Är jag gammal nu?

Friedner, C - Bara för dig på lågstadiet - 29693201Ni har nog sett dem i veckan, de där små benen som sticker fram under ryggsäckar nästan lika stora som barnen som bär dem. De guppar lättsamt fram, tomma sånär som på någon frukt och några informationspapper till spända föräldrar. Jag pratar om nollorna, ettagluttarna och alla de andra barnen som just börjat skolan. För en del, som för mitt äldsta barn, är det första mötet med skolvärlden. Allt är spännande och nytt. För många är det också första gången bokstäver ska fogas samman och ljudas till ord. Så småningom första boken läst helt på egen hand.

Oavsett om barnet kan eller ska börja lära sig läsa har det nog pirrat i många magar. Boken Var är bus-Alfons? var i alla fall utlånad på vårt bibliotek. Det var nog fler som behövde höra Gunilla Bergströms berättelse om hur Alfons våndades inför skolstarten, och få fnittra över att den som var allra nervösast var fröken. Vi lånade istället ett helt gäng böcker om klass 1B, av Helena Bross och Christel Rönns. Det är böcker för nybörjarläsaren som funkar lika bra för högläsning, där vi får följa alla barnen i klassen från skolstart och framåt. 19 böcker har det hunnit bli, med nyutkomna Hej, Hello! (Bonnier Carlsen). Nu är barnen lite äldre och har börjat lära sig lite engelska, vilket kommer väl till pass när Siris amerikanska kusin kommer på besök. Till den kommer också tredje fylla-i-boken, med övningar i just engelska, Skoj med English. Det är grundläggande övningar som lär ut ord för färger, frukter och andra vardagligheter. Det finns en ton i böckerna som är väldigt rak, en känsla för vad barn i skolåldern funderar på, som gör det lätt att förstå att de här böckerna har stor efterfrågan och fortsätter att komma ut. För lite yngre barn finns böckerna om Axel och Omar, korta berättelser skrivna med versaler.

Opal förlag tänker också i termer av lärande, och kommer med sin andra bok om Albert mus. I den första lät Lena Stissel och Jens Ahlbom den lilla musen berätta om atomer, i denna är det celler vi går på djupet med. I en tid då matematik och naturkunskap är prioriterade områden redan på förskolan finns det absolut en plats för böcker som Albert mus berättar om celler. Språket är enkelt och berättarstilen gör även det krångliga spännande och relativt lätt att förstå.

Två antologier som hamnade i min hylla redan innan sommaren kommer också väl till pass just nu. Även om böckerna heter Bara för dig på låg- respektive mellanstadiet (Rabén och Sjögren) tjuvkikar jag i dem och får en flodvåg av minnen och tankar kring min egen skolgång över mig. Här har författare som Lisa Bjärbo, Amanda Hellberg, Osmond Karim och Kristina Ohlsson fått i uppdrag att skriva korta berättelser med tydligt definierad målgrupp. Texterna håller hög kvalitet, men jag funderar lite över om barn i ettan är intresserade av detsamma som barn i trean, barn i fyran samma som barn i sexan? Å andra sidan är barn så olika så att det definitivt finns något för var och en. Mest av allt funderar jag faktiskt på om benämningarna låg- och mellanstadiet är korrekta. Jag trodde jag var gammalmodig som fortfarande tänker i de termerna. Å andra sidan är det just gammal jag känner mig när jag inser att jag numera har ett skolbarn hemma!

Döden, döden

Det är 70 år sedan Pippi flyttade från tioåriga Karins sängkant till maskinskrivna papper i en pärm. Hade sagan och världens starkaste flicka stannat mellan mamma Astrid och hennes dotter hade världen varit en fattigare plats. I takt med att Astrid Lindgrens figurer jubilerar – härom året fyllde Emil 50 – verkar det stå klart att hon faktiskt är odödlig.
Generation efter generation förälskar sig i hennes karaktärer, ibland i mer lättuggade tecknade tv-varianter, i musiken, de gamla filmerna eller en pekbok med urdrag ur någon av de av Ingrid Vang Nyman, Björn Berg eller Ilon Wikland illustrerade bilderböckerna.
För egen del blir jag allt mer nyfiken på personen Astrid Lindgren och börjar bläddra i en för länge sedan inköpt bok av Christina Björk och Eva Eriksson, med titeln Astrids äventyr – innan hon blev Astrid Lindgren (Rabén & Sjögren, 2007). Den är något så pass ovanligt som en biografi som riktar sig till barn, och den beskriver enkelt och kortfattat författarens barndom och uppväxtbygd samtidigt som den genom kapitelvis återkommande fotnötter ger läsaren en bild av hur Astrid Lindgren använde sina egna upplevelser i sina böcker. Det är en fin bok, inte minst för att den både lyckas förmedla något om böcker och författarskap som en nybörjarläsare bör veta och för att den blir en guidebok för den som vill gå på Astrid-safari som billigare alternativ (eller ambitiöst komplement) till Astrid Lindgrens värld.
Som relativt insatt i författarens bakgrund blir jag dock inte mätt på information och måste införskaffa de krigsdagböcker (Salikon förlag) som nyligen utkommit, naturligtvis inte av en slump eftersom Pippi är årsbarn med krigsslutet. Dessutom rotar jag fram min utgåva av Ur-Pippi, originalmanuset som kom ut 2007 (Rabén & Sjögren) för dem som är nyfikna på hur Pippi tedde sig på de där maskinskrivna sidorna i pärmen som först refuserades av Bonniers och sedan antogs av kanske vid det här laget det lyckligaste förlaget i världen.
Det är Astrid Lindgrens förmåga att i de våghalsiga äventyren, de busigaste hyssen och de modigaste hjältedåden väva in melankoli, svärta och sorg men också lustigheter och livsglädje, som gör henne till en av de absolut största. I min hög av nyutkomna barnböcker, full med Pippi-nyutgåvor, ligger också boken Alla dör av Jesper Lundqvist och Gabi Frödén. När jag ser den tänker jag på hur det berättas att Astrid Lindgren och hennes systrar på äldre dagar började sina samtal med ”döden, döden” för att slippa prata mer om den saken. Jag tänker att det nog är tanken med Alla dör, att avdramatisera med samtidigt medvetandegöra barn om det som vi alla måste konfronteras med: alla ska vi dö. Att på varje sida påminnas om detta, riktigt låta sig översköljas av tanken, är inte helt enkelt varken för stora eller små.
Medan Bröderna Lejonhjärta kan läsas även av den som inte är redo eller orkar tänka på budskapet är Alla dör (Olika förlag) en bok att plocka fram när ämnet trycker på. När tankarna är många eller sorgliga omständigheter gör det aktuellt. I sin inkluderande anda, och hur skulle den kunna vara annat – döden bryr sig inte om vem du är, hur du ser ut eller vad du tror på – och sina jublande illustrationer (ja, jublande måste vara bästa ordet för så många människor med händerna sträckta mot luften) lyckas den faktiskt lämna mig med hopp och livsglädje mer än något annat. Dessutom lyckas Lundqvist (pappa till Kiwi, monsterhunden och goraffen) återigen med konststycket att skriva på rim.

Stark, snäll.. och 70

Det lär inte ha undgått någon att Pippi fyllde 70 år igår. Egentligen var det Astrid Lindgrens dotter Karin som fyllde 70+ och som fick manuset just på sin födelsedag den 21/5 för 70 år sedan. Ytterligare tid tog det ju för Pippi att bli alla barns hjälte, men klart är ju att det är många generationer som fått förundras över, skratta åt och sjunga med Pippilotta Viktualia Rullgardina (jag glömmer nog några av hennes namn) Långstrump.
Själv hedrade jag högtidsdagen igår med att lyssna på denna intervju om Pippis betydelse: Suzanne Osten i P1 Morgon. Och du, firade du Pippi?

Besvikelser och efterlängtade uppföljare

Ni vet när man blir så där besviken att man inte riktigt tror att det är sant? Så man måste kolla igen innan man accepterar att trillingnöt försvunnit ur Alladinasken eller att cykeln som stod i stället faktiskt har blivit stulen och inte står där längre?

Emma och Tottes mamma är död

Idag läser jag att Gunilla Wolde har dött.

Tänk ändå att Totte som skapades 1968 kommer att bli så mycket äldre än sin ”mamma”, för jag kan inte se något som tyder på att små barn ska sluta läsa om duktiga Totte och stundvis motvilliga Emma (såväl jag som mina barn har ääääälskat Emma tvärtemot). Jag tipsade om filmatiseringarna när mina barn var betydligt yngre. Faktum är att dvd-skivan fortfarande åker fram då och då när treåringen känner sig lite liten.

SVT om författaren.

Krångliga ord

Igår sa sonen något lite oväntat. Det var när vi skulle lägga oss och han hämtade högläsningsboken.

”Mamma, Erik Linklater skriver ännu bättre än J. K. Rowling!”

Jag är inte säker på att jämförelsen är helt rättvis, men den gör mig glad att jag övervann min initiala rädsla att klassikern Det blåser på månen skulle vara för gammalmodig eller för krångligt skriven för en – om än läsvan – snart sexåring.

blåserVi har läst de första två böckerna om Harry Potter tillsammans, och naturligtvis har där funnits såväl enskilda ord som saker och händelser som fått förklaras och diskuteras. Detsamma gäller boken om de två flickorna som förvandlar sig till känguruer, och självklart innehåller boken, som gavs ut 1944, ord, ordformer och företeelser som jag förklarar. Ibland förstår jag dem inte ens själv. Men vad spännande det är? Hur ska det gå för guldpuman och silverfalken?

Jag tänker på när jag började läsa skönlitteratur på engelska, och till en början blev frustrerad över alla de ord jag inte kunde översätta i huvudet. När jag var på väg att ge upp sa min pappa att jag skull koncentrera mig på handlingen. Förstod jag bara sammanhangen, historien, skulle språket komma. Och det gjorde det ju.

På samma sätt tycker jag inte att man behöver vara rädd för att använda svåra ord eller läsa krångliga böcker för barn så länge man försäkrar sig om att barnet förstår handlingen. På köpet får man roliga diskussioner och barnet får ett stort ordförråd!

Nu räcker det med Moomin

Jag borde inte ens bli upprörd när jag läser, förlåt börjar läsa, Muminfamiljen på Rivieran. Den som följt mina spalter vet att just muminböcker tenderar att vara ett rött skynke för mig. Det tog mig ett bra tag att acceptera att en melankolisk barndomshjälte blivit glassig pekboksperson, och jag har sågat såväl rim som unkna könsroller. Men när det seriealbum (Familjen lever högt) som ganska oömt förts över till filmduk nu hoppat ner från duken igen och in i något som jag antar ska likna en barnbok så får jag nog säga att det gått längre än jag någonsin kunnat förutse. Enligt förlaget (Rabén & Sjögren) riktar sig boken till barn mellan tre och sex år. Redan när filmen marknadsfördes mot småbarnspublik var jag förundrad, det här handlar om dekadens och skratt på kändis- och konstelitens bekostnad, men på duk eller skärm kan barn ändå titta på det mesta. När filmens manus ska plitas ner i barnboksform blir det skrattretande, om det bara inte varit så hemult tråkigt. Själv orkar jag bara läsa knappt hälften av de drygt 40 rätt tätskrivna sidorna, och då har jag redan censurerat flera sidor för att slippa förklara för mina tre-till-sex-åringar varför mumintrollet är mer plumpt mansgrisig än någonsin förr. Jag förundras på nytt över vad Tove Janssons efterlevande tillåter i hennes namn, men kanske ännu mer över resonemanget på förlag som tuffar på som om varumärket Moomin aldrig skulle kunna förlora sin pengaglans.

Då är det trevligare att återse Eva Sussos och Benjamins Chaud charmtroll Max och Uno i boken Anden i flaskan (Rabén & Sjögren). Bröderna som sist jag träffade dem stötte på en snöman har nu lyckats köpa en ande i en blå flaska på loppis. Det kan ni ju gissa hur spännande det mötet blir, och hur fascinerande det är med önskningar om godisträd och möten med dinosaurier. Det finns något väldigt direkt och barnsligt i Chauds illustrationer, som trots mjukare lite flyktigare penna inte ligger helt långt från Peter Cohens Kalle i klätterträdet. Tillsammans med Eva Susso har Chaud gjort många fina böcker, inte minst för lite yngre barn om de musikaliska barnen Binta, Lalo och Babo. Max och Uno är en perfekt uppföljare till dessa i takt med att barnen växer från de repetitiva rytmiska böckerna för de yngsta.

I Bonnier Carlsens serie Extra lätt att läsa har det för övrigt just kommit två efterlängtade uppföljare. Axel och Omar, och resten av deras klass, får en liten chock när en fågel flyger in i fönstret till deras klassrum. Är fågeln verkligen död? Nybörjarläsaren hemma snubblar nästan på orden i Rädda Fågeln i ivern att få reda på hur det ska gå. Med korta meningar och versaler är boken verkligen lättläst och Helena Bross och Kadri Ilves fortsätter att leverera kvalitet till den som håller på att hitta sin läslust.

I Simma Sam träffar vi Lasse och Lisa och deras djur Frasse, Hasse och Bruno igen. Nu blir barnen med akvarium och vi får lära oss allt om vad som behövs och vad som kan hända med små lättskötta fiskar. Även här är texten versal, men lite ordrikare än i den om Axel och Omar. Margareta Nordqvist lyckas som i så många av böckerna om djurkompisarna att blanda fakta och berättande på ett sätt som för historien framåt, i all sin enkelhet.

Books, bücher, libros

Idag är det internationella barnboksdagen, och tillika Hans Christian Anderssons födelsedag. Med anledning av detta har bokbloggaren Boktjuven anordnat stafett, och jag hoppas att en del nya läsare hittat hit från Västmanländskans bokblogg och sedan går vidare till Bokomaten som ska publicera sitt inlägg klockan 18 idag.

Idag tänker jag lite extra i samma banor som jag gjorde i tisdags när ALMA-pristagaren tillkännagavs. Alltså på barns olika förutsättningar. Jag jobbar ju för tillfället på en biståndsorganisation, och ställs ofta inför fakta om hur viktigt det är med skola och läs- och skrivkunnighet. Det är ju inget nytt så klart, att utbildning leder till förbättrad livskvalitet. Men det är helt klart värt att fundera på.

AlfredoFör den som hittar till böckernas värld redan som barn är böckerna också ett möte med världen. Böcker tar oss på våra första resor, och ger kanske oss en första förnimmelse om språket och dess uppbyggnad i skriven form. En bok som jag minns väl från barndomen gav mig just den där första insikten om att det finns människor som pratar andra språk än svenska. Boken heter Alfredo och är skriven av Jørgen Clevin. Historien handlar om en cirkus och dess djur, samt cirkusdirektören Alfredo. Det speciella med boken, förutom att den är både rolig och färgsprakande, är att den är skriven på tio olika språk! Här lärde jag mig flaggor, jag jämförde bokstäver och ord och jag fick en liten liten glimt av världen. Jag minns hur jag brukade låtsas att jag kunde de andra språken, och hur jag lekte att jag var en flicka från ett annat land eftersom jag förstod vad det stod bredvid det landets flagga.

Förlaget Vivlios böcker liknar lite boken om Alfredo, även om varje bok bara är på två språk. Idén om att både gagna dem som av olika skäl redan är tvåspråkiga och att ge andra ett möte med ett nytt språk är genial tycker jag. Förstår vi bara lite lite mer om varandra, trots att vi kommer från länder med olika språk, så är vi också lite lite närmare ett möte. Och möten, det tror jag är vad både böcker och livet måste handla om.

Glad internationell barnboksdag!

Nu står hoppet till våra barn

KatitziSVT, 9 februari 2015: Djuprotad diskriminering mot romer

”När du läser kommer du att få del av vår svenska historia. Det är viktigt att du har det så att du vet vad som hänt bakåt i tiden och så att du kan ta ställning till hur du vill vara som person och så att du kan vara med och påverka hur din och andras framtid blir.” Så skriver Katarina Taikons dotter Angelica i förordet till nyutgåvan av serien om sin mammas barndom (Natur och Kultur).

Expressen, 5 februari 2015: Brandattack mot förening för romer

Att döma av de rubriker som radas upp vid en nyhetssökning på ordet ”romer” är det inte en dag för tidigt att ge ut böckerna om Katitzi igen. De två första böckerna, Katitzi & Katitzi och Swing, har samlats i en volym, med nya illustrationer av Johanna Hellgren. Hon gör det bra, Hellgren, men för mig är det Björn Hedlunds mörkhåriga flicka med röd väst och gul kjol och händerna uppslagna i en samtidigt undrande och inbjudande gest som är den riktiga Katitzi. Det var den utgåvan, från En bok för alla, som jag under min uppväxt lånade på biblioteket, läste och lånade igen.

Nyheter24, 6 februari 2015: Ny rapport ger mörk bild av romers situation i Sverige

Att möta Katitzi och hennes syskon igen, nu som vuxen, är egentligen en lika omtumlande läsupplevelse som då. Katarina Taikons språk, varsamt redigerat för moderna läsare, flyter som tidigare. Efter att inledningsvis fått jaga undan röster från filmatisering och från barndomens slitna kassettband försjunker jag snart i Katitzis öde. Nu kan jag dessutom lyfta blicken och fundera på de vuxna runt henne. Känna pappa Johans frustration när tältläger ska rivas och rektorer vägrar barnen skolgång. Nästan, men bara nästan, sympatisera med den uppenbart deprimerade och gravt desillusionerade ”tanten” och undra över Rosa och hennes giftermål i väldigt tidig ålder.

Svenska Dagbladet, 29 januari 2015: FN: Sverige måste åtgärda främlingsfientligheten

Parallellt med läsningen av Katitzi bläddrar jag i Lawen Mothadis bok om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri. Där får jag svar på några av mina funderingar. Släktleden, referenserna till myndigheter och forskare, allt finns där. Torrt kanske, men inte med Taikons egna barndomsskildring bredvid. Till hösten kommer Mothadis och Gellert Tamas film om Katarina Taikon. Det blir spännande.

Västerbottens-Kuriren, 24 januari 2015: Misstänkt hatbrott mot romer

Det går inte att komma ifrån dagens rubriker. Läsningen kantas av dem. När Katitzi och systern Lena skickas till Umeå för att sälja bunkar möts de visserligen av en snäll polis, men också av samma spottloskor, samma hatbrott, som romer som tvingas tigga för sin försörjning råkar ut för på våra gator idag.

Tv4, 28 september 2015: Romer trakasseras – men få anmäler

Lena och Katitzi blir både ledsna och arga, men de har redan vant sig. De har sett sin pappa vika sig, trots sin ilska. De vet hur det är att bli anklagade för sådant de inte gjort, vet att de måste backa om någon börjar bråka.

Aftonbladet, 7 juli 2014: Kioskchef beskyller romer för att var tjuvaktiga

De vet hur det är att bli utslängda, från hotell och restauranger. Och de vet hur det är att frysa och att tigga hjälp.

Dagens Nyheter, 26 mars 2014: Sheraton stoppade regeringens romska gäst

Jag minns hur jag läste böckerna om Katitzi som historia. Hur jag förundrades över att den tid som beskrevs trots allt inte var så avlägsen. Att mina egna föräldrar inte var så mycket yngre än Katarina Taikon själv. Jag såg kanske inte då, som barn, vilken människorättskämpe Katarina Taikon var – men någonstans trodde jag nog att hennes uppdrag var slutfört. Att mina egna barn skulle vänja sig vid frusna bedjande människor utanför mataffären fanns inte i min värld.

Dagens nyheter 23 september 2013: Över tusen barn med i olaglig kartläggning av romer

Att vi samtidigt som vi förfasar oss över historiska rasbiologers forskningsregister möts av liknande kartläggningar hos nutida myndigheter känns så absurt att det blir overkligt. Därför måste böckerna om Katitzi hållas levande men det måste också komma nya. Nya berättelser om det som utspelar sig hos oss idag och som är alldeles för likt det som varit. Katarina Taikons dotter Angelica skriver i sitt förord att hennes mamma riktade sig till barnen för att hon trodde att det var de som kunde förändra synen på romer och alla andra människor som utsattes för kränkningar och fördomar. Uppenbarligen lyckades vi inte. Nu står hoppet till våra barn.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×