Julklappstips: Lucka 22

Har vabbat lite och umgåtts med en gammal klassiker. Trodde barnen var för stora för Lucy Cousins Molly, men treåringen fortsätter att välja både böcker och film om henne. Och det är ju något speciellt med musen och hennes kompisar. I filmformatet är det vilsamt långsamt och lite lagom tillrättalagt utan att för den saken ha en massa pekpinnar.
IMG_4315.JPG

Julklappstips: Lucka 11

Det här blir återigen ett film- och boktips i ett, men faktiskt inte en film som baseras på en bok. Boken jag vill tipsa om är den fina Skogens hemligheter, som jag skrev om här. Och precis som jag skriver får den mig att tänka på en väldigt fin barnfilm. Den som faktiskt lyckats missa att se Min granne Totoro bör omgående åtgärda detta. Med eller utan barn är mindre viktigt.

Julklapptips: Lucka 6

Om det så är på juldagen eller de hektiska dagarna innan så finns det definitivt behov av avslappning och en glad stund. En julklapp kan vara ett presentkort på en filmvisning. Poppa popcorn och koppla upp dig med valfri skärm och kolla på klassikern Loranga, Masarin och Dartanjang.

Blir filmen populär är det bara att börja läsa!

Inte så roliga roligheter

Vi var på bio förra veckan. Tror jag. Jag somnade nämligen.

Det var första gången jag somnade under en biofilm sedan jag mycket bakis såg nån Hugh Grantrulle dubbad till spanska under min vilda studietid i Bilbao. Nu kan jag väl i och för sig skylla tröttheten på småbarnsföräldraskapet men ärligt talat är det tryggt att säga att min oförmåga att hålla mig vaken var precis det underbetyg åt filmen som det låter som.

Jag förstår ärligt talat inte hur man lyckas göra Sven Nordqvists underbara underfundigheter plumpa och tramsiga, men det går uppenbarligen. Det som kunde varit en lågmäld intelligent komedi – och ja, även små barn kan uppfatta humor – blir inget annat än buskis dubbad från tyskan. Treåringen deklarerar arg att filmen var TJÅKIG, medan femåringen är lite mer förlåtande. Men han skrattar bara högt en gång och det är under en lättköpt falla-på-rumpan-scen. Musiken är lite mysig ibland och miljöerna färgsprakande och detaljrika, men nä jag har inte så mycket positivt att säga, så jag håller nog här och hoppas att kommande Krakel spektakel blir en angenämare upplevelse.

 

 

Vilken är din favoritdrake?

Du har väl inte missat att vi har draktema på Skånskan idag, med anledning av den här filmens premiär?

Här kan du berätta om din favoritdrake och vinna fina priser.

Själv har jag en skräckblandad ömhet för Astrid Lindgrens Katla, även om hon av tekniska skäl och med moderna mått mätt är mest skrattretande i teveversion. Gissar att Katla blir betydligt läskigare i Tomas Alfredsons kommande film.

Skitigare nu?

20121022-092618.jpg

Hos svärföräldrarna i helgen frossade vi i makens barndomsbibliotek. Böckerna är från Disney, alla med koppling till filmer och serier, och förlaget Hemmets Journals. Det här var, vill jag minnas, ”fulkultur” på den tiden. Inget som stod högt i kurs, men säkert populärt hos många barn. Läsningen fick mig att tänka på vilken glidande skala kvalitet är. De här böckerna höll mycket högre klass än många som hamnar i min hand idag. Historierna egna – inte en avskrift av ett filmmanus – texterna välkorrade och bra översatta. Min (snobbiga) fasa vid åsynen av de här bokhögarna byttes snabbt mot nyfikenhet och glädje och sonen och jag förlorade oss i Dumbos och Timothy mus spännande värld.

Läste du det här böckerna som barn?

Att gå på bio med en treåring

Så kom vi då iväg på den omtalade filmen. Att gå på bio med en treåring är alltid lite av ett lotteri. Hur blir humöret? Håller koncentrationen? Just min treåring är dock filmoman av stora mått, och eftersom han förknippar ordet bio med ”biogodis” är han inte så svår att hålla på humör (tills det är dags att gå hem vill säga).

Som vuxen kan det kännas lite knasigt med knattefilmer, att sjunka ner i biofåtöljen bara för att resa sig igen en halvtimme senare. Men nöjda var vi, båda två, när vi lämnade salongen. Sonen kände ju igen figurerna och gillade interaktionen mellan berättarröst (Stellan Skarsgård), de brokiga och publiken.

Själv måste jag säga att jag var positivt överraskad. Jag har ju läst pekböckerna som filmen bygger på och väntade mig att på samma sätt som med Vem-böckerna få dessa ”upplästa” (eller åtminstone ”uppspelade”) för mig. Istället fick jag vassa tänder, rumpchocker och godisbråk, samt härliga flödande färger.

Naturligtvis är det stört omöjligt att se filmen utan att ha debatten om Lilla hjärtat med sig. Med de ögonen måste jag säga att det inte finns något i framställningen av henne som jag uppfattar som stereotypt. Jag trots att jag letar aktivt tycker jag inte att jag ser skillnader i porträtten av Liten skär (den vita lilla flickan) och Lilla hjärtat. De har lika vassa tänder, bråkar och skojar och pussas på samma sätt.

Ändå är det klart att jag ser vad kritikerna ser. Att den rena bilden, illustrationen, särskilt i rörelser där läpparna framträder, är för lik de nidbilder som svarta fått leva med i så många år. Jag tror det var i SvD:s som recensenten skrev: ”Någon borde dragit i nödbromsen när Makode Lindes tårta väckte sådana recensioner tidigare i år” (jo, det var det).

Samma sak fast bättre

Tor Billgren har i Sydsvenskan idag reagerat på samma debattinlägg som jag skrev om i förrgår. Han formulerar sig långt mycket bättre än jag dock (han kanske inte skrev det hemma i vabbkaoset), så jag tycker ni ska läsa det:

”Hur ska det någonsin kunna uppstå ett samtal om omedveten och strukturell rasism om första åtgärd alltid är att demonisera och dra resonemangen till sin mest absurda spets?” frågar han och menar att en produktiv debatt måste utgå från vad som är rimligt – ”i detta fall att Wirsén varit naiv eller gjort bristfällig research när hon formgav Lilla Hjärtat. Inte att hon har en rasistisk agenda”.

Filmen får förresten betyg 4 både av Skånskans och av Sydsvenskans filmrecensenter i dagens tidningar!

Uppdatering: På tal om att föra ett vettigt samtal om omedveten och strukturell rasism kommer här ett intressant inlägg: ”Den svenska vithetens blinda fläck” (SvD)

Kino väljer bort ”Lilla hjärtat”

Ni har säkert sett att Kino i Lund väljer att inte visa Wirséns nya film. Så här skriver de på sin hemsida:

”Bakgrunden till beslutet är att vi anser att den figur som är tecknad under namnet Lilla Hjärtat har ofrånkomliga likheter med en Golliwog eller Blackface, som sedan 1800-talet använts som en nidbild av svarta människor i tydligt rasistiskt syfte. Vi reagerade på figuren Lilla Hjärtat först när vi såg affischen och insåg snart att fler gjort detsamma. Efter diskussion har vi kommit fram till att vi genom vårt marknadsföringsmaterial redan spridit bilden, men att vi inte vill fortsätta med det.

Vi har sett filmen och har inga invändningar mot den innehållsmässigt. Folkets Bio i Lund (Kino) uppmuntrar alla initiativ till att visa andra än vita människor/figurer i huvudrollerna. Vi är fullt medvetna om att upphovsmakarna till filmen, och distributören, enbart har haft goda intentioner med syfte att stärka mångfalden inom svensk barnfilm.”

Det rapporterades om det, bland annat här. Och här.

Jag tycker, som ni kanske märker, att det här är är en jätteintressant fråga. Av två anledningar – att jag följt Stina Wirséns författarskap i många år, och att jag tycker det är oerhört viktigt att vara medveten om fördomar och stereotyper.

Att jag blev upprörd när debattören i gårdagens Sydis drar enorma växlar utan att vad jag kan förstå ha löst eller sett mycket mer än filmaffischen beror alltså på att jag tycker att man bör sätta sig in i frågan, inte att jag tvunget tycker att kritikerna mot den filmatiserade bilden av figuren Lilla hjärtat är fel. Bilden ÄR enormt mycket mer Golliwogg i film än i böcker, så det är inte konstigt att debatten kommit just nu. Det vore oerhört intressant att höra vad Stina Wirsén säger om den här stormen om säg ett halvår, när det värsta lagt sig!

Här är förresten ännu en tänkvärd text på ämnet. Så här skrev jag första gången jag tog upp filmen.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×