Donaldson&Scheffler x 2

Kvastresan och Den flottaste jätten i stan har kommit i tjocksidiga nytryck. Ärligt talat förstår jag inte varför det ska vara pekboksformat på böcker som inte är på pekboksnivå, men låt gå när det är så fina böcker.

Som (nästan) alltid skriver Julia Donaldson på rim, och hon är ju en av de författare som klarar att göra just det. Språket flyter och rimmen gör historierna skojiga. Här är det upprepningen och det stundom sjungande historieberättandet som gör det vinnande konceptet. Jag tror vi läste de här böckerna varje kväll i en vecka, och det var väl sonen mer än jag som var förtjust i den hmm.. låt oss säga tonartsvarierande sång som jätten – och därmed också högläsaren – bjöd på.

Historien är enkel – den sjaviga jätten köper nya fina kläder men i sin iver att hjälpa sina vänner smådjuren blir han snart lika illa klädd igen. Och frågan är ju vad som är viktigast, att vara flott eller snäll?

Kvastresan är min favorit av de här två. Om häxan som är ute och flyger men schabblar med sina saker och lyckas hitta kompisar när hon också hittar det hon tappat. Men hur mycket håller kvasten för? Och vem hjälper häxan när hon ramlat? Borsett från det här är det en klockren historia och det är kanske trots allt tur att sidorna är av kartong med tanke på hur många gånger de ska vändas…

Böckerna är recensionsexemplar från förlaget.

Melker efterlyses

Jag träffade en mormor (eller kanske var det farmor) häromsistone som satte mig på pottkanten. Hon ville nämligen ha tips på bilderböcker med en huvudperson som heter Melker. Det andra barnbarnet hade barnboksvänligt namn, och uppskattade så att känna igen sig. Jag kom dock inte på en enda (och när jag googlade hittade jag bara böcker för lite äldre barn). Alltså frågar jag nu: Har ni läst någon bilderbok där barnet/huvudpersonen heter Melker?

Och ja, jag känner till Farbror Melker på Saltkråkan så klart, men han erbjuder kanske inte så mycket igenkänning för en liten parvel.

En gång till!!

Jag vet att det är rätt många mor- och farföräldrar (inte bara mina barns) som kikar in här för tips. Jag hoppas ni hittar några som passar, och idag tänker jag skryta med att ha hittat* något som ni KOMMER att gilla. Och era barn och barnbarn också.

För visst finns det något extra i att få dela minnen med dem man älskar, få återuppleva något kärt? I den här fina samlingen, som kommit till för att fira att Opal förlag fyller 40 år i år, återkommer favoriter som Agaton Öman (och hans alfabet), Sjöflickan (och hennes guldnyckel) och inte minst den lilla osynlingen Plupp.

Berättelserna som samlats är enligt förlaget sådana som efterfrågas trots att det är länge sedan de kom ut. Plupp såg boksidornas ljus redan 1955, och det är den allra första sagan om honom vi möter här.

Trots att det rör sig om återutgivningar är naturligtvis vissa av historierna nya för mig. Jag skrattar med Pite och Palt och känner igen favoriten Eva Erikssons tecknarstil i Mannen, damen och något i magen. Starkast minnen ger nog ändå Agaton Öman, Pettson-pappan Sven Nordqvists galna alfabetshistoria som jag läste om och om igen som barn.

Det kommer många antologier för barn. Många nya samlingar, men tyvärr ofta en repetition i utbudet – det är samma ramsor och sånger och sagor som kommer igen, i lite olika former. Det här däremot är en samling sagor som vi inte sett på ett bra tag, och sådana är det riktigt roligt att återse!

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget. Den finns i butik från 6/5 enligt förlagets hemsida.

*Nåja, fått mig skickat är kanske närmare sanningen.

Störande osynk

Ni vet när munrörelser och ljud inte hänger ihop på teveskärmen? Det kallas osynk. Lika irriterande, om inte mer eftersom det inte beror på tillfälligt tekniskt fel, är när text och bild i en bok inte harmonierar.

20130425-201834.jpgDet vänstra exemplet är från en nyss återutgiven bok, som jag ska snart ska recensera. Skulle ni säga att katten håller i en sten? Mina barn tycker i alla fall att den stenen är misstänkt lik en kotte och det uppstår diskussion om detta varje gång. Just när boken är på rim går det ju inte att ändra hur som helst heller.. Katten tog en kotte och hunden tog en.. skotte?

Dessutom är jag så dålig på att ändra i text. Jag vet inte varför jag är så bokstavstrogen, men jag tror att det är en skyddsmekanism eftersom snart-fyra-åringen kräver exakt ordalydelse varje läsning. Det går liksom inte att komma dragande med stresshjärna som ursäkt när man bara inte minns hur man läste igår då…

20130425-202211.jpgNästa exempel, från Emma Adbåges fina Sven käkar mat är ju lättare åtgärdat, men jag kan inte komma ifrån den gnagande tanken på att hon skojar med mig. Att den där glassgubben SKA misstas för en stortjej. Eller? Den känslan är inte positiv, för även om böcker kan vara kluriga ska de ju inte få läsaren att känna sig dum.

Har du hittat exempel på osynk i böcker?

 

Gunna går hem & Mio mera fart

Av Maria Nilsson Thore och Annika Thore

När de två första böckerna, de om Sami och Vira, kom var jag överförtjust och fötjusningen över de här färgglada lyckopillren har liksom aldrig släppt. Det enda som gör mig lite ledsen är att detta att döma av seriepresentationen är de två sista.

Det är Gunna och Mio vi möter nu, Gunna på väg hem förbi en stor spännande plaskig vattenpöl och Mio mitt uppe i gungfarten. Mio-boken är verkligen i Lilla bokhyllans yngsta innehavares smak. Ja båda våra barn älskar att gunga (”Högt mamma, ända upp till solen!”) men den yngsta får liksom verkligen grotta ner sig i sin favoritsysselsättning när vi läser om Mio. När vi gungar nu är det inte upp i solen vi ska, utan ”lika högt som Mio”!

Gunna känner vi också igen oss i, även om den här mamman ärligen måste erkänna att hon inte är lika tålmodig vid vattenpölar som Gunnas ledsagare. Barnen i de här böckerna är just barn. Jag vill busa med dem, kittla dem och höra dem kikna och det är nästan så att Maria Nilsson Thores illustrationer får mig att känna att jag kan göra det.

Böckerna är recensionsexemplar från förlaget.

Julius von Qulius bland årets verstingar

Av Stina och Joakim Larsson

Årets månader på vers? Har gjorts förr va? Men det här är faktiskt riktigt trevligt. Fyndiga verser utan de vanliga förutsägbarheterna och snart-fyraåringen skrattar åt galenskaperna. Jag gillar att det där med månaderna och deras namn bara är en del av boken, att vi när sonen är lite större kan lägga in det lärmomentet men än så länge bara kan läsa och ha roligt. Bilderna är lika kul.

Ni får ett exempel om den månad vi njuter (?) av just nu:

”-Jag kan vara mild om jag vill!
lovar April
men när hon av moder Sol
får en kyss
har hon redan
tänkt ut nya hyss

För April- hon gör som
hon vill!”

Boken är ett recensionsexemplar från författarnas eget förlag. Ett skånskt sådant.

När Doris skulle bajsa

Av Pernilla Jarnestad och Joakim Månsson

Doris har det inte lätt. När hon behöver bajsa är det bråttom – men var hon än ska sätta sig är det upptaget. Bakom busken sitter redan igelkotten, vid sjön sitter grodan. I vattnet bajsar fisken, och på toaletten bajsar pappa. Tur att Doris har en potta i alla fall.

Temat bajs är ju en publikfriare, och den lilla lektionen i biologi passerar obemärkt (därmed inte utan effekt). Det är roligt och på sitt sätt helt nytt. Och det hör ju inte till vanligheterna varken när det handlar om småbarnsböcker eller om bajsböcker. Kul!

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

 

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×