Dags för tv-julkalender

Det är klart att böckerna getts ut på nytt, nu när Sten med stenyxan och Flisa med trädockan fått sin egen julkalender. Och det är klart att ”förr i tiden”, stengrottor, vilda hästar och ett liv utan bilar och elektricitet fortfarande fascinerar. Men det är inte stenåldern som framträder i nyutgåvorna av Barna Hedenhös. När de åker på vinterresa i Sverige, åker till Ryssland, till Amerika (i en bok som nu dras tillbaka på grund av rasistiska stereotyper) och på modévisning i Paris är det snarare Bertil Almqvists 50-tal som lyser igenom. Det var naturligtvis ingenting han stack under stol med, böckerna utger sig inte på något sätt för att vara historietrogna, men jag kan inte låta bli att slås av nonchalansen i tilltalet. I de evinnerliga ordvitsarna och blinkningarna till en publik mycket äldre än den som böckerna i övrigt riktar sig mot. Eller är det egentligen seriealbum för gubbar? Var det helt fel att sätta dem i händerna på generation efter generation av barn? På mitt 80-talsbibliotek stod de i alla fall på barnavdelningen. Men det verkar vara de vuxna läsarnas gillande Almqvist suktar efter, och i det bekräftelsebehov som ofta känns desperat tappar jag intresset. Hittar ingen gnista i texterna, inget liv i karaktärerna, och jag märker hur högläsningsrösten blir platt och oengagerad. Den mesta – om inte all – bra barnkultur har blinkningar till föräldrar, men blicken, fokuset, måste ligga på barnet. Och det fokuset känner jag inte i böckerna om Barna Hedenhös. Jag hoppas att gänget bakom julkalendern sätter sig på huk och pratar med sin viktigaste publik. Annars blir december tråkig.

Den här texten har också publicerats i Skånska Dagbladets papperstidning.

Gästrecension: Djurräddarklubben Fallet knubbfisken

Av Anette Eggert
 
Wilmas recension (dotter 7 år)
Vilma och Valle ska lösa ett mysterium. De tyckte att Knubbfisken var ledsen så de bestämde sig för att göra honom gladare. Han bodde i ett akvarium och var jättetjock – en läskig pojke gav honom så mycket mat så han skulle nog spricka. Akvariet var på Valles lillasysters dagis, den läskiga pojken hade stor mustasch. Det är med en annan pojke i boken också som Valle är kär i och de åker skateboard ihop men Valles skateboard är trasig. Mamman är super duktig så hon lagar skateboarden.
Knix och Knax – deras hemliga språk.
 
Betyg: 8
Den var bra men tog lite lång tid att läsa men jag vill läsa mer mysterium som Valle och Vilma löser.
 
Katarina recension (mamma)
Boken är lite svår att komma in i man saknar en röd tråd genom alla kapitel. Vissa kapitel känndes mer som utfyllnad till boken. Boken har ett lätt språk att förstå och text som målar upp bilder och människor så man ser allt framför sig.
 
Betyg: 6
Detta är en gästrecension. Vill du också recensera barnböcker så mejla mig: eva.emmelin[at]skd.se och berätta hur gamla dina barn är och vilka böcker de gillar.

Svea äter

Av Linda Palm & Jessica Lindholm

Vi lärde känna Svea när hon tvättade, och jag var väl försiktigt skeptisk. Så fortsätter jag nog att vara när Svea nu äter, för det känns för mycket som att jag sett det förr. Pluspoäng för att det är Sveas pappa som är på plats för att torka upp och desperat fantisera ihop en maträtt till Sveas gillande. I övrigt kan jag faktiskt komma på roligare böcker om små barn vid matbordet. Den här till exempel.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Bort alla spöken!

Av Kristina Murray Brodin & Jessica Lindholm

Allt kan vara spöken, visste ni det? I Bort alla spöken! ser Elias, Theo och Amira spöken i molnen, i kottarna, i sanden och i löven. Ett virvlande papper är ett spöke, liksom en mossig sten. Liksom i Kristina Murray Brodins tidigare bok hos Vivlio förlag Världens finaste torn så är det barns lek som är utgångspunkt. Den upprepar sig intill tristessens rand för den vuxne, men ett barn känner igen sig i behovet av att tömma ut ett ämne. Att bli färdig med spökena och sedan vända hela leken till något nytt.

Jessica Lindholms bilder känner vi igen från böckerna om Svea och den om Spargrisen. Här liksom i dem har barnen något lite förvuxet .. just vuxet över sig, som jag har lite svårt för. Samtidigt gillar jag rörelsen och de många uttrycken hos barnen.

Som vanligt bygger Vivlios koncept på att böckerna finns på flera språk. Min spanska är inte tillräckligt bra för att bedöma litteraturen ur den synvinkeln, men idén är onekligen intressant och bra!

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Otis vantar

Av Åsa Mendel-Hartvig och Ane Gustavsson

Kommer ni ihåg Otis, som vi älskade här hemma? Vi älskar honom fortfarande även om vi inte tröstar oss med honom varje kväll längre. Nu väntar vi på snö och vissa av oss kanske snarast bävar inför inspirationen till klädrevolution som Otis nu kan erbjuda. För Otis och Stina tycker vantarna är dumma. De flesta kläder är faktiskt dumma. För att inte tala om hur dum pappa är, som tycker att kläder ska vara på kroppen när man är ute i vinterkylan. Tur att storebror är så duktig på att laga varm choklad.

Sista uppslaget i den här boken får mig att fundera på om jag ska lägga den i högen av julböcker. För det finns något så jullovsvarmt och mysigt i varenda bild, att när granen väl dyker upp är det som att den var självklar. Det är klart att det doftar pepparkakor och varma drycker om den här boken. Det är klart att barnens upptäckarlusta och utforskande av kylan kommer av den tid och ro som julen ger lov till.

Ane Gustavssons bilder innehåller så mycket av små barns mimik och rörelsemönster att jag kan titta på dem om och om igen. Kanske var det just denna igenkänning som dottern fastnade för en gång. Kanske är det den som gör mig så varm om hjärtat.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Vad vill de mig?

Ibland sprängs mitt huvud nästan  av intryck. Det kan vara strömmarna av information från sociala medier, men just nu är det bilderbokshögen intill mig. Ett femtontal böcker utgivna bara alldeles nyss som nästan skriker på mig. Som pockar på uppmärksamheten och vill mig något.

Det är vintervargen, Stefan Castas och Lennart Engs vintervarg (Du ska inte gråta vintervarg, Opal), som bokstavligen ylar tillsammans med Stieg. Stiegs historia flyter över pappret, väcker både honom och mig. Stieg och vintervargen, vad vill de mig?

Det är Berit och Flisan, i Pija Lindenbaums Ska vi va? (Rabén & Sjögren) som bara knackar lite på rutan och Frank och pappa som vill att jag ska följa med till pappas farmors lägenhet. Hon är död. Hon var gammal och nu ska pappa städa hennes bostad (När pappas farmor dog, av Farzad Farzaneh, Rabén & Sjögren). Vad vill de mig?

Och så är det Cissi, Malte och Py som kommer förbi på väg från Lördag (Vi går till lördag, Caroline Bruce och Helena Willis, Alfabeta). Lördag är en godisbutik, men det finns tugummin också. Precis sådana tugummin som mamma sagt att barnen inte ska köpa. Nu kommer de förbi mig med kinderna som hamstrars, tuggande. Vad vill de mig?

Christina Björks och Eva Erikssons riddare och drakar (Riddare och Drakar, Rabén & Sjögren) som stökar och bråkar, vad vill de mig? Jag får inte riktig kläm på dem, de kräver att jag ska veta en massa redan. Kunna gamla historier, eller i varje fall förstå att de finns. Då längtar jag nästan efter prinsessorna och deras drakar. De var roliga. De här prinsarna alltså, vad vill de mig?

Kanske är det Shaun Tans fel alltihop. Det är Almapristagaren från 2011 som satt griller i huvudet på mig, för att han vill mig något är otvivelaktigt. Hans bok Sommarregler (Kabusa) vill säga något om barndom, om fantasi och saga, dröm och verklighet. Vill säga något om rädslor, orosgnag i magen och svarta fåglar mot en allt mörkare himmel. Vill säga något om Monet, van Gogh och andra stora målare jag vet för lite om. Om litteratur jag bara skrapat på ytan och tavlor jag aldrig sett.

När det snurrar för mycket går jag över till fakta istället. Världens bästa näsa av Helen Rundgren och Ingela P Arrhenius (Alfabeta) är något att samla sig i. Det är enkelt och färgglatt och jag vet plötsligt lite mer om djur och deras sinnen än jag gjorde alldeles nyss. Jag skyndar vidare till Anna Ribbings och Mia Nilssons Stora Bildordboken (Rabén & Sjögren) när jag ändå är på gång. Här får jag långa och korta, nya och gamla ord för varje bokstav i alfabetet. En början och ett slut, det passar mig bra idag. Adjö!

Sommarregler

SWEDISH_1124_HA_Rules_of_Summer_Case_FA.inddAv Shaun Tan

Efter att ha ägnat dagen åt att i min roll som webbchef försvara och förklara den här bloggen sätter jag mig ner med en trave barnböcker. Och genast väcks samma fråga i mig som bloggen verkar ha väckt i andra: Får man göra så här? Finns det inga regler för vad man får göra i en bilderbok? För det här är bland det värsta – och bland det vackraste – jag sett.

Slutsatsen är naturligtvis att en barnbok precis som ett föräldraskap kan se ut på oändligt många sätt. Att detta mardrömstriggande sommarlovsminne till bok på samma gång är fantasieggande, utvecklande, konstnärligt och i slutänden laddad med både kärlek och äventyr.

Shaun Tan, som ju fick Almapriset för några år sedan, öppnar en värld i sina bilder som rymmer fler filmer än jag tror jag sett. Varje uppslag i den här boken, som bara innehåller några enstaka ord per sida, ger mig tre-fyra ingångar till en saga eller ett manus. Varje penseldrag minner om någon stor konstnär (till och med jag som inte på något sätt är konstvetare hittar både Monet och van Gogh), varje sida är en egen värld. Skrämmande, många gånger, men vem fan var inte rädd som barn?

I den mån man kan beskriva en handling skulle jag säga att det här är en bok om syskonskap/vänskap och en bok om att vara barn. I formen av uppsatta regler (som ”Lämna aldrig bakdörren öppen över natten” och ”Ha alltid med dig en bultsax”) berättas två barns upplevelser i bild. Vad som har hänt, och vad som är barnens fantasi, är upp till betraktaren.

Medan jag vänder blad inser jag också hur jag under åren skämt bort mina bokslukare till ungar med ord. Varje berättelse är linjär och har en början och ett slut, varje saga är förutbestämd av den som skrivit den. Sagorna – de allra flesta av dem – är underbara och jag ser det som att jag öppnat en skattkista åt dem. Men när vi sitter med detta stora kvadratiska konstverk blir vi alla lite handfallna. Tänka själva? Det är så självklart, men det är så sorgligt sällan det behövs.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×