Reatips 2015 med bonus

Här hittar ni redaktionens bokreatips, och däribland mina barnbokstips.

Jag bjuder på några bonustips här:

En klassiker med lagom mycket spänning, och öppningar för samtal om konflikter hemma: Till vildingarnas land.

En rolig och finurlig alfabetsbok: A som i Agata, Ö som i Öjvind.

Färgglada och roliga rim och ramsor, med tillhörande dvd: Bebisens roliga rim och ramsor.

En spännande och fin gissningsbok för små och stora: Vad har du bakom ryggen?

 

Nu står hoppet till våra barn

KatitziSVT, 9 februari 2015: Djuprotad diskriminering mot romer

”När du läser kommer du att få del av vår svenska historia. Det är viktigt att du har det så att du vet vad som hänt bakåt i tiden och så att du kan ta ställning till hur du vill vara som person och så att du kan vara med och påverka hur din och andras framtid blir.” Så skriver Katarina Taikons dotter Angelica i förordet till nyutgåvan av serien om sin mammas barndom (Natur och Kultur).

Expressen, 5 februari 2015: Brandattack mot förening för romer

Att döma av de rubriker som radas upp vid en nyhetssökning på ordet ”romer” är det inte en dag för tidigt att ge ut böckerna om Katitzi igen. De två första böckerna, Katitzi & Katitzi och Swing, har samlats i en volym, med nya illustrationer av Johanna Hellgren. Hon gör det bra, Hellgren, men för mig är det Björn Hedlunds mörkhåriga flicka med röd väst och gul kjol och händerna uppslagna i en samtidigt undrande och inbjudande gest som är den riktiga Katitzi. Det var den utgåvan, från En bok för alla, som jag under min uppväxt lånade på biblioteket, läste och lånade igen.

Nyheter24, 6 februari 2015: Ny rapport ger mörk bild av romers situation i Sverige

Att möta Katitzi och hennes syskon igen, nu som vuxen, är egentligen en lika omtumlande läsupplevelse som då. Katarina Taikons språk, varsamt redigerat för moderna läsare, flyter som tidigare. Efter att inledningsvis fått jaga undan röster från filmatisering och från barndomens slitna kassettband försjunker jag snart i Katitzis öde. Nu kan jag dessutom lyfta blicken och fundera på de vuxna runt henne. Känna pappa Johans frustration när tältläger ska rivas och rektorer vägrar barnen skolgång. Nästan, men bara nästan, sympatisera med den uppenbart deprimerade och gravt desillusionerade ”tanten” och undra över Rosa och hennes giftermål i väldigt tidig ålder.

Svenska Dagbladet, 29 januari 2015: FN: Sverige måste åtgärda främlingsfientligheten

Parallellt med läsningen av Katitzi bläddrar jag i Lawen Mothadis bok om Katarina Taikon, Den dag jag blir fri. Där får jag svar på några av mina funderingar. Släktleden, referenserna till myndigheter och forskare, allt finns där. Torrt kanske, men inte med Taikons egna barndomsskildring bredvid. Till hösten kommer Mothadis och Gellert Tamas film om Katarina Taikon. Det blir spännande.

Västerbottens-Kuriren, 24 januari 2015: Misstänkt hatbrott mot romer

Det går inte att komma ifrån dagens rubriker. Läsningen kantas av dem. När Katitzi och systern Lena skickas till Umeå för att sälja bunkar möts de visserligen av en snäll polis, men också av samma spottloskor, samma hatbrott, som romer som tvingas tigga för sin försörjning råkar ut för på våra gator idag.

Tv4, 28 september 2015: Romer trakasseras – men få anmäler

Lena och Katitzi blir både ledsna och arga, men de har redan vant sig. De har sett sin pappa vika sig, trots sin ilska. De vet hur det är att bli anklagade för sådant de inte gjort, vet att de måste backa om någon börjar bråka.

Aftonbladet, 7 juli 2014: Kioskchef beskyller romer för att var tjuvaktiga

De vet hur det är att bli utslängda, från hotell och restauranger. Och de vet hur det är att frysa och att tigga hjälp.

Dagens Nyheter, 26 mars 2014: Sheraton stoppade regeringens romska gäst

Jag minns hur jag läste böckerna om Katitzi som historia. Hur jag förundrades över att den tid som beskrevs trots allt inte var så avlägsen. Att mina egna föräldrar inte var så mycket yngre än Katarina Taikon själv. Jag såg kanske inte då, som barn, vilken människorättskämpe Katarina Taikon var – men någonstans trodde jag nog att hennes uppdrag var slutfört. Att mina egna barn skulle vänja sig vid frusna bedjande människor utanför mataffären fanns inte i min värld.

Dagens nyheter 23 september 2013: Över tusen barn med i olaglig kartläggning av romer

Att vi samtidigt som vi förfasar oss över historiska rasbiologers forskningsregister möts av liknande kartläggningar hos nutida myndigheter känns så absurt att det blir overkligt. Därför måste böckerna om Katitzi hållas levande men det måste också komma nya. Nya berättelser om det som utspelar sig hos oss idag och som är alldeles för likt det som varit. Katarina Taikons dotter Angelica skriver i sitt förord att hennes mamma riktade sig till barnen för att hon trodde att det var de som kunde förändra synen på romer och alla andra människor som utsattes för kränkningar och fördomar. Uppenbarligen lyckades vi inte. Nu står hoppet till våra barn.

Båtresor och löften

systernBåten är liten, havet lika stort och mörkt som himlen som hänger ovanför den. När jag läser nyutkomna Systern från havet, skriven av Ulf Stark och illustrerad av Stina Wirsén (Bonnier Carlsen), fastnar jag länge på den bilden. Jag tänker på Bisan och Sham, 13 och 10 år, som reste med sin pappa över Medelhavet. Han tog dem till stranden när det mörknat, flera gånger innan avresa, för att de skulle vänja sig vid detta svarta stora vatten. På bilderna som deras pappa visade mig skrattade de, vadade i strandkanten och skvätte mot honom, fotografen. Men när vi pratade om resan på den lilla båten slog de ner ögonen och ville hellre berätta om skolan och nya svenska kompisar.

I Systern från havet vet vi bara att Sirkka flyr från öst till väst, där Margareta finns. Att vi vuxna tänker Finland är naturligtvis ofrånkomligt, men för barnet lämnas frågan öppen. Det kan handla om vilket land och vilken tid som helst. Margareta vill hellre ha en hund än en syster, men kanske är det just de ouppfyllda drömmarna och saknaden som till slut gör att flickorna hittar sitt systerskap. Sirkka får återvända till sina föräldrar i bokens slut och trots dess finstämdhet, trots varsamheten i pennstreck och ton och dedikationen till ”alla barn, nu och då, som tvingas lämna sina familjer”, vet jag inte om jag ska känna hopp eller förtvivlan. Hur många av de barn som flyr dagens krig – ensamma eller med delar av sin familj – kommer till en varm famn och en familj som tar in dem för att skydda dem från ondska och mardrömmar? Och hur många får återförenas med släkten, ta upp tråden precis där den gick av när bomberna började falla?

Men kanske är det så att en bok skriven av två personer mig veterligen helt utan egna erfarenheter av flykt – de är båda födda i Stockholm – gör bäst i att skriva denna bok istället för om dagens ensamkommande flyktingbarn. Förhoppningsvis kan både boken och nyuppsättningen av dockteatern med samma namn på Stockholms Stadsteater i mars öppna för samtal med barn oavsett bakgrund. Samtal om flykt, samtal om möten och samtal om att alla barn har rätt att skyddas från våld och krig.

Davies, N - Löftet - 29695243Löftet av Nicola Davies och Laura Carlin (Rabén och Sjögren) har också den ett finstämt och vemodigt anslag. Bokens första halva går i dimgrått, utspätt kissgult och svart. Vi är i en storstad, vi är i ett land – en värld – helt utan växtlighet. Vi är i en värld där den som inte hänger med hamnar utanför och måste riva, bita, slåss och stjäla för att överleva. Men när bokens jag ska råna en äldre kvinna vänder det. För kvinnan ger sig inte, utan utkräver ett löfte. ”Om du lovar att plantera dem, så släpper jag taget” säger hon och lämnar över väskan full av ekollon. Ni kan ju tänka er vilka färger resten av boken går i! (Psst, det är inte blått).

schhframsida-300x288I blått går däremot Schh! Vi har en plan, av Chris Haughton (Lilla Piratförlaget). Jag har nog aldrig sett en blåare bok. Figurerna i den (blåa så klart) är på jakt, men lyckas dåligt med sina planer. Läsningen kantas av skratt och dråplighet när jägarna blir bytet. Om de lär sig någon läxa är däremot tveksamt. Chris Haughton har redan i Åh nej, Bruno och Mamma borta etablerat sin mycket speciella stil. Läsningen passar både yngre barn och barn som har svårt att sitta stilla. Bilderna bjuder trots att de är sparsmakade på mycket att titta på. Känslan för mig som läsare är nästan mer lik en kortfilm än en bok.

 

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×