Hurra för snällhet!

Plötsligt dök han upp hemma hos Olle och Birgitta, katten med bara en stump till svans. Han nästlade sig in i familjen och hos generationer av barn. I tolv böcker, varav den första kom ut för 75 år sedan idag, har Pelle spridit snällhetens budskap. För att fira födelsedagen har rättighetsinnehavarna, bolaget Sagogränd, utlyst ett stipendium, sökbart för bland annat förskolor och pedagoger, till någon eller några som gjort särskilda insatser för barns lika värde.

För mig har historierna om Pelle egentligen alltid handlat mer om Måns. Varför är han så dum egentligen? Svartsjukan och osäkerheten lyser igenom så klart och jag hoppas att den eller de som tar emot stipendiet när det delas ut för första gången i höst har jobbat just för att barn som är så rädda och osäkra som Måns ska hitta trygghet på andra sätt än att göra livet surt för andra.

Några av Gösta Knutssons böcker har jag faktiskt läst om rätt nyligen, i en bokreaupplaga som barnen föll för och fick med hem. Jag minns historierna, inte minst om hur dråpligt Pelle förlorade svansen så klart, men kan inte riktigt känna entusiasm i läsningen idag. För mycket är daterat, inte minst könsrollerna, även om småstadssatiren stundvis är underhållande och många av katterna är skarpa porträtt inte olika folk i ens närhet. Behovet av snällhet däremot, går ju aldrig ur tiden, så nog känns det värt att fira lite extra idag.

Jag gissar att det blir ett varmt kalas, och själv tar jag nog hellre med en trave böcker till en strand om möjligheten bjuds. Det har faktiskt kommit en hel del som är kul att ta med för läsning när läpparna är blå eller föräldraögon trötta på att kisande hålla ett vakande öga på badande barn.

De allra minsta lockas nog av Var är min hink? (Alfabeta). Åsa Karsins bok är en brännhet jakt på ett försvunnet föremål, men också en söt historia om barns upptäckter och vänskapsband. Kanske slutar det med att ett barn från grannfilten vill läsa över axeln! Bilderna är enkla, små detaljer som till exempel en anad föräldranärvaro, ger extra glans.

Lilla Spigg av Julia Donaldson och Axel Scheffler (Alfabeta) tar skrönan till havets botten. Här är det bläckfiskslagsmål, ihopslagna skattkistor och flygturer på rockor som ersätter mer jordnära ”förlåt-att-jag-är-sen”-historier. Och kanske kan det visa sig att det är just en historia som blir räddningen när något äventyrligt och farligt faktiskt händer. Donaldsson och Scheffler är ju själva berättarkonstens mästare och den här liksom många av deras andra böcker bygger på upprepningar och klurigheter. Som vanligt färgsprakande och i det här fallet plaskande illustrationer som skvätter upp från sidorna och översköljer den fascinerade läsaren.

Fascinationen fortsätter när vi kommer till min och barnens favorit Strandstaden av Karin Cyrén (Alfabeta). Farten, fantasin och frustrationen när fantasivärlden får sitt eget liv tilltalar femåringen som vill bygga världar och känner igen de stora känslor som kan uppstå när något rasar eller inte blir som det var tänkt. För hur ska en dag på stranden räcka till allt som behöver byggas och alla behov som ska tillgodoses i en stad befolkad av moderna om än mycket små människor?

Fotnot: Illustrationen är av en nyutgiven bok, en ny historia om Pelle Svanslös som förlaget påpassligt ger ut. Har inte läst den. Mer info här!

Ivar träffar en stegosaurus

Bjärbo, L - Ivar träffar en Stegosaurus - 29690071Av Lisa Bjärbo och Emma Göthner

Ha kartong, färger och diverse pysselmaterial redo när ni läser den här boken. Inspirationsfaktorn är enorm, och det skulle inte förvåna mig om min femåring ligger och drömmer om att få hoppa in i sitt egenhändigt ihoppysslade dinoland medan jag skriver detta.

Lisa Bjärbo och jag har barn i samma ålder (vet jag för att jag följt den här bloggen sedan vi båda var gravida första gången) och hon lyckas återigen fånga intressen och tankegångar som jag känner väl igen. Fascinationen för fossiler och stora uråldriga djur verkar mer eller mindre vara en obligatorisk fas, men även den som hoppat över den till förmån för pirater eller prinsessor kan gilla en bok om att ta leken med in i nattens mörker. För vem vill lägga sig när det är som mest spännande, och vad gör egentligen leksakerna när jag sover – eller förväntas sova.

Just på grund av det spridda och mer eller mindre allmängiltiga dinosaurieintresset kan det kännas lite … väntat kanske är ordet, at ge sig in på den banan, men jag tycker att Bjärbo och Göthner lyckas fylla ett hål när de blandar fakta med fantasi och låter ett nutida barn göra en ”Jurassic Park” på egen hand och med lagom mycket spänning. I Sarah Shepards många dinoböcker är det fakta på fakta, och hon gör det fantastiskt bra. Jag tvivlar inte på att Ivars myckna kunskap delvis stammar från dessa, men intresset behöver ju inte bara bygga på kunskap om krångliga namn och fakta om matvanor och ryggplattor utan får ju gärna bjuda på äventyr och fantasi. Särskilt gillar jag Ivars pinnben och hur han angriper djungelns ”klätterställning”.

Lite nyfiken är jag på om Ivar kommer att göra fler nattliga äventyr i sitt dinoland, och vilka utmaningar det i så fall bjuder på. Att vi får se mer av Eddie verkar i alla fall klarlagt.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×