Konrads klänning

Av Åsa Mendel Hartvig och Caroline Röstlund

Konrad är en ny bekantskap bland Olika förlags böcker, och en trevlig sådan. Författaren och illustratören känner vi väl igen om vi är bekanta med till exempel Tessla. När Konrads äldre syskon får en klänning som glittrar blir Konrad själv sugen på glitter. Som tur var har mormor en extra i källaren och allt är frid och fröjd.

Caroline Röstlund tecknar som vanligt barn med en självklarhet och energi som gör att jag ser mina egna små i alla hennes teckningar. Det är uttryck och rörelser som är just barn, och det gör henne till en av mina favoritillustratörer.

Det här är en enkel bok för små barn om ett ämne som får på tok för mycket uppmärksamhet: klänning på pojkar.* Det befriande med den är att det inte är vad boken handlar om. Eftersom nästa bok i serien om Konrad redan aviserats och troligen kommer ut kring jul, är det inte alltför långsökt att tro att förlag och/eller författare sneglat på Sagoligt förlag och velat ”göra om och göra rätt”. När jag skrev om Kalle som lucia nämnde jag just att det är synd att göra ett problem av något som inte behöver vara det. Just det är också skönt med Konrad och hans klänning – ingen ifrågasätter att han har den på sig, ingen tvivlar på att glitter och volanger är roliga för sakens skull oavsett om du identifierar dig som flicka eller pojke. Konrad får vara normbrytande utan att vi skrivs på näsan med att han är det. Det är ju när vi uppnår den självklarheten som normerna luckras upp och vi får frihet att vara som vi är utan att styras av stereotyper. Men det är klart – om vi hade uppnått den självklarheten hade det sannolikt inte blivit några böcker med titlarna ”Konrads klänning” och ”Konrad lussar”.

*När jag skriver att ämnet får mycket uppmärksamhet så är det nog för att jag rör mig i kretsar där detta diskuteras mycket. Många små barn oavsett kön vill ha klänning men tidigare har det varit förbehållet flickor. Nu finns det en stor grupp föräldrar som klär sina pojkar i klänning/låter sina pojkar ha klänning och ibland tycker jag att ämnet får oproportionerligt mycket utrymme i genusdebatten.

Gästinlägg om olämpliga barnböcker

Min kollega Dag Ankersen har pratat om vad han kallar ”olämpliga barnböcker” i flera veckor nu, till sist bad jag honom skriva ett inlägg om det. Själv skulle jag klassa bland annat den här som olämplig för mina barn. Men här kommer alltså Dag Ankersens inlägg:

Det finns få saker som får mig att gå igång så mycket som olämpliga barnböcker. Det finns något kittlande, humoristiskt och förfasande över vuxnas omdömeslöshet i sina försök att uppfostra.
Jag säger inte att alla föräldrar som läser Tintin i Kongo för sina barn är dåliga föräldrar – snarare tvärt om i vissa fall – men att det finns direkt olämplig litteratur för barn är de flesta överens  om. En hel del av den litteraturen fick jag ta del av när jag var liten.

Min barndom har kantats av tveksamma berättelser. Trots att mina föräldrar stod för normala värderingar om människors lika värde damp på något sätt Lille Svarte Sambo från 1899 ner i mitt knä när jag var sisådär 4 år gammal. Titeln talar för sig själv, men har ni inte läst den så handlar det om Sambo som får alla sina kläder stulna av pratande tigrar. Sedan börjar tigrarna bråka så mycket att de blir till smör och Svarte Sambos mamma steker pannkakor i dem. Fullständigt logiskt för en 4-åring och det här var en av mina favoritböcker. Min farmor hade ett exemplar på danska.

Sambos tigrars grymma öde var dock ingenting mot vad som hände Max och Moritz. Boken, ursprungligen med tyska titeln Max und Moritz (1865), vann jag i en tävling och var en parad av dåliga exempel. Busfröna Max och Moritz ställer till rackartyg i den lilla tyska staden. De små psykopaterna dödar en änkas höns och håller på att dränka en skräddare. De stjäl och ljuger och begår rätt grova våldsbrott innan de till slut muckar med fel person (mjölnaren i byn) och blir krossade till döds under ett kvarnhjul.

Tvärt emot all sans och vett har Max och Moritz haft en betydande inverkan på den kulturella historien. Inte nog med att det är en av Tysklands mest populära och lästa barnböcker, det är också den första barnboksexporten till Japan (1887 under namnet ”Stygga berättelser”). Dessutom fick de ytterst osympatiska nazisterna under andra världskriget för sig att döpa två kanoner på stridsvagnen Henschel 30.01 till – just det – Max och Moritz. Men den omdömeslösheten var kanske väntad.

Att Motala Tidning hade boken som pris i en teckningstävling 1993 var lite mer oväntat.
———————————————
Eftersom olämpliga barnböcker intresserar mig så förgjordat ringde jag till min faster som har jobbat som bibliotekarie på en skola. Hon mindes både Max och Moritz och Lille svarte Sambo.
– Men det är alltid lite kalabalik när det kommer till sånt där, berättar hon.
– Se bara på Wirséns bilderbok Lilla hjärtat för två år sedan. Och debatten kring Fem-böckerna har pågått i 60 år. När jag började som bibliotekarie i början av 80-talet så var det fortfarande så att ”den där Blyton, den skulle man inte köpa in”, men ungarna älskade dom!

Då stormen kring Wirsén känns som ett barn av sin tid (hon hade trots allt ritat exakt samma figurer i tre år innan någon skrek ”RASIST!!”) så är de omåttligt populära fem-böckerna lite mer problematiska. Trots att det rör sig om rasistiska beskrivningar kring i stort sett alla skurkar (de har stora krokiga näsor, de är svartmuskiga och hotfulla) har böckerna lästs av miljontals barn världen över.

Att författaren Enid Blyton var både rasist och sexist och skrev sina böcker med armbågarna råder det ingen tvekan om, men uppenbarligen kunde de barn och ungdomar som läste böckerna ändå formas till normala individer. Så då återstår frågan – hur mycket påverkas barn av sina böcker?

Jag själv hade en period av rackartyg nära kopplat till Max och Moritz när jag var liten, men jag hängde aldrig på mig bombarjackan efter ha läst om svarte Sambo. Samtidigt lyfts sällan ”kolla bara vad han läste som barn!” som förklaring när Breivik eller någon annan vettvilling bestämt sig för att mörda massa människor. När barnböcker förbjuds verkar rädslan vara mer proaktiv, med andra ord. Återigen omdömet alltså. De goda intentioner som i första ledet skapade barnböckerna förbjuder dem i det andra.

Och någonstans på vägen verkar det helt glömmas bort att barn är betydligt smartare än vad många vuxna tror.

/Dag Ankersen

App-tips

Sajten Pappas appar recenserar och tipsar om bra reklamfria appar för barn. De brukar också passa på att berätta när appar är prissänkta, som den här som just nu kostar sju istället för 28 kronor.

Jag skrev om Alfonsappen när den kom, och var lite missnöjd över hur gratisversionen slutade. Det rättades till och sedan dess har Alfons blivit en av de mest använda apparna på vår iPad. Spelet bygger på filmen där Alfons önskar sig en hund, och tar både spelmoment och musik från den. Spelet bygger på att bygga en koja med brädor som Alfons vinner genom småspel och idogt letande. Av appar på barnbokstema är den här definitivt en favorit!

Totoro, färger och familjer

Skogens_hemligheter_cover_lowresJag tänker genast på Myazakis Min granne Totoro (Studio Ghibli, 1988) när jag slår upp Skogens hemligheter av Jimmy Liao (Mirando Bok) för första gången. Det nog det där mittemellanstadiet, där drömsömn och vakenhet möts, som finns i både filmen och boken. En självklarhet i att de två världarna kan berika varandra. Medan Totoro är lika skarp i konturerna som barnen som upptäcker hen är Liaos ulliga kanin och barnet som följer den ut i skogen lika gråa. Ändå finns det liv och själ i bilderna som får mig och barnen att titta noga, upptäcka detaljer och fascinerade följa med på resan. ”En stad utan drömmar känns så ensam”. Just så är det ju.

färgerLika fängslade är vi när vi för andra gången leker oss fram i en bok av Hervé Tullet. Förra gången räknade vi prickar, i den första av hans verk som kommit ut på svenska, En bok (Alfabeta, 2011). Nu ger vi oss på att kladda och blanda utan varesig fingerfärg eller interaktiva skärmar till hands. Detta enkla i att låta oss trycka, vända och skaka på en kartongbit och ändå väcka upptäckarlusta och ge inspiration är något oerhört vackert. Boken Färger är en given gåbortpresent i höst, till barn mellan tre och sju ungefär. Släng med en uppsättning vattenfärger och ett block i paketet bara, för boken väcker målarlusta!

Nu i skolstartstider kanske det inte bara är färgkladd på schemat, utan också räkning. För att behålla lusten funkar Lidia Blomgrens Tio gorillor (Alfabeta) utmärkt i matteundervisningen. Varför ska varenda bok rabbla ett till tio, siffror som 82 och 552 är faktiskt också viktiga att kunna. För att inte tala om olika arter av våra släktingar aporna. Bilderna har en glädje och en finurlighet som tilltalar mig.

familjenSkolstart, eller om det är förskola som gäller, kan också betyda nya kompisar och med dem nya familjer. Lilla Piratförlaget verkar med sin Hela familjen och andra släktingar av Alexandra Maxeiner och Anke Kuhl vilja vidga begreppet och ge barn och föräldrar verktyg att prata om vad bonusmammor, regnbågsfamiljer och plastpappor innebär. Boken, som i Tyskland utnämnts till årets faktabok, kommer ut i Sverige i början av september och ger absolut en bra överblick över familjebegreppet och dess vidd. Samtidigt tycker jag det är lite tråkigt att utgå från en ”normalitet”. Vi börjar med en heterokärnfamilj och går vidare med att konstatera att alla familjer inte ser ut så. Det tänker jag kan skava lite hos dem som redan känner sig udda i sammanhanget. Hudfärgen boken igenom är dessutom väldigt blek, det är främst ”mammas nya kille” Diego som representerar någon annan bakgrund än nordeuropeisk och då är han dessutom svartmuskig och har bokens djupaste (och hårigaste) urringning. Med det sagt är det ändå spännande att det kommer böcker av det här slaget. Jag gillar att det längst bak finns utrymme att själv fylla i och reflektera över den egna familjen. För den som utöver familjekonstellationer vill gå in på den spännande frågan om olika sätt som barn kan bli till finns Familjeboken (Vombat förlag, 2012) på samma tema.

Denna text publiceras i Skånska dagbladet 2014-08-16

Hej författare!

Hej Frida Mikkelsén, författare till Nu är det bara du och jag, som recenserades här på bloggen nyligen.

Vem är du och varför skriver du barnböcker?

Jag är en helt vanlig tjej på 35 år som från början kommer från Partille som ligger utanför Göteborg men som nu bor i Sundbyberg med min sambo och mina två barn, en pojke på 10 år och en flicka på 6 år.
På dagarna jobbar jag halvtid på bank men det är som entreprenör och författare jag trivs allra bäst och där jag har mitt hjärta! Jag är grundare och VD för ett helt nystartat bolag som heter Svenska Klädmaffian AB vilket känns helt fantastiskt, en dröm som gått i uppfyllelse! Ända sedan de tidiga skolåren har jag älskat svenska språket och har haft lätt för att uttrycka mig i text men att jag skulle stå här idag med två utgivna barnböcker känns overkligt men  såklart jätteroligt! Jag är nog lite tokig med många idéer snurrandes i huvudet hela tiden och har den där kreativa ådran som ligger och pyr och efter en dag på banken är det så härligt att få komma hem och skriva och få utlopp för sin fantasi utan att ha några begränsningar.
Denna känsla kan man ju få oavsett om man skriver barnböcker, lagar mat eller vad som helst, en känsla av att nu är det min stund där jag lägger min kärlek i något jag tycker om att göra. Att det just blev barnböcker som jag skriver är nog inte så konstigt egentligen, jag älskar barnböcker och har läst väldigt mycket böcker för mina barn genom åren. Att göra något som man har lätt för som samtidigt är något man älskar, då går det liksom inte att misslyckas!

Vad kännetecknar en bra barnbok enligt dig?

En bra barnbok för mig är en bok som väcker något i mig eller som tar mig till en härlig plats dit jag inte kan komma i verkligheten. Men även de mest vardagliga berättelser kan få en att känna rakt in i hjärtat. Vad är det som vi alla upplever mest av allt, jo vardagen, och en bok som gör att man känner igen sig kan väcka många tankar och är något som barnen kan relatera till, visst, en resa till rymden eller till landet där det bara bor prinsessor eller vad det nu kan
vara kan helt klart vara spännande men böcker om vardagen kan ibland slå vilken fantasilandsbok som helst, titta bara på Alfons Åberg som är fantastiska böcker och böcker som barnen älskar för här är det vardagliga saker som är lätt att relatera till. Det kan även vara hur författaren använder språket i berättelsen, jag älskar till exempel boken om Karius och Baktus då författaren skriver så roliga fraser. Sedan Karlsson på taket och speciellt filmatiseringen är helt underbar då Karlsson är så otroligt ”osvensk och självgod”, inget lagom här inte! Jag tycker det är roligt med barnböcker som laborerar med det
som inte alltid anses vara så ”okej” i verkligheten.

Varför har du skrivit en bok om en mamma som är besatt av sin mobiltelefon?

Sigges mamma är helt klart förtjust i sin telefon men för den sakens skull är hon ingen dålig mamma, det är det som är själva poängen. Det är absolut ingen känga till oss föräldrar att vi skulle vara dåliga föräldrar som inte uppmärksammar våra barn bara för att vi håller på mycket med våra telefoner. Boken har helt enkelt fötts ur iakttagelser från verkligheten och jag tänkte att det kunde vara kul att skriva om ett ämne som berör oss alla på ett eller annat sätt.

Vad har du själv för relation till mobiltelefoner?

Jag har själv en mycket god relation till min mobil där jag jobbar och blir underhållen och är absolut inte teknikfientlig, tvärtom. Hemma hos oss är det både mobiler och datorer som används flitigt, inte minst av barnen. Det har nästan blivit så att mobilen ska följa med var barnen än går, ibland känns det som att barnen inte kan göra någonting utan att ha en skärm framför näsan, tekniken följer med även in på toaletten så visst har jag flera gånger sagt att nu räcker det! Kan du inte ens gå och bajsa utan datorn? Så på det sättet är jag och min familj verkligen inte några förebilder för hur man ska umgås mer utan tekniken inblandad. Idag kan ju familjer faktiskt umgås framför datorn, titta på roliga youtube klipp tillsammans till exempel så vi umgås kanske lite annorlunda med våra barn idag vilket absolut inte behöver vara negativt, det är så det är nu! Om boken om Sigge och hans mamma kan få oss att bara reflektera över vårt beteende för en liten stund så tycker jag det är positivt då vårt användande av tekniken också kan bli överdrivet, speciellt om vi är helt omedvetna om det. Har jag sått ett litet frö hos någon känner jag mig stolt!

Hur har boken tagits emot?

Boken har tagits emot riktigt bra! Många reaktioner från föräldrar som sett boken är just att man känner igen sig i Sigges mamma och att man känner sig lite ”träffad”. Boken har även blivit uppmärksammad av Sveriges Radio där jag fick vara med i direktsändning på P4 Radio Stockholm vilket är väldigt roligt då de uppmärksammar sådant de tycker är intressant så visst väcker boken många känslor och tankar vilket är positivt då vi tillsammans kan få oss en liten tankeställare, både barn och vuxna, och öppnar upp för att prata om hur tekniken påverkar oss.

Tack!

Behöver du hjälp att stänga av?

Jag skrev ju om en het potatis igår, och även om det var tyst här i kommentarsfältet väckte den en del diskussioner när jag länkade den på Facebook. Bland annat fick jag tips om Unicefs ”Playtimer” – en app för att hjälpa föräldrar att vara närvarande. Ingen dum idé, och tyvärr är det nog fler föräldrar än man vill tro som behöver den. Jag själv inräknad ibland. Fast jag brukar lösa det genom att lägga telefonen i ett annat rum. Precis som boken ska man väl se appen som ett debattinlägg, men på samma sätt kan den också öppna för ett samtal mellan förälder och barn om närvaro och vad vi önskar av varandra i form av uppmärksamhet och tid.

Vi pratar ju en hel del om skärmar i förhållande till hur de påverkar barn. Men pratar vi för lite om ”skärmbegränsning” för vuxna?

Nu är det bara du och jag

Nu är det bara du och jag - eller en bok om icke närvarande föräldrarAv Frida Mikkelsén (text) och Emma Ganslandt (illustration)

I informationsmaterialet om den här boken står det att den handlar om ”världens dummaste mobiltelefon”. Den mysiga omslagsbilden står alltså i bjärt kontrast mot vad vi möter när vi öppnar pärmarna. För Sigges mamma kan inte slita sig från sin så kallade smarta telefon, och det gör så klart Sigge väldigt ledsen. När till och med mormor, som brukar se Sigge, skaffar en mobil känner sig Sigge verkligen övergiven. Ni kan ju tänka er hur glad mamma blir när Sigge råkar (ja han råkar faktiskt) tappa mobilen och den måste på reparation i tre veckor. Och någonstans där blir det sådär mysigt som det är på omslaget.

Den här boken måste nästan recenseras ur två aspekter. Som barnbok betraktad är den stabil. Texten flyter bra och bilderna är fina. Bra där, liksom. Värt att nämna är att Emma Ganslandt gjort Sigge utan färg så länge mobiltelefonerna finns med i bilden. Han orkar liksom inte konkurrera med deras bjärta underhållningsvärde. Fyndigt, så klart, och en bra utgångspunkt för ett samtal med barnen om att känna sig sedd och älskad, men greppet är lite väl övertydligt för min smak.

Sigges färglöshet hade kanske varit spännande om inte boken i övrigt var så övertydlig. Och det är väl här del två av recensionen börjar:

Är det har en bok eller ett debattinlägg? Jag skulle rösta på det senare. Och det är väl inget fel i det, men jag undrar lite över detta att jag som förälder ska bli uppläxad under högläsningsstunden. Det finns liksom ingen gräns för hur uppslukad Sigges mamma är av sin telefon, och jag undrar lite om författaren verkligen tror att en förälder med så liten aning om det olämpliga i sitt beteende är mottaglig för den läxa hon får. För verkligheten är ju som oftast rätt mycket mer nyanserad. Tror att de flesta föräldrar ägnar lite för mycket tid med sin mobil, men jag tror att oförmåga att se sina barn sitter djupare än i en iphoneskärm. Hur kan Sigges mamma, mormor och morfar inte se att han mår dåligt? Och hur kan Sigge vara så teknikfrånvänd? De flesta barn jag känner i hans ålder är bättre bekanta med surfplattors funktioner än sina föräldrar. Jag säger inte att jag skulle vilja sätta Sigge framför en skärm, men jag tror att det snarare är det konflikten handlar om hemma hos många. När jag läst denna bok frågade jag mina barn om vi borde göra oss av med min mobil. De fick viss panik i blicken. ”Ok mamma, bara vi behåller paddan” blev svaret. Att de sedan vill att jag leker med dem ännu mer än jag gör idag är självklart. Vilket barn vill inte det?

Vill ni ha en slutsats? Jag skulle säga att det absolut finns föräldrar som behöver läsa den här boken. Den kanske kan skaka om och väcka tankar, förhoppningsvis leda till diskussioner med barnen. Har du någon i din närhet du vill pika så visst, köp Nu är det bara du och jag. Men akta dig lite. Föräldrar har rätt dåligt samvete – över det mesta – redan. Dessutom tycker jag det finns en tendens för den som ogillar samhällets teknikutveckling att se vad de vill se. Du kanske tycker en förälder pysslar mycket med telefonen, men vet du hur mycket hen leker med barnen hemma? Hur mysiga lässtunder de har på kvällarna och huruvida de lägger bort alla skärmar på helgerna? Helst skulle jag nästan se den här boken som cirkelbok i en föräldragrupp. Där skulle den definitivt kunna väcka diskussion och komma till sin rätt!

Tillägg: Jag brukar ju aldrig missa att lägga genusperspektiv på min läsning och när det gäller den här boken kan nämnas att det inte finns någon pappa med i bilden. Huruvida morfadern har någon mobil framgår inte men han är lika uppslukad av mormoderns nya som mamman och mormodern själv.

Inte så roliga roligheter

Vi var på bio förra veckan. Tror jag. Jag somnade nämligen.

Det var första gången jag somnade under en biofilm sedan jag mycket bakis såg nån Hugh Grantrulle dubbad till spanska under min vilda studietid i Bilbao. Nu kan jag väl i och för sig skylla tröttheten på småbarnsföräldraskapet men ärligt talat är det tryggt att säga att min oförmåga att hålla mig vaken var precis det underbetyg åt filmen som det låter som.

Jag förstår ärligt talat inte hur man lyckas göra Sven Nordqvists underbara underfundigheter plumpa och tramsiga, men det går uppenbarligen. Det som kunde varit en lågmäld intelligent komedi – och ja, även små barn kan uppfatta humor – blir inget annat än buskis dubbad från tyskan. Treåringen deklarerar arg att filmen var TJÅKIG, medan femåringen är lite mer förlåtande. Men han skrattar bara högt en gång och det är under en lättköpt falla-på-rumpan-scen. Musiken är lite mysig ibland och miljöerna färgsprakande och detaljrika, men nä jag har inte så mycket positivt att säga, så jag håller nog här och hoppas att kommande Krakel spektakel blir en angenämare upplevelse.

 

 

Tove 100 år: Om katastrofer och filifjonkor

”Det var för vackert väder, det var onaturligt. Nånting måste hända.” Filifjonkans ord ligger lite för nära till hands denna sommar av värmekaos och extremhetta. I kombination med femåringens dinosauriefascination kommer jag på mig själv med det ena ödesmättade scenariot efter det andra. I min favoritnovell i Det osynliga barnet skapar Filifjonkan sin egen katastrof. Hennes värsta rädslor slår in och – faktiskt – befriar henne. Jag säger inte att jag hoppas att klimatångesten ska explodera i våra ansikten, men kanske kunde vi lära oss av Filifjonkan att det finns miljoner viktigare saker än prylar och pynt. Att jakten på perfektion skapar skumma vrår och onämnbara misslyckanden. Att rädslan sätter sig i magen och äter upp oss inifrån. Och att en katastrof inte alltid är en katastrof, utan det är den förlamande skräcken som får oss att stoppa huvudet i sanden och vägra se att vi måste våga förändra något. Nu.

 

TovemedmuminDetta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år. De övriga som deltar är: MonsterSteffa, Sagas bibliotek, Pantalaimone, Sockerslott, Feministbiblioteket, Oksan hyllyltä, Lilla bokhyllan, Fantastiska berättelser, Och dagarna går, En kattslavs dagbok, Breakfast Book Club, Ytterligare några ord, Havsdjupens sal, Caffeine, Bokhora, Söstra mi, Kirsin kirjanurkka, Västmanländskans bokblogg, Boktok73, Bokhyllan i pepparkakshuset, Boktjuven, Hyllytontun höpinöitä, Boktoka, Les! Lue!, Prickiga Paula, Lyran noblesser, Yökyöpeli hapankorppu lukee, Madness, Fiktiviteter och Bokbabbel

Texten har också publicerats i dagens Skånska Dagbladet, tillsammans med många andra kulturmedarbetares tankar och minnen om Tove Jansson.

Illustration: © Moomin CharactersTM

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×