Drutten och Pluten – Människa sökes

Av Anna Hansson, Jennie Elverstig och Maria Andersson

Ibland tänker jag att jag bara borde sätta en varningsskylt på bloggen: Skicka inga böcker på rim! Det finns banne mig ingenting så får mig gnälligare än dåliga rim, och jag tycker det är så förbaskat tråkigt att gnälla. Framför allt förstår jag inte behovet som många (ofta debuterande) författare har av att skriva på rim bara för att de skriver till barn. Är det samma människor som pratar bäbisspråk med tvååringar?

Hur som helst så har jag gnällt av mig nu, och så förstår ni att jag inte är jätteglad i att den här boken rimmar (illa). De första sidorna hade jag förresten hoppet uppe om att rimmen skulle hålla, men nej. Och det är så tråkigt när både temat och illustrationerna är kul!

Det här är en hästbok för små, och här har författarna vänt på perspektivet och låtit hästarna annonsera efter en människa istället för tvärtom. Det är småputtrigt kul, och illustrationerna är glada och fräsiga, men som sagt. Det räcker inte för mig.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Det är jag och kon!

Ibland trillar det in en barnbok som jag inte kan hantera. Eller placera. Stora namn som Jockum Nordström skrämmer mig, för plötsligt börjar jag fundera över k-o-n-s-t-e-n. Jag glömmer att jag kan barnböcker och fokuserar på att jag inte kan konst och vågar plötsligt inte tycka någonting. Skönt då att det är jag och en ko. Kossan Sam, i boken Kor kan drömma (Wanås konst), är nämligen också rätt förvirrad inför begreppet konst. Sam är kon på Wanås, och i år är det Jason (Timbuktu) Diakité som tillsammans med konstnären Maria Bajt berättar Sams historia. För trots att Sam bor intill Sveriges kanske häftigaste slott vet hon inte vad konst är. En natt tar hon sig ut ur stallet och möter konsten runt Wanås. Det hon upptäcker, och det jag egentligen vet när jag släpper prestationsångesten, är att konst är öppet för alla. Kanske kan jag tycka att Diakité är lite övertydlig i sin text, och jag är lite ledsen att jag inte hör poeten och rapparen, den rytm och snillrikhet han har i sin musik. De färgsprakande illustrationerna är desto mer dansanta och med de utstansade kossorna, som låter bilden förändras från uppslag till uppslag, blir det här en bok att bläddra i många gånger. Och ett fantastiskt minne för den som varit på Wanås och själv mött konsten.

Nordström, J - Sailor blir sjuk - 29688863Med Sams hjälp närmar jag mig också Jockum Nordström, vars barnböcker från mitten av 90-talet nu ges ut igen (Rabén & Sjögren). Jag släpper tanken på att det är konst, låter mig tycka att en del av det är ganska konstigt och hoppas att barnen också kan uppskatta vardagsbetraktelserna om en sjöman och hans hund. En hel del är ganska roligt, och alltihop är befriande fritt från det tillrättalagda och förmanande. Nordström pratar inte till barn på vad vuxna tror är barns vis, utan på sitt eget vis. Barn förstår ändå.

Året Almapristagare, Isol (Marisol Misenta), får också anses vara en konstnär, även om hennes bok Petit, monstret (Alfabeta) är betydligt mer lättillgänglig än Nordströms. Petit utforskar inte konsten runt sig utan blickar inåt och funderar över begrepp som barn sorgligt ofta möter: snäll och dum. Kan han vara snäll och dum på samma gång, och hur ska han egentligen veta vad som är vad? Med enkla streck och korta meningar lyckas Isol beskriva svårigheten med att försöka vara till lags. ”Är jag ett slags underligt monster” undrar Petit men kommer fram till att i alla fall hunden gillar honom som han är. Och kanske mamma inte heller är alltigenom snäll?

I Stian Holes bok Annas Himmel (Alfabeta) saknas mamma. Hon är död och kanske är Anna och pappa på väg till hennes begravning. Men innan de kommer dit måste de fundera. Var är mamma, och vad gör hon? Resan sker mer i bild än text, och på samma sätt som i böckerna om Herman blandar Hole fotografi och teckning på ett sätt som ger drömmens blandning av skärpa och fantasi. Det finns säkert någon som tycker det är konstigt. Konst är det definitivt.

Den här texten är publicerad i Skånska Dagbladet 2013-06-29

Sofis upptäcktsfärd

Av Stefan Casta & Bo Mossberg

Om det hänger med ett storasyskon på exkursionen som vi beslutade om igår så kan den här boken också få hänga med i väskan. Det är den femte om myran Sofi, men mitt första möte med henne. Det här är mer av en klassisk naturbok, med fantastiska illustrationer och små enkla texter om naturens förändring över året och de djur och växter vi hittar i skogen.

Myran Sofi är en kryssare, som sätter en liten markör när hon ser något för första gången. Längst bak i boken får läsaren själv notera sina fynd av daggmaskar, blåklockor och nässelfjärilar. Ett roligt sätt att göra barn uppmärksamma på vad som finns omkring oss och göra skogspromenaden mer spännande.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget. Provläs den här.

Kryp som är små. Var då?

Av Grethe Rotböll & Anna-Karin Garhamn

Gräsrotssafari kallar förlaget det här, och det är faktiskt ett himla bra ord. Här lägger vi oss i gräset och kikar omkring, och hittar så klart en massa småkryp. Lite är temat samma som i min bajskrönika häromsistens, men här handlar det inte om att vara äcklig utan om att hitta rätt. Egentligen kunde det vara vilken ”hitta – peka”-bok som helst, men den här är gjord med finess och vi både lär oss känna igen och lär oss följa enkla instruktioner. Upprepningen kan bli tråkig för den vuxne läsaren men passar tvååringen perfekt. Rimmen funkar (det är ju viktigt för mig som ni vet vid det här laget) och illustrationerna är både glada, lekfulla och – vad jag kan förstå – korrekta. Ta med den här ut i skog och mark i sommar, är ordern härifrån! För nu får det banne mig snart vara dags för semester. Eller vad säger ni?

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Lilla krokodilen vill inte!

Av Birde Poulsen

Lilla krokodilen vill inte bli passad. Lilla krokodilen vill egentligen ingenting. Eller? Lite kul är det ju att bygga en snökoja. Kanske vill Lilla krokodilen inte gå hem från Lilla isbjörnen och Stora isbjörnen när Stora krokodilen kommer tillbaka.

Som ni förstår är det här en bok för mycket små barn. Den är inte helt olik Stina Wirséns Vem-böcker, men av ett något enklare och mindre originellt slag. Det är charmigt, det är korrekt på det där okönade sättet som jag brukar gilla (huruvida krokodilerna och isbjörnarna har snopp eller snippa kan du bestämma själv, eller ännu hellre skita i), men det är något som ändå inte klickar för mig. Kanske är det bara för enkelt, kanske har jag och mina barn vuxit ifrån det. Eller så har jag bara sett sötgulliga trotsiga djur förr. (Till exempel i böckerna om Lilla Ugglan) Den som ändå faller för det här kan läsa om när Lilla krokodilen får en vän också.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget. Här kan du provläsa boken.

En sång som blev en bok som …

Hellsing, L - Hej, sa Petronella - 29686692Lennart Hellsing & Charlotte Ramel

Vi gillar att sjunga hemma, det har jag skrivit om förut. Sonen var precis i rätt ålder när Catarina Kruusval kom med de första peksångböckerna, och förutom det faktum att det är ganska svårt att sjunga och titta och peka på bilder samtidigt så var vi båda väldigt förtjusta. Dottern ännu mer så då hon får sägas vara den musikintresserade av oss tre. Här har vi en finfin sång med finfina illustrationer. Här finns det lite mer att titta på än i Kruusvals, och lite mer sångtext per sida. Tummen upp alltså.

Men ändå kan jag inte låta bli att fundera kring huruvida det är miljöriktigt eller lite tråkigt med denna återvinning. Att det är samma sagor och sånger som upprepas och ges ut i olika former och färger. Vad tycker ni?

Världens finaste torn

NskMalmöAv Kristina Murray Brodin & Petra Szabo

Om det var i Babel språkförbistringen började, kanske Ubah och Vahid och deras torn kan hjälpa oss ett litet steg mot förståelse. Vivlio förlag ger som vanligt ut sina barnböcker på flera språk, i det här fallet franska och svenska. För mig som enkelspråkig går det lätt att bara hoppa över den franska texten, men för den med flera språk inbillar jag mig att den kan öppna en värld av förståelse.

Det här är en av de första av Vivlios böcker som jag känner håller hela vägen och längre ändå som bok. Som inte får det lilla pluspoäng som krävs för att nå mållinjen just på grund av tvåspråkigheten. Den här berättelsen står för sig själv samtidigt som det är något så ovanligt som en till ytan helt händelselös bok. Men det är ju just i leken, samtalet som pågår medan tornet växer sig högre, som de stora frågorna kan avhandlas. Vi känner igen Kristina Murray Brodin från fina Varför gråter pappan. Här liksom där blir det svåraste enkelt, och boken öppnar för många samtal i lässoffan. Petra Szabos bilder har leken i fokus, tar in såväl fantasi som verklighet och berättar en egen historia om tornet och dess beundrare vid sidan av texten.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget. Provläs här.

Så lite det krävs

grisCollage

Jag brukar undvika de klassiska sagorna. Många av dem målar upp en bild av världen som barnen behöver vara lite äldre för att förstå. Jag vill kunna förklara att det inte är givet att prinsar räddar prinsessor innan jag sätter mig med Törnrosa. Jag vill kunna problematisera Prinsessan på ärten innan jag introducerar den för mina små.

Med djursagor är det lite lättare, och både Bockarna Bruse och Tre små grisar är favoriter hos barnen. Därför blev jag så glad när två författare, och två förlag, samtidigt hade gjort egna varianter av den sistnämnda. OCH att båda gjort en liten egen knorr (pun intended!) genom att inte ta för givet att grisarna alla är av manligt kön. Båda har gjort den smartaste grisen, den med tegelhuset som räddar sina syskon, till flickor. Emily Bolan har i sin version dessutom gett grisarna precis så olika färg som griskultingar kan ha. Också det ett bevis på att någon tänkt till!

En sak kan jag dock inte låta bli att gnälla på: Detta att Catarina Kruusval tyckt att flickgrisar ska ha ögonfransar medan pojkgrisar inte har det. En sådan fånig könsmarkering, som inte har någon förankring i verkligheten utan bara i idén att flickor är ”näpnare” än pojkar, hade jag gärna varit utan. (Jag skrev förresten om Kruusval tidigare, då hade jag inte sett ögonfransarna ännu)

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×