Ett boktips i sista stund

Glad första advent!

Imorgon är det lucka ett och allt det där. Chokladkalendrar som det inte var tänkt att barnen skulle få men som de på något konstigt sätt ändå har, och leksaker därutöver fast julens konsumtionsångest redan håller på att svämma över. Dessutom är det Världsaidsdagen och lite andra saker att tänka på på jobbet. Och så min mormors födelsedag. 88 blir hon, det är inte klokt.

Nilsson, F - God jul, Lilla Lök - 29689334Allt det här säger jag egentligen bara för att ursäkta att det här tipset kommer alldeles för sent. Men hinner ni så skynda till biblioteket eller så och fixa fram God jul, Lilla Lök av Frida Nilsson och Maria Nilsson Thore. Det är nämligen en såndäringa julkalendersbok med ett kapitel för varje dag fram till julafton (och så ett mysigt kapitel för juldagen). Den handlar om Stig, som kallas Lilla Lök och önskar sig en cykel och en pappa i julklapp. Klassiska teman i barnböcker liksom i barnfilmer, men det hindrar det inte från att vara en fin vardagsjulig historia med Maria Nilsson Thores härliga barnillustrationer. Igenkänningen för ett skolbarn i de lägsta klasserna blir stor, men letar man eskapism och klassisk julmagi kan man leta reda på en tidigare variant av samma slags bok: Ulf Starks Jul i stora skogen. Den håller ännu!

Och nu så vill jag sjunga…

Med tanke på de senaste årens utgivning gissar jag att sångböcker med inbyggd musikspelare har varit en bra affär för förlagen. Inte mig emot, för hemma hos oss är de väldigt populära. Det är inte bara tryggheten i att få hjälp med melodin, utan barnens egna utforskande, utantillärande och sifferträning som stimuleras.

För oss vuxna finns det naturligtvis både en nostalgi i återupptäckandet av barnvisor och ett intresse för de – få, ska sägas – nya visor som introduceras.

Under hösten, och lagom till tomten ska fylla sin säck, har vi fått tre nytillskott i sångbokshyllan. Förlaget Max Ström följer upp sångboken som startade trenden med Fler svenska barnvisor, denna gången utan Tina Ahlin men istället med urval och arrangemang av Martin Östergren. Jens Magnussons illustrationer är genomtänkta och jag uppskattar både att bilderna visar barn med olika hudfärg och att trollmor får spela sin Ho aj aj aj aj buff på elgitarr sittande på förstärkaren.

vaggvisorI mindre format, men med samma upphovsmän, kommer boken Svenska vaggvisor (Max Ström). Boken är lagom att ta med vid godnattstunden, men hade fått ett extra plus i kanten om den kommit med inbyggd läslampa. När en bok har så tydligt uttröttningssyfte gäller det att tänka hela vägen.

Rabén och Sjögren satsar som tidigare på tema, och kommer med 30 sånger om Pippi, Emil, Madicken och alla de andra i boken Och nu så vill jag sjunga. I uppföljaren till den förra samlingen (med Hellsingsånger) har de tack och lov löst problemet med pausknappen och nu går det att avbryta sången för att titta lite extra på en detalj eller svara på vad ”Pilutta” betyder. Jag brukar ha invändningar när förlag skamlöst utnyttjar sina klassiker för omotiverade antologier eller lösryckta utdrag men här finns det både poäng och värde för den som själv inte spelar något instrument att få hjälp med Björn Isfälts och Georg Riedels vackra melodier. Dessutom har förlaget lagt in citat och snuttar ur böckerna, så den som letar Astrid Lindgren-nostalgi får sitt lystmäte.

kastanjTiteln på nästa bok i min hög låter nästan som en sång av Astrid Lindgren. Vakna min kastanj av Åsa Mendel-Hartvig och Ane Gustavsson (Natur och Kultur) är en finstämd historia om ett kastanjeträd som inte vaknar trots att det blivit vår. Trädtemat fortsätter att fascinera barnboksförfattare, kanske för att de som jag växte upp med Jan Löfgrens Det underbara trädet, och jag hoppas att det i alla tider fortsätter att fascinera barn. För i denna liksom i många andra böcker om växter och träd blir livets kretslopp så hjärtskärande tydligt. Det är nästan så tårarna rinner över det lilla barnets sorg, men när boken är slut är det ljuset och de spirande skotten som jag tar med mig. Precis som i författarens och illustratörens tidigare böcker om Otis finns det något skört och mjukt, men samtidigt lekfullt i den här boken som jag tycker mycket om.

Denna text har publicerats i Skånska Dagbladet.

Kära döden

Av Patty Pajak Zowczak och Anna Pajak

Döden är inte längre tabu i barnböcker. Över huvud taget verkar det som att det finns en samstämmighet för att tankar om döden – inte minst barns tankar – måste få utrymme och möjlighet att komma fram.

Andra tabu, som självmord, har också brutits och psykisk hälsa, och ohälsa, diskuteras.

I Kära döden kommer pappa inte hem en dag. Han har varit med om en olycka och lämnat tre systrar och deras mamma ensamma. Historien, som berättas i text av den ena systern och i bild av den andra, är kortfattad. Den är så upphugget uttryckt att den ger känslan både av ett barn som pratar och av den där överväldigande sorgen som inte låter en få tillräckligt mycket luft. Tillsammans med illustrationernas desperation är känslan efter läsning rätt tryckande, samtidigt som den passerande tiden, dagar som lagts till dagar, gett bokens huvudpersoner luft att andas och prata om det som fyller dem.

Det här är en bok för dem som varit där, med fiskskålen över huvudet, och för dem som står nära någon i sorg. För barn som skonats från mötet med döden tror jag inte jag kommer att läsa den. Det boken handlar om är inget en varken kan eller vill förbereda sig på.

Bamses kompisbok

kompisbok2Av barnpsykologen Jenny Klefbom och författaren Jens Hansegård

Jag brukar generellt inte vara så glad i böcker som skrivits i ett annat syfte än att vara böcker, i alla fall inte när det blir uppenbart. Jag kan säga direkt att det här är ett undantag från regeln. Dels för att ämnet är viktigt, dels för att det liksom ligger i Bamses natur att förutom att vara seriehjälte också vara undervisare. Vi är vana vid formen, och jag tycker det är kul att Bamseredaktionen för såväl anti-mobbningstraditionen som undervisningsraditionen vidare.

Boken varvar sagor med fakta och diskussionsunderlag. När jag läste den med femåringen fokuserade vi på sagorna, medan jag skummade ”mellansnacket” för att sedan prata mer generellt kring sagorna med sonen. Det funkade bra, och jag upplever att han tog till sig budskapen och gillade att få det så konkret som det blir i sagornas exempel. Flera gånger efter första läsningen har jag sett honom bläddra fram till sidan där Lill-Nöffe äntligen vågar släppa fram sigg ”konstiga” skratt, och ljuda ut ”ha-ha-nöff” och fnittra för sig själv. Det är ok att skratta hur som helst, det vet han. Och kanske funderar han dessutom ett extra varv innan han som Nalle-Maja i förbifarten vräker ur sig något ogenomtänkt om hur någon annan är eller ser ut.
Med teman som grupptryck, samarbete (i motsats till att alltid vara den som bestämmer leken) och mobbning blir boken naturligtvis föga överraskande. Men jag tycker igenkänningen från Bamsetidningarna har en poäng när det kommer till sådana här frågor, och jag tycker gott att lärare och andra pedagoger kan låta barn få diskutera bland det viktigaste som finns – vänskap och relationer – i en välbekant sagomiljö.

Läs mer om varför boken kommit till här.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×