Stark, snäll.. och 70

Det lär inte ha undgått någon att Pippi fyllde 70 år igår. Egentligen var det Astrid Lindgrens dotter Karin som fyllde 70+ och som fick manuset just på sin födelsedag den 21/5 för 70 år sedan. Ytterligare tid tog det ju för Pippi att bli alla barns hjälte, men klart är ju att det är många generationer som fått förundras över, skratta åt och sjunga med Pippilotta Viktualia Rullgardina (jag glömmer nog några av hennes namn) Långstrump.
Själv hedrade jag högtidsdagen igår med att lyssna på denna intervju om Pippis betydelse: Suzanne Osten i P1 Morgon. Och du, firade du Pippi?

Nu står hoppet till våra barn

KatitziSVT, 9 februari 2015: Djuprotad diskriminering mot romer

”När du läser kommer du att få del av vår svenska historia. Det är viktigt att du har det så att du vet vad som hänt bakåt i tiden och så att du kan ta ställning till hur du vill vara som person och så att du kan vara med och påverka hur din och andras framtid blir.” Så skriver Katarina Taikons dotter Angelica i förordet till nyutgåvan av serien om sin mammas barndom (Natur och Kultur).

Expressen, 5 februari 2015: Brandattack mot förening för romer

Att döma av de rubriker som radas upp vid en nyhetssökning på ordet ”romer” är det inte en dag för tidigt att ge ut böckerna om Katitzi igen. De två första böckerna, Katitzi & Katitzi och Swing, har samlats i en volym, med nya illustrationer av Johanna Hellgren. Hon gör det bra, Hellgren, men för mig är det Björn Hedlunds mörkhåriga flicka med röd väst och gul kjol och händerna uppslagna i en samtidigt undrande och inbjudande gest som är den riktiga Katitzi. Det var den utgåvan, från En bok för alla, som jag under min uppväxt lånade på biblioteket, läste och lånade igen.

Nyheter24, 6 februari 2015: Ny rapport ger mörk bild av romers situation i Sverige

Att möta Katitzi och hennes syskon igen, nu som vuxen, är egentligen en lika omtumlande läsupplevelse som då. Katarina Taikons språk, varsamt redigerat för moderna läsare, flyter som tidigare. Efter att inledningsvis fått jaga undan röster från filmatisering och från barndomens slitna kassettband försjunker jag snart i Katitzis öde. Nu kan jag dessutom lyfta blicken och fundera på de vuxna runt henne. Känna pappa Johans frustration när tältläger ska rivas och rektorer vägrar barnen skolgång. Nästan, men bara nästan, sympatisera med den uppenbart deprimerade och gravt desillusionerade ”tanten” och undra över Rosa och hennes giftermål i väldigt tidig ålder.

Svenska Dagbladet, 29 januari 2015: FN: Sverige måste åtgärda främlingsfientligheten

Parallellt med läsningen av Katitzi bläddrar jag i Lawen Mothadis bok om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri. Där får jag svar på några av mina funderingar. Släktleden, referenserna till myndigheter och forskare, allt finns där. Torrt kanske, men inte med Taikons egna barndomsskildring bredvid. Till hösten kommer Mothadis och Gellert Tamas film om Katarina Taikon. Det blir spännande.

Västerbottens-Kuriren, 24 januari 2015: Misstänkt hatbrott mot romer

Det går inte att komma ifrån dagens rubriker. Läsningen kantas av dem. När Katitzi och systern Lena skickas till Umeå för att sälja bunkar möts de visserligen av en snäll polis, men också av samma spottloskor, samma hatbrott, som romer som tvingas tigga för sin försörjning råkar ut för på våra gator idag.

Tv4, 28 september 2015: Romer trakasseras – men få anmäler

Lena och Katitzi blir både ledsna och arga, men de har redan vant sig. De har sett sin pappa vika sig, trots sin ilska. De vet hur det är att bli anklagade för sådant de inte gjort, vet att de måste backa om någon börjar bråka.

Aftonbladet, 7 juli 2014: Kioskchef beskyller romer för att var tjuvaktiga

De vet hur det är att bli utslängda, från hotell och restauranger. Och de vet hur det är att frysa och att tigga hjälp.

Dagens Nyheter, 26 mars 2014: Sheraton stoppade regeringens romska gäst

Jag minns hur jag läste böckerna om Katitzi som historia. Hur jag förundrades över att den tid som beskrevs trots allt inte var så avlägsen. Att mina egna föräldrar inte var så mycket yngre än Katarina Taikon själv. Jag såg kanske inte då, som barn, vilken människorättskämpe Katarina Taikon var – men någonstans trodde jag nog att hennes uppdrag var slutfört. Att mina egna barn skulle vänja sig vid frusna bedjande människor utanför mataffären fanns inte i min värld.

Dagens nyheter 23 september 2013: Över tusen barn med i olaglig kartläggning av romer

Att vi samtidigt som vi förfasar oss över historiska rasbiologers forskningsregister möts av liknande kartläggningar hos nutida myndigheter känns så absurt att det blir overkligt. Därför måste böckerna om Katitzi hållas levande men det måste också komma nya. Nya berättelser om det som utspelar sig hos oss idag och som är alldeles för likt det som varit. Katarina Taikons dotter Angelica skriver i sitt förord att hennes mamma riktade sig till barnen för att hon trodde att det var de som kunde förändra synen på romer och alla andra människor som utsattes för kränkningar och fördomar. Uppenbarligen lyckades vi inte. Nu står hoppet till våra barn.

Varning för bok

I den här fina bloggen läser jag om en åttaåring som lagt in en varning i en skolbok för att nästa läsare ska slippa mötas oförberedd av förlegade normer. Det sätter igång en del tankar hos mig, just kring varningslappar. Det kanske inte vore helt fel med sådana, säg på biblioteken. ”Den här boken är värd att läsas men innehåller många stereotyper”, eller ”Den här boken kan du strunta i om du inte vill ha gammaldags könsroller uppkörda i halsen”. Vilka böcker skulle du vilja sätta varning på?

En eller två kategorier?

Rowling, J - Harry Potter och hemligheternas kammare - 88877864Sedan en bunt finfina bilderböcker nominerades till Augustpriset pågår en diskussion om detta att barnböcker (det vill säga bilderböcker) och ungdomsböcker (det vill säga textböcker) klumpas ihop i en kategori.

Det innebär ju faktiskt att böcker för min treåring tävlar mot böcker som riktar sig till 17-åringar, i princip att Harry Potter tävlar mot Ann Forslinds bäbis (förutom att den ena boken inte är svensk och båda är gamla, men ändå ni fattar grejen).babis Lite galet, minst sagt – eller vad tycker ni?

Det har skrivits en del om det här, för den som vill fördjupa sig:

Till exempel har Lisa Bjärbo, som skriver både bilder- och ungdomsböcker skrivit så här. Och Christin Ljungqvist skrivit så här.

Från Augustprisets sida är svaret detta.

 

 

Åldersgräns på böcker?

Blev tipsad om en intressant text som handlar om barn och läsning. Har själv helt missat diskussionen kring pojken som hindrades att läsa färdigt Orange is the new black, men känner spontant att jag har svårt att förstå en rektor som rycker vad som helst ur händerna på ett barn utan att ta en diskussion om det och lyssna på barnets tankar. Om rektorn hade frågat barnet vad boken handlade om, vad barnet fick ut av den, hur den var att läsa? Om rektorn själv hade läst boken och bokat en timmes bokprat med eleven? Kanske med klasskompisarna också, och breddat diskussionen till att handla om vilka böcker de tycker om, och om det finns böcker som de önskar att de inte läst för att de varit för läskiga. Det hade kunnat bli hur spännande som helst, tänker jag. Vad tänker du?

Inte så roliga roligheter

Vi var på bio förra veckan. Tror jag. Jag somnade nämligen.

Det var första gången jag somnade under en biofilm sedan jag mycket bakis såg nån Hugh Grantrulle dubbad till spanska under min vilda studietid i Bilbao. Nu kan jag väl i och för sig skylla tröttheten på småbarnsföräldraskapet men ärligt talat är det tryggt att säga att min oförmåga att hålla mig vaken var precis det underbetyg åt filmen som det låter som.

Jag förstår ärligt talat inte hur man lyckas göra Sven Nordqvists underbara underfundigheter plumpa och tramsiga, men det går uppenbarligen. Det som kunde varit en lågmäld intelligent komedi – och ja, även små barn kan uppfatta humor – blir inget annat än buskis dubbad från tyskan. Treåringen deklarerar arg att filmen var TJÅKIG, medan femåringen är lite mer förlåtande. Men han skrattar bara högt en gång och det är under en lättköpt falla-på-rumpan-scen. Musiken är lite mysig ibland och miljöerna färgsprakande och detaljrika, men nä jag har inte så mycket positivt att säga, så jag håller nog här och hoppas att kommande Krakel spektakel blir en angenämare upplevelse.

 

 

Fotboll idag och imorgon

Jag skriver om fotbollsböcker i morgondagens papperstidning, och kan därför berätta redan nu att morgondagens blogginlägg kommer att handla om sport. Precis när jag skrivit klart texten till kultursidan kollade jag min mejl, och nu är jag lite orolig att det ska verka som att jag är sponsrad. Men alltså – avancerad tempussoppa här – morgondagens inlägg skrevs innan denna nyhet damp ner!

Och den som läser morgondagens text förstår nog att jag tycker Olikas nya satsning verkar mycket lovande. =)

olikafotboll

Flygande tunna över Ryssland?

Här hemma är det Tintin och Ture Sventon som diskuteras, i Ryssland är det något mer förvånande Karlsson på Taket som riskerar att åka ut från biblioteken. Karlsson skapar tydligen ”oönskade dåliga relationer mellan barn och föräldrar och är inte i linje med ryska värderingar”.

Undrar vems värderingar den lagom tjocke flygande tunnan över 50-talets Stockholm egentligen är i linje med. Karlsson på taket är ju kontroversiell genom att han är egoismen personifierad på ett sätt som få barnbokshjältar är. Han är helt enkelt inte snäll, vilket vi är vana vid att barnboksfigurer ska vara (eller bli i slutet). Men han är ju också en av de mest älskade av Astrid Lindgrens karaktärer och tydligen har han varit särskilt populär just i Ryssland. Som det framstår i Kulturnytt verkar detta handla om att uteslutande hänvisa medborgarna till ryska alternativ, då blir Karlsson på taket en måltavla i egenskap av ickerysk kultfigur.

När det handlar om Tintin och Sventon och den historiska rasismen är det i mitt tycke en relevant diskussion, och slutsatsen om vad som ska göras med böckerna är egentligen mindre viktig än innehållsdiskussionen och hur den hanteras när klassikerna presenteras för unga läsare. Hade det varit den historiska rasismen som till exempel styckena om Pippis pappa ger prov på det gällde hade en rysk diskussion om Lindgrencensur varit betydligt mer spännande. När det gäller Karlsson blir jag – återigen – mest oroad kring vad som pågår i Ryssland just nu.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×