Emma och Tottes mamma är död

Idag läser jag att Gunilla Wolde har dött.

Tänk ändå att Totte som skapades 1968 kommer att bli så mycket äldre än sin ”mamma”, för jag kan inte se något som tyder på att små barn ska sluta läsa om duktiga Totte och stundvis motvilliga Emma (såväl jag som mina barn har ääääälskat Emma tvärtemot). Jag tipsade om filmatiseringarna när mina barn var betydligt yngre. Faktum är att dvd-skivan fortfarande åker fram då och då när treåringen känner sig lite liten.

SVT om författaren.

Krångliga ord

Igår sa sonen något lite oväntat. Det var när vi skulle lägga oss och han hämtade högläsningsboken.

”Mamma, Erik Linklater skriver ännu bättre än J. K. Rowling!”

Jag är inte säker på att jämförelsen är helt rättvis, men den gör mig glad att jag övervann min initiala rädsla att klassikern Det blåser på månen skulle vara för gammalmodig eller för krångligt skriven för en – om än läsvan – snart sexåring.

blåserVi har läst de första två böckerna om Harry Potter tillsammans, och naturligtvis har där funnits såväl enskilda ord som saker och händelser som fått förklaras och diskuteras. Detsamma gäller boken om de två flickorna som förvandlar sig till känguruer, och självklart innehåller boken, som gavs ut 1944, ord, ordformer och företeelser som jag förklarar. Ibland förstår jag dem inte ens själv. Men vad spännande det är? Hur ska det gå för guldpuman och silverfalken?

Jag tänker på när jag började läsa skönlitteratur på engelska, och till en början blev frustrerad över alla de ord jag inte kunde översätta i huvudet. När jag var på väg att ge upp sa min pappa att jag skull koncentrera mig på handlingen. Förstod jag bara sammanhangen, historien, skulle språket komma. Och det gjorde det ju.

På samma sätt tycker jag inte att man behöver vara rädd för att använda svåra ord eller läsa krångliga böcker för barn så länge man försäkrar sig om att barnet förstår handlingen. På köpet får man roliga diskussioner och barnet får ett stort ordförråd!

Nu räcker det med Moomin

Jag borde inte ens bli upprörd när jag läser, förlåt börjar läsa, Muminfamiljen på Rivieran. Den som följt mina spalter vet att just muminböcker tenderar att vara ett rött skynke för mig. Det tog mig ett bra tag att acceptera att en melankolisk barndomshjälte blivit glassig pekboksperson, och jag har sågat såväl rim som unkna könsroller. Men när det seriealbum (Familjen lever högt) som ganska oömt förts över till filmduk nu hoppat ner från duken igen och in i något som jag antar ska likna en barnbok så får jag nog säga att det gått längre än jag någonsin kunnat förutse. Enligt förlaget (Rabén & Sjögren) riktar sig boken till barn mellan tre och sex år. Redan när filmen marknadsfördes mot småbarnspublik var jag förundrad, det här handlar om dekadens och skratt på kändis- och konstelitens bekostnad, men på duk eller skärm kan barn ändå titta på det mesta. När filmens manus ska plitas ner i barnboksform blir det skrattretande, om det bara inte varit så hemult tråkigt. Själv orkar jag bara läsa knappt hälften av de drygt 40 rätt tätskrivna sidorna, och då har jag redan censurerat flera sidor för att slippa förklara för mina tre-till-sex-åringar varför mumintrollet är mer plumpt mansgrisig än någonsin förr. Jag förundras på nytt över vad Tove Janssons efterlevande tillåter i hennes namn, men kanske ännu mer över resonemanget på förlag som tuffar på som om varumärket Moomin aldrig skulle kunna förlora sin pengaglans.

Då är det trevligare att återse Eva Sussos och Benjamins Chaud charmtroll Max och Uno i boken Anden i flaskan (Rabén & Sjögren). Bröderna som sist jag träffade dem stötte på en snöman har nu lyckats köpa en ande i en blå flaska på loppis. Det kan ni ju gissa hur spännande det mötet blir, och hur fascinerande det är med önskningar om godisträd och möten med dinosaurier. Det finns något väldigt direkt och barnsligt i Chauds illustrationer, som trots mjukare lite flyktigare penna inte ligger helt långt från Peter Cohens Kalle i klätterträdet. Tillsammans med Eva Susso har Chaud gjort många fina böcker, inte minst för lite yngre barn om de musikaliska barnen Binta, Lalo och Babo. Max och Uno är en perfekt uppföljare till dessa i takt med att barnen växer från de repetitiva rytmiska böckerna för de yngsta.

I Bonnier Carlsens serie Extra lätt att läsa har det för övrigt just kommit två efterlängtade uppföljare. Axel och Omar, och resten av deras klass, får en liten chock när en fågel flyger in i fönstret till deras klassrum. Är fågeln verkligen död? Nybörjarläsaren hemma snubblar nästan på orden i Rädda Fågeln i ivern att få reda på hur det ska gå. Med korta meningar och versaler är boken verkligen lättläst och Helena Bross och Kadri Ilves fortsätter att leverera kvalitet till den som håller på att hitta sin läslust.

I Simma Sam träffar vi Lasse och Lisa och deras djur Frasse, Hasse och Bruno igen. Nu blir barnen med akvarium och vi får lära oss allt om vad som behövs och vad som kan hända med små lättskötta fiskar. Även här är texten versal, men lite ordrikare än i den om Axel och Omar. Margareta Nordqvist lyckas som i så många av böckerna om djurkompisarna att blanda fakta och berättande på ett sätt som för historien framåt, i all sin enkelhet.

Books, bücher, libros

Idag är det internationella barnboksdagen, och tillika Hans Christian Anderssons födelsedag. Med anledning av detta har bokbloggaren Boktjuven anordnat stafett, och jag hoppas att en del nya läsare hittat hit från Västmanländskans bokblogg och sedan går vidare till Bokomaten som ska publicera sitt inlägg klockan 18 idag.

Idag tänker jag lite extra i samma banor som jag gjorde i tisdags när ALMA-pristagaren tillkännagavs. Alltså på barns olika förutsättningar. Jag jobbar ju för tillfället på en biståndsorganisation, och ställs ofta inför fakta om hur viktigt det är med skola och läs- och skrivkunnighet. Det är ju inget nytt så klart, att utbildning leder till förbättrad livskvalitet. Men det är helt klart värt att fundera på.

AlfredoFör den som hittar till böckernas värld redan som barn är böckerna också ett möte med världen. Böcker tar oss på våra första resor, och ger kanske oss en första förnimmelse om språket och dess uppbyggnad i skriven form. En bok som jag minns väl från barndomen gav mig just den där första insikten om att det finns människor som pratar andra språk än svenska. Boken heter Alfredo och är skriven av Jørgen Clevin. Historien handlar om en cirkus och dess djur, samt cirkusdirektören Alfredo. Det speciella med boken, förutom att den är både rolig och färgsprakande, är att den är skriven på tio olika språk! Här lärde jag mig flaggor, jag jämförde bokstäver och ord och jag fick en liten liten glimt av världen. Jag minns hur jag brukade låtsas att jag kunde de andra språken, och hur jag lekte att jag var en flicka från ett annat land eftersom jag förstod vad det stod bredvid det landets flagga.

Förlaget Vivlios böcker liknar lite boken om Alfredo, även om varje bok bara är på två språk. Idén om att både gagna dem som av olika skäl redan är tvåspråkiga och att ge andra ett möte med ett nytt språk är genial tycker jag. Förstår vi bara lite lite mer om varandra, trots att vi kommer från länder med olika språk, så är vi också lite lite närmare ett möte. Och möten, det tror jag är vad både böcker och livet måste handla om.

Glad internationell barnboksdag!

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×