Du är för liten, Pytte

Flygare, I - Du är för liten, Pytte! - 29693348Av Ingrid Flygare

Den här kom i höstas och vi har hunnit läsa den ett antal gånger nu. Varje gång vi gör det tänker jag ”den här måste jag skriva om” och nu verkar det äntligen bli av. Anledningen till att jag tänker det är att jag älskar anslaget. Det är en hästbok om hästar, och en stallbok för stallbarn men också en bok om att vara liten.

Att jag poängterar att den är för ”stallbarn” är för att jag blir så glad att det finns barn av alla slag på hästgården Granbacken. Det finns på tok för många hästböcker (jag gissar att det är en lukrativ genre) som riktar in sig på så kallade ”hästtjejer”, eller bara utgår från att de som rider är flickor. Sedan finns det en hel genre för ”hästkillar”, ofta lättlästa böcker, som går i blått och grått och betonar hur coolt det är att rida. Men den här boken är alltså varken det ena eller det andra, utan en bok om en liten Shetlandsponny som först hamnar utanför för att han är för liten för att tävla med de stora, men som sedan är den enda som är liten nog för de yngsta barnen att rida på. Alla barn kan känna igen sig, alla kan hitta sig själva i Pyttes gråt där han ligger ensam i sin box medan de andra tävlar och har roligt. Men de kan också hitta styrka i vetskapen att vissa saker kan faktiskt bara de göra. De kan fundera över små pilliga utrymmen där vuxna fingrar inte når att plocka fram en bortrullad skatt. De kan minnas att de slipper storasyskonens läxor och är precis lagom stora att bli buren på axlar eller att krypa upp i ett mysigt knä.

Med vackra, och i alla fall i mina oinsatta ögon korrekta, illustrationer får den som precis börjat eller bara har tänkt tanken på ridning dessutom en liten introduktion i stalliv. Jag tänker mig att föräldrar som gillar hästar gärna läser den här boken för sina barn, men som framgår ovan är den allmängiltig nog att uppskattas även av den som helst inte sätter fötter på stallbacken, än mindre sätter rumpan i en hästsadel.

Muminvärlden, verkligheten och bildens kraft

Medan jag bläddrar i Muminvärlden & verkligheten, Tove Janssons liv i bilder (Petter Karlsson och Bengt Wanselius, Max Ström förlag 2014), växer insikten om teckningarnas makt. Några pennstreck kan trösta och roa, de kan störa och såra. Pennstreck från rätt penna kan bli troll som älskas och analyseras fortfarande 70 år efter att första boken kom ut.

Muminvärlden & verkligheten skildrar den finländska konstnären och författaren genom bilder. Den rymmer över 250 fotografier, illustrationer och målningar, många från familjens privata album och aldrig tidigare visade.

Bilder väcker känslor och berör, och Tove Jansson har väckt så många känslor. Att under hennes jubileumsår få ta del av så mycket material om en kvinna som under sin levnadstid höll det mesta för sig själv har nästan varit överväldigande. Det har varit biografier och brevsamlingar, föreläsningar och tidningsartiklar i massor. En guldgruva för en Muminälskare som jag förstås, men det är ofrånkomligt att många saker upprepas. Föräldrarna Faffan, Viktor Jansson, och Ham, SigneHammarsten Jansson, beskrivs så som Tove och hennes efterlevande har sett och skildrat dem. Kärleken till verklighetens Too-ticki, Tuulikki Pietilä, är också sedan tidigare omskriven.
Därför blir en foto- och bildbok som denna något mer. Den låter mig vila i Tove Janssons oljemålningar på egen hand, utan att någon berättar om dem eller tolkar dem för mig förrän jag låter ögonen flyttas till den lilla bildtexten intill. Den ger mig en egen möjlighet att se omslagen till satirskriften Garm och att upptäcka de mumintroll som fanns med som signatur även på Tove Janssons tidiga teckningar. Den ger mig nästan en känsla av att snoka bland privata foton av sommarkvällar, middagar och nakenbad. Den är inte komplett eller djuplodande, snarare en glansig ”scrap book” av foton och teckningar, men den gör Tove Jansson till en människa av kött och blod. Titeln Muminvärlden & verkligheten får dock inte misstas för ett uppslagsverk med pildiagram från muminfigurerna till Toves verklighet. Att mamma Ham stod modell för Muminmamman verkar oomtvistat, men de flesta av Mumindalens invånare är sig själva nog och lånar bara drag eller smeknamn från Toves vardagsliv. Och genom att få en liten inblick i denna vardag blir Mumindalen ändå tydlig, på sitt spretiga egensinniga sätt.

Även om Mumindalen inte är den allegori över en den krigsdrabbade värld som brann utanför Toves ateljéfönster som många velat ha den till var Tove Jansson en samhällskritiker. Som tecknare för Garm hade hon en vass penna och var inte nådig mot krigets herrar. När jag försjunker i uppslaget med förstasidor av den finska skriften, alla ur Toves penna, kan jag inte låta bli att undra vad hon tyckt om tidningen Charlie Hebdo och dess ofta mycket råa bilder av religionernas högsta herrar. Att hon fördömt terrorattacken mot dess upphovsmän är givet, och kanske hade hon liksom det kan kännas lockande att göra nu återigen flytt in i Muminvärlden. Tove Jansson sa själv att Mumintrollet och dess brokiga familj och alla äventyr de gav sig ut på var hennes verklighetsflykt. När kriget brann skapade hon en kakelugn att hämta kraft vid, och en värld där vi kan möta och besegra ondskan i form av en trångsint hemul som vill förbjuda oss att tycka och tänka som vi vill.

Denna text har varit publicerad i Skånska Dagbladet 2015-01-10

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×