Näpp!

Efter några timmar i bil kan jag tipsa om att det finns några fina inlästa Alfonsböcker på cd. Björn Gustafson (aka Alfred i Emilfilmerna och Doktor Berglund i Madickendito) läser med den äran. Min favorit är Näpp, sa Alfons Åberg som är den perfekta illustrationen av en vardagssituation som både trotsåldersbarn och trött och hungrig vuxen tappar kontrollen över. Hur konflikten lever sitt eget liv och om man har tur slutar med skratt.

Jag tycker en del av Alfonsböckerna är rätt daterade, inte minst den om Alfons och Milla som radar upp fördom efter fördom, men de enklare historierna om trots, låtsaslek och läggningsstrul håller ännu både för barn och vuxna!

Alltså den blir bara bättre och bättre!

Jag tror att jag skrivit om den här boken flera gånger förut, men efter att ha läst den för sjuttioelfte gången för sonen – och denna gång med lillasyster förundrad i knät – måste jag bara ösa ännu mer beröm över denna bok.

Förutom – och den kritiken är allvarlig och måste framföras – att alla huvudpersoner, ja egentligen alla personer i hela boken är av manligt kön så är den nästintill perfekt. Den har spänning, humor och galna illustrationer, och är dessutom en utomordentlig inkörsport i kapitelböckernas värld. Den är välskriven och lättläst och, ja ni fattar ju.

Ha den som sommarläsning med barnen, vetja!

Alma och könsrollerna

Jag skrev ju om årets Almapristagare Isol härom dagen. Om Boken Petit, monstret. Det var en recension i en längre text till papperstidningen och där fanns inte utrymme att ta med alla aspekter, men en sak slog mig: detta är andra gången jag funderar över Alma-juryns genusmedvetenhet.

I Isols bok handlar det om en pojke som funderar kring begreppet snäll, och begreppet dum. Det är en fin bok om att båda dessa ryms i människor. Det låter väl pk nog för en sån som jag? Nja, för mitt i detta är Petit så förutsägbart busstreckspojkig. På ett sätt som blir trist för att vi redan sett pojkar dra flickor i håret (och nog katten fortsätter de sätta sig bredvid dem likväl, för flickor vet ju att pojkar som retas egentligen är kära i dem), och vi har sätt slangbellor och bollar och bilar. Men vi lever inte på buspojken Emils tid, och frågan är om Alma måste fortsätta att uppmuntra den typen av fördomar.

För nog var det problematiskt med Kitty Crowter, som fick priset 2010 också. Välvilligt javisst, för Vera spelar ju fotboll. Men likväl måste Ivo (alltså Crowter) kalla bollsporten för ”pojksport”, och balett är visst för flickor.

Jag är medveten om att många länder har en annan – eller har en obefintlig – diskussion om den här frågan. Och om att Alma-priset, som delas ut i Astrid Lindgrens minne, är ett internationellt pris som måste värdera många aspekter av ett författarskap.

Men jag kan ändå inte låta bli att vara lite besviken över att sådant här passerar. För jag tror inte att det är i Astrid Lindgrens anda att uppmuntra intvingandet av barn i snäva roller.

Zenobia och Rövaren

Av Lilian Edvall och Sara Gimbergsson

Zenobia är sjuk och pappa ska berätta en saga. Den första är tråkig, för vanlig, och plötsligt finner han sig berätta något som han kanske inte tänkt, om järnmormor och rövaren. Men vem är järnmormor egentligen, och ännu viktigare: vem är rövaren? Sagan visar sig ligga närmare sanningen än de vanliga godnatthistorierna och Zenobia får reda på något hon inte visste, och kanske inte ville veta, om sin pappa.

Det är spännande när barnböcker överraskar, och när författare vågar sig på ämnen som inte tvunget är varken gulliga eller enkla. Här hamnar vi mitt i en verklighet som många barn kan känna igen, med föräldrar som inte är eller har varit några snälla lamm. Boken ger inga svar på hur något sådant hanteras, men ger en känsla av normalitet och en bekräftelse på att kärleken till den som gjort något dumt är både normal och viktig. För den som är för liten, eller inte kan relatera till historien blir den helt enkelt en äventyrsberättelse, men för den förälder som vill kan den bli underlag för både diskussioner och bekännelser. Sara Gimbergssons distinkta stil passar historien väl och hon lyckas med enkla medel göra tydligt vad som är saga och inte.

Det finns ytterligare en bok om Zenobia. I den kommer hon bort.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×