Ut med stereotyperna

Det är så klart ett PR-trick, men jag som både gillar återvinning och tanken på att slänga bort förlegade stereotyper fastnade för förlaget Olikas marknadsförning för Bokmässan som drar igång senare i veckan.

Förlaget erbjuder nämligen besökare att ta med ”den där boken du bara inte står ut med” och byta ut den mot en av förlagets garanterat stereotypfria böcker. Det jag blir nyfiken på är vad de ska göra med alla sunkböcker – det finns ju tyvärr mängder.

Du är för liten, Pytte

Flygare, I - Du är för liten, Pytte! - 29693348Av Ingrid Flygare

Den här kom i höstas och vi har hunnit läsa den ett antal gånger nu. Varje gång vi gör det tänker jag ”den här måste jag skriva om” och nu verkar det äntligen bli av. Anledningen till att jag tänker det är att jag älskar anslaget. Det är en hästbok om hästar, och en stallbok för stallbarn men också en bok om att vara liten.

Att jag poängterar att den är för ”stallbarn” är för att jag blir så glad att det finns barn av alla slag på hästgården Granbacken. Det finns på tok för många hästböcker (jag gissar att det är en lukrativ genre) som riktar in sig på så kallade ”hästtjejer”, eller bara utgår från att de som rider är flickor. Sedan finns det en hel genre för ”hästkillar”, ofta lättlästa böcker, som går i blått och grått och betonar hur coolt det är att rida. Men den här boken är alltså varken det ena eller det andra, utan en bok om en liten Shetlandsponny som först hamnar utanför för att han är för liten för att tävla med de stora, men som sedan är den enda som är liten nog för de yngsta barnen att rida på. Alla barn kan känna igen sig, alla kan hitta sig själva i Pyttes gråt där han ligger ensam i sin box medan de andra tävlar och har roligt. Men de kan också hitta styrka i vetskapen att vissa saker kan faktiskt bara de göra. De kan fundera över små pilliga utrymmen där vuxna fingrar inte når att plocka fram en bortrullad skatt. De kan minnas att de slipper storasyskonens läxor och är precis lagom stora att bli buren på axlar eller att krypa upp i ett mysigt knä.

Med vackra, och i alla fall i mina oinsatta ögon korrekta, illustrationer får den som precis börjat eller bara har tänkt tanken på ridning dessutom en liten introduktion i stalliv. Jag tänker mig att föräldrar som gillar hästar gärna läser den här boken för sina barn, men som framgår ovan är den allmängiltig nog att uppskattas även av den som helst inte sätter fötter på stallbacken, än mindre sätter rumpan i en hästsadel.

Varning för bok

I den här fina bloggen läser jag om en åttaåring som lagt in en varning i en skolbok för att nästa läsare ska slippa mötas oförberedd av förlegade normer. Det sätter igång en del tankar hos mig, just kring varningslappar. Det kanske inte vore helt fel med sådana, säg på biblioteken. ”Den här boken är värd att läsas men innehåller många stereotyper”, eller ”Den här boken kan du strunta i om du inte vill ha gammaldags könsroller uppkörda i halsen”. Vilka böcker skulle du vilja sätta varning på?

Konrads klänning

Av Åsa Mendel Hartvig och Caroline Röstlund

Konrad är en ny bekantskap bland Olika förlags böcker, och en trevlig sådan. Författaren och illustratören känner vi väl igen om vi är bekanta med till exempel Tessla. När Konrads äldre syskon får en klänning som glittrar blir Konrad själv sugen på glitter. Som tur var har mormor en extra i källaren och allt är frid och fröjd.

Caroline Röstlund tecknar som vanligt barn med en självklarhet och energi som gör att jag ser mina egna små i alla hennes teckningar. Det är uttryck och rörelser som är just barn, och det gör henne till en av mina favoritillustratörer.

Det här är en enkel bok för små barn om ett ämne som får på tok för mycket uppmärksamhet: klänning på pojkar.* Det befriande med den är att det inte är vad boken handlar om. Eftersom nästa bok i serien om Konrad redan aviserats och troligen kommer ut kring jul, är det inte alltför långsökt att tro att förlag och/eller författare sneglat på Sagoligt förlag och velat ”göra om och göra rätt”. När jag skrev om Kalle som lucia nämnde jag just att det är synd att göra ett problem av något som inte behöver vara det. Just det är också skönt med Konrad och hans klänning – ingen ifrågasätter att han har den på sig, ingen tvivlar på att glitter och volanger är roliga för sakens skull oavsett om du identifierar dig som flicka eller pojke. Konrad får vara normbrytande utan att vi skrivs på näsan med att han är det. Det är ju när vi uppnår den självklarheten som normerna luckras upp och vi får frihet att vara som vi är utan att styras av stereotyper. Men det är klart – om vi hade uppnått den självklarheten hade det sannolikt inte blivit några böcker med titlarna ”Konrads klänning” och ”Konrad lussar”.

*När jag skriver att ämnet får mycket uppmärksamhet så är det nog för att jag rör mig i kretsar där detta diskuteras mycket. Många små barn oavsett kön vill ha klänning men tidigare har det varit förbehållet flickor. Nu finns det en stor grupp föräldrar som klär sina pojkar i klänning/låter sina pojkar ha klänning och ibland tycker jag att ämnet får oproportionerligt mycket utrymme i genusdebatten.

Hurra för snällhet!

Plötsligt dök han upp hemma hos Olle och Birgitta, katten med bara en stump till svans. Han nästlade sig in i familjen och hos generationer av barn. I tolv böcker, varav den första kom ut för 75 år sedan idag, har Pelle spridit snällhetens budskap. För att fira födelsedagen har rättighetsinnehavarna, bolaget Sagogränd, utlyst ett stipendium, sökbart för bland annat förskolor och pedagoger, till någon eller några som gjort särskilda insatser för barns lika värde.

För mig har historierna om Pelle egentligen alltid handlat mer om Måns. Varför är han så dum egentligen? Svartsjukan och osäkerheten lyser igenom så klart och jag hoppas att den eller de som tar emot stipendiet när det delas ut för första gången i höst har jobbat just för att barn som är så rädda och osäkra som Måns ska hitta trygghet på andra sätt än att göra livet surt för andra.

Några av Gösta Knutssons böcker har jag faktiskt läst om rätt nyligen, i en bokreaupplaga som barnen föll för och fick med hem. Jag minns historierna, inte minst om hur dråpligt Pelle förlorade svansen så klart, men kan inte riktigt känna entusiasm i läsningen idag. För mycket är daterat, inte minst könsrollerna, även om småstadssatiren stundvis är underhållande och många av katterna är skarpa porträtt inte olika folk i ens närhet. Behovet av snällhet däremot, går ju aldrig ur tiden, så nog känns det värt att fira lite extra idag.

Jag gissar att det blir ett varmt kalas, och själv tar jag nog hellre med en trave böcker till en strand om möjligheten bjuds. Det har faktiskt kommit en hel del som är kul att ta med för läsning när läpparna är blå eller föräldraögon trötta på att kisande hålla ett vakande öga på badande barn.

De allra minsta lockas nog av Var är min hink? (Alfabeta). Åsa Karsins bok är en brännhet jakt på ett försvunnet föremål, men också en söt historia om barns upptäckter och vänskapsband. Kanske slutar det med att ett barn från grannfilten vill läsa över axeln! Bilderna är enkla, små detaljer som till exempel en anad föräldranärvaro, ger extra glans.

Lilla Spigg av Julia Donaldson och Axel Scheffler (Alfabeta) tar skrönan till havets botten. Här är det bläckfiskslagsmål, ihopslagna skattkistor och flygturer på rockor som ersätter mer jordnära ”förlåt-att-jag-är-sen”-historier. Och kanske kan det visa sig att det är just en historia som blir räddningen när något äventyrligt och farligt faktiskt händer. Donaldsson och Scheffler är ju själva berättarkonstens mästare och den här liksom många av deras andra böcker bygger på upprepningar och klurigheter. Som vanligt färgsprakande och i det här fallet plaskande illustrationer som skvätter upp från sidorna och översköljer den fascinerade läsaren.

Fascinationen fortsätter när vi kommer till min och barnens favorit Strandstaden av Karin Cyrén (Alfabeta). Farten, fantasin och frustrationen när fantasivärlden får sitt eget liv tilltalar femåringen som vill bygga världar och känner igen de stora känslor som kan uppstå när något rasar eller inte blir som det var tänkt. För hur ska en dag på stranden räcka till allt som behöver byggas och alla behov som ska tillgodoses i en stad befolkad av moderna om än mycket små människor?

Fotnot: Illustrationen är av en nyutgiven bok, en ny historia om Pelle Svanslös som förlaget påpassligt ger ut. Har inte läst den. Mer info här!

Pojkar och enkla analyser

Pojkar måste läsa. Vi måste få pojkar att läsa. Pojkar läser för lite. Även om det inte stämmer med min egen pojke håller jag naturligtvis med. Den senaste tidens larmrapporter oroar och det är svårt att låta bli att dra kopplingar mellan låg läskunskap och unga arga män i utanförskap. Ändå undrar jag när jag sitter med senaste tidens utgivning av böcker för barn som håller på att knäcka läskoden (korta meningar, ofta i versaler) om vi samtidigt är ute efter extrem könskodning och de negativa effekter som stereotyper när det kommer till genus för med sig.

domarnSmaka på några titlar: Ut med domarn! och Jag är fotbollsproffs! (Malin Stehn, Elin Fahlstedt, Opal), Utvisningen (Åsa Oxenmyr och Ingrid Flygare, Rabén & Sjögren) och Rakt i krysset (Pernilla Gesén och Jeanetta Milde, Lilla Piratförlaget). Gemensamt förutom sporttemat (fotboll och innebandy) är att huvudpersonerna är pojkar. Det är inget fel på de här böckerna. I de två förstnämnda från förlaget Opal finns ett tydligt tema av laganda och gemenskap, i Geséns och Mildes bok toppar en flicka motståndarlaget. Men här finns också en förutsägbarhet och en så enkel analys att det gör mig sorgsen. Oxenmyr, Å - Joel spelar innebandy: Utvisningen - 29689259Om det nu är ”sportkillarna” som dissar böcker är det naturligtvis bra att möta dem på ”deras nivå” men då får man hoppas att det följs upp med något mer. Då gör vi oss beroende av engagerade föräldrar/lärare/bibliotekarier som sticker mindre stereotypa böcker i händerna på dem efterhand. Och kanske dessutom någon som förklarar för dem att bara för att det är flickor i huvudroll i 90 procent av de omvårdande djurböckerna och pojkar i majoritet i sportlektyren behöver det inte vara så. Det står faktiskt var och en fritt i denna i övrigt individfokuserade värld att välja precis efter eget hjärta. Även om nu allt från barnklädesbutiker till barnboksförlag gör sitt bästa att övertyga oss om något annat.

Andrén, E - Jobbargubbar: Vera och Vilgot i byggvaruhuset - 29692266Och när jag nu är inne på den linjen måste jag fråga mig hur snacket gick när Rabén & Sjögren satte vinjetten ”Jobbargubbar” på sina böcker om Vera och Vilgot (del två, Vera och Vilgot i byggvaruhuset, har just kommit ut). ”Vi har en flicka och en pojke i huvudrollerna, ett kreativt och skapande tema och till och med en kvinnlig chef för byggvaruhuset. Det här blir nog för mycket, vi måste nog ändå slå fast en gång för alla att det krävs en riktig ”gubbe” för att vara i byggbranschen”. Eller hur tänkte de?

Hellsing, L - Ticke tack! - 29691719Jag tar min tillflykt i några nya pekböcker med gamla klassiker. Det är Lennart Hellsings sånger Ticke Tack och Annabell Olsson som fått kartongpärmar och underbara illustrationer av Lena Sjöberg. Med semestern på intågande flyr jag och barnen nog också ut i naturen med Titta en… (Jenny Wik, Kabusa böcker) och Mina småkryp samt Mina blommor (Anja Baklien, B Wahlströms), även de stabilda kartongböcker för små utforskare och utan fokus på huruvida dessa små utforskare vill definiera sig som flicka eller pojke.

Denna text är också publicerad i Skånska Dagbladet.

Fotboll idag och imorgon

Jag skriver om fotbollsböcker i morgondagens papperstidning, och kan därför berätta redan nu att morgondagens blogginlägg kommer att handla om sport. Precis när jag skrivit klart texten till kultursidan kollade jag min mejl, och nu är jag lite orolig att det ska verka som att jag är sponsrad. Men alltså – avancerad tempussoppa här – morgondagens inlägg skrevs innan denna nyhet damp ner!

Och den som läser morgondagens text förstår nog att jag tycker Olikas nya satsning verkar mycket lovande. =)

olikafotboll

Spännande uppdrag för nybörjarläsare

vatten_h_3d_360

Uppdrag: Vattenhäxan & Uppdrag Anden i flaskan
Av Cecilia Rihs och Jenny Lindqvist

Vi har ju gått in i en ny era hemma. En era av ljudade bokstäver och läslycka. Femåringen knäckte koden strax före födelsedagen, och vi läser serien Extra lätt att läsa (med bland annat denna serie) för fulla muggar hemma. Det har öppnat möjligheten att läsa kapitelböcker rejält, så även lättläst med små bokstäver och lite mer text har fått följa med hem. Olikas två nyutkomna böcker om Lina och hennes farmors hemliga äventyrarbok är sådana, och de gjorde verkligen succé.

Lina är i nedre skolåldern och halkar på grund av sin farmors olycka in i ”äventyrarsvängen”. Hon har inte bett om att få hud-knottrar-uppdrag men duckar inte för dem när de presenteras för henne i hemligt bläck i den bok som farmorn skickat från Ryssland. Till sin hjälp har hon en älva, eller rättare sagt en tolva – lite större, lite hårigare – som håller henne sällskap och guidar henne när äventyren blir lite väl äventyrliga. Peppar, hon heter så just för att hon livnär sig på små svarta korn. Annars är det pannkakor och bullar som gäller, när en ska uppfylla farmor Hildas första regel om att inte äventyra på tom mage (kurrande ljud kan avslöja dig och bli livsfarliga)!

Olikas koncept handlar om att välja till istället för bort, och att driva positiv förändring i frågor som rör normer, genus och mångfald. Det låter kanske krångligt, eller annorlunda, men handlar egentligen bara om att tänka ett extra varv. För Lina är varken pojke eller vit i hyn, som de flesta barnbokshjältar. Boken innehåller heller inga kommentarer om det faktum att hon är flicka och äventyrslysten. Och det räcker, sorgligt nog*. Inte för att boken – som i det här fallet – ska få högsta betyg, det får den på grund av flytet i språket och drivet i handlingen, utan för att den dessutom ska få det där lilla extra. Det som lugnar mig lite när jag tänker på att sonen nu kan läsa själv och alltså kommer att upptäcka i hur många andra böcker jag gått in och korrigerat stereotyper och knasigheter.

När vi läst färdigt om vattenhäxan var det förresten bara att rusa till biblioteket och reservera boken om anden i flaskan. Nu hoppas vi verkligen att det kommer ett tredje uppdrag!

 

* Jag kan förresten förekomma frågan: Men du har ju en son, vill du inte att han ska få bra förebilder? Svaret är att han redan har det. Precis som jag under uppväxten levde med förebilder som mumintroll, snusmumrikar, Villervallar, Lasse Pip-Larsson och andra pojkar vid sidan av Anne på Grönkulla och de andra flickorna (vänta nu, de var inte så många och de upplevde sällan särskilt spännande saker…) tror jag att det är nyttigt för honom att se att alla barn, oavsett kön, kan lösa mysterier och ge sig ut på äventyr!

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×