppas vi verkligen att det kommer ett tredje uppdrag!

 

* Jag kan förresten förekomma frågan: Men du har ju en son, vill du inte att han ska få bra förebilder? Svaret är att han redan har det. Precis som jag under uppväxten levde med förebilder som mumintroll, snusmumrikar, Villervallar, Lasse Pip-Larsson och andra pojkar vid sidan av Anne på Grönkulla och de andra flickorna (vänta nu, de var inte så många och de upplevde sällan särskilt spännande saker…) tror jag att det är nyttigt för honom att se att alla barn, oavsett kön, kan lösa mysterier och ge sig ut på äventyr!

Grattis på Världsbokdagen!

Idag återvänder jag till en text jag skrev för några år sedan. Konsumtionsflödet har inte minskat sedan dess, och hur är det med läsandet? Kan ett barn få för mycket böcker? Läs texten här!

Idag delas förresten Bokjuryns priser ut. Se presskonferensen här, jag återkommer med en liten kommentar senare idag.

Sommarregler

SWEDISH_1124_HA_Rules_of_Summer_Case_FA.inddAv Shaun Tan

Efter att ha ägnat dagen åt att i min roll som webbchef försvara och förklara den här bloggen sätter jag mig ner med en trave barnböcker. Och genast väcks samma fråga i mig som bloggen verkar ha väckt i andra: Får man göra så här? Finns det inga regler för vad man får göra i en bilderbok? För det här är bland det värsta – och bland det vackraste – jag sett.

Slutsatsen är naturligtvis att en barnbok precis som ett föräldraskap kan se ut på oändligt många sätt. Att detta mardrömstriggande sommarlovsminne till bok på samma gång är fantasieggande, utvecklande, konstnärligt och i slutänden laddad med både kärlek och äventyr.

Shaun Tan, som ju fick Almapriset för några år sedan, öppnar en värld i sina bilder som rymmer fler filmer än jag tror jag sett. Varje uppslag i den här boken, som bara innehåller några enstaka ord per sida, ger mig tre-fyra ingångar till en saga eller ett manus. Varje penseldrag minner om någon stor konstnär (till och med jag som inte på något sätt är konstvetare hittar både Monet och van Gogh), varje sida är en egen värld. Skrämmande, många gånger, men vem fan var inte rädd som barn?

I den mån man kan beskriva en handling skulle jag säga att det här är en bok om syskonskap/vänskap och en bok om att vara barn. I formen av uppsatta regler (som ”Lämna aldrig bakdörren öppen över natten” och ”Ha alltid med dig en bultsax”) berättas två barns upplevelser i bild. Vad som har hänt, och vad som är barnens fantasi, är upp till betraktaren.

Medan jag vänder blad inser jag också hur jag under åren skämt bort mina bokslukare till ungar med ord. Varje berättelse är linjär och har en början och ett slut, varje saga är förutbestämd av den som skrivit den. Sagorna – de allra flesta av dem – är underbara och jag ser det som att jag öppnat en skattkista åt dem. Men när vi sitter med detta stora kvadratiska konstverk blir vi alla lite handfallna. Tänka själva? Det är så självklart, men det är så sorgligt sällan det behövs.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Här kommer lilla Ludde – igen

Löfgren, U - Ludde - 29686982Av Ulf Löfgren

2011 dog en av Bilderbokssveriges absolut största, och han lämnar – tycker jag – ett hål efter sig. Läs bara Det underbara trädet, eller böckerna om Albin, så vet ni.

Den första boken om Ludde, som nu kommit ut på nytt, kom 1984 så den har gått lite under min radar. Jag känner igen figuren – så klart – men har tidigare aldrig läst en bok den vita kaninen med bylsiga byxor. Mötet blir trevligt. Det här är enkel småbarnsdramaturgi, med upprepningar och blinkningar till läsaren.

I denna den första av 35 Ludde-böcker, får läsaren, lämpligen en 2-3-åring vara den som vet bäst. För inte ska underbyxorna sitta på huvudet? Inte ska skeden in i örat? Löfgren går igenom plagg efter plagg, vardagssituation efter vardagssituation. Smått långtråkigt för den vuxne läsaren, men det vägs upp av barnens entusiasm och förvåning över alla tokigheter.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×