Eddie får en lillebror

Bjärbo, L - Eddie får en lillebror - 29686401Av Lisa Bjärbo

Kommer ni ihåg Eddie? Då kommer ni kanske också ihåg att han skulle få en lillebror. Nu är brodern här, och det är inte alltid så kul. Man får till exempel inte stampa på honom. Å andra sidan kan man få äta obegränsat med bokstavskex när mamma och pappa måste ta hand om honom, och bada kan han i alla fall.

Liksom i sin debutbarnbok lyckas Lisa Bjärnbo tillsammans med Jesús Verona hitta en ton som för mig är väldigt mycket medelklass-småbarnsförälder på 2000-talet. Eftersom jag är just en sådan tilltalar den mig, och jag tror att många – både nyblivna storasyskon  och nyblivna tvåbarnsföräldrar – kan känna igen sig i historierna om Eddie. För att vara syskonbok är det inte alls så problematiserande som många böcker, och den saknar klappar på huvudet. Istället kan Eddie bli en kompis, en känsla av att inte vara ensam när föräldrarna gullar med ett nytt syskon eller gamla anor vänds upp och ner.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Promenad

Av Lotta Olsson och Maria Jönsson

Husen ligger rad på rad.
Fönstren lyser, man blir glad.
Kom, vå går på promenad!

Så börjar en bok som tar oss med på en kvällsvandring i ett vanligt men ovanligt villakvarter. För vilka bor innanför dörrarna, och vad hittar de på? Tonen är Tidholmsk och den här boken känns om inte som en uppföljare så åtminstone som en given lyckträff hos barn som vuxit upp med nämnda Anna-Claras fantastiska Knacka på. Som vanligt ligger Lotta Olssons språk som en karamell i munnen. En karamell med överraskande fyllning, som gör upplevelsen desto roligare. Maria Jönsson bjuder här liksom i böckerna om hunden Morris och spyflugan Astrid om egna perspektiv och spännande detajler.

Det här är en bok att skratta med, och en bok att inspirera till galna sagor om de egna grannarna.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Kvinnohatets flöjttoner

Jag var på opera i lördags. Premiär till och med. Är ingen van operatittare (-lyssnare) men har sedan jag var barn älskat just Trollflöjten och sett den både på film och vid tidigare uppsättningar i Sverige. Ändå blev jag överraskad, överrumplad, den här gången. Kvinnohatet i den? Hur katten kunde jag ha missat det? För att inte tala om rasismen.

I recensionen får jag ett något lugnande svar, den här versionen är betydligt närmare Mozarts original än de versioner jag sett. Lugnande, för att jag inte varit blind vid tidigare tillfällen, men också jobbigt för att jag nu konfronteras med det verkliga innehållet. Egentligen är kvinnohatet fel ord. Förakt i sin yttersta form, och – som nästan alltid i sådana här fall – rädsla och konkurrens. Det finns förlåtande omständigheter, det finns ett visst framåtsyftande hopp, men en del meningar som uttalas (och som blir så tydliga när man läser dem i textöversättning) är bara vidriga. Kvinnor är lömska, kvinnor är opålitliga, kvinnor.. ja vi har hört det nästan alltihop i Uppdrag Granskning nyligen.

Nu kan vi börja rasa som när det gällde Lilla Hjärtat, eller som Miri om Tintin (med risk för samma motvärnsapparat som drabbade honom). Eller? För naturligtvis är det skillnad när det gäller sådant som riktar sig till barn och sådant som riktar sig till vuxna. Vi kan, till skillnad från ett barn, sätta en bok, en film eller en opera i sitt sammanhang. Vi vet något om vilken värld Mozart levde och kan tolka hans verk utifrån den.

Ändå kan jag undra hur de som står bakom uppsättningen i Malmö tänkte. Hur debatten i ensemblen gått. Vad är ok att säga, vilka attityder är ok att sprida, under historiens täckmantel? Och är vi vuxna verkligen så mycket smartare än barn? Nyss nämnda UG-program gör mig rätt tveksam till det.

Saffa & Parmesan – Den hemliga ubåten

Av Ola Norén och Karin Olu Lindgård

Saffa och marsvinet Parmesan sover över hos farfar, och när de blir tråkigt skickar han dem på uppdrag. Det gäller att hitta hans gamla klackring, och till sin hjälp får Saffa en hemlig ubåt.

Ni hör ju hur spännande det är, och sonen (snart 4 år) sitter spänd under hela första, och andra och tredje läsningen. Bläckfisken de stöter på är lite läskig, men vi vet ju snart att det går bra till slut. Första läsningen blir ryckig, bilderna kräver stor uppmärksamhet och med de lilla barnets logik vill han förstå och veta.

Titta här bara, vilken fantastisk bild och vilka diskussioner om vad vi ser och vad som finns bortom det som den triggar. Sådana böcker måste man älska.

Hos mig, som känner till Olika förlag och har förväntningar på deras böcker utöver de krav jag har på en ”vanlig” barnbok (att den ska ha just fina bilder, bra språk och en rolig/viktig/intressant/spännande story) finns det från början en tveksamhet. Förlaget vill utmana stereotyper och har gjort sig kända bland annat för den första barnboken som använder ordet hen. ”Vad är grejen med den här?” tänker jag. ”Den är väl en helt vanlig äventyrsbok för små barn? En bra sådan, men ändå.”

Men faktum – och det inser jag när jag tänker ett varv till – är att det inte finns så många böcker med våghalsiga teknikkunniga flickor. Här finns inga pekpinnar eller övertydligheter om att Saffa är en ”pojkflicka” – en stereotyp om något. Hon är cool, hon är smart, hon är omtänksam och modig. Hon är ett barn. Det är ju med en oändlig sorg insikten om detta kommer, att detta är något som behöver skrivas 2013. Men glädjen över att det skrivs. Och ges ut, får ta överhanden.

En sak älskar jag inte med den här boken, och det är språket. Det är inget fel med det, men jag hakar liksom upp mig hela tiden. Lät maken läsa och han sa detsamma men ingen av oss kan säga vad som gör högläsningen svår. Ola Norén är såväl manusförfattare som skådespelare och borde ha stenkoll på just högläsning tycker jag, men kanske har han fastnat i författarfällan och krånglat till det. Eller så är han helt enkelt en annan typ av högläsare än jag. Efter några läsningar är jag i alla fall van, och kan njuta av en riktigt spännande, fin och bra barnbok.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Händelser i vattnet

Min son frågade imorse om min bokcirkelträff igår, och vilken bok vi hade pratat om. När jag nämnde titeln på en känd deckarroman av Kerstin Ekman började han prata väldigt ingående om handlingen och jag blev – minst sagt – lite förvånad.

Det visade sig dock snart att han syftade på Olika förlags senaste utgivning:

 

För honom är det den enda bok som utspelar sig vid – eller som han sa ”i” – vattnet.

Här kan du provläsa boken. Min recension kommer här i bloggen imorgon!

Prinsessor i tidningen

Denna spalt har publicerats i Skånska Dagbladet 2013-03-09:

Har du gått på bokreans barnavdelning ännu? Jag tror det är läge att utfärda en varning. Det var länge sedan jag såg ett så trist och förlegat utbud. Budgetutgåvor i grälla blå eller (alltid ELLER) rosa färger skymmer de få kvalitetsböcker som rean erbjuder. Själv har jag hakat upp mig på prinsessböckerna.
För mig är en prinsessa nästintill den ultimata symbolen för kvinnoförtryck. En objektifierad skönhetssymbol, maktlös, på sin piedestal. Många av de klassiska sagornas sessor må vara tuffa och företagsamma typer för sin tid, men faktum är att deras mål i princip alltid är heteronormativt och deras räddare alltid en man.

Alla flickor är prinsessorFlera författare har på senare tid försökt ändra den stereotypen, försökt ta över symbolen och fylla den med eget, positivt innehåll. Vi har Per Gustavsson, en föregångare som gett både prinsar och prinsessor betydligt mer svängrum (Natur & Kultur). Vi har Christina Björk och Eva Eriksson som gjort något av detsamma när de gett sessorna och drakarna en egen sagosamling (Rabén & Sjögren, 2011). På sistone har jag också upptäckt Mylo Freeman, en holländsk författare som med sina sagor om Prinsessan Arabella (Turbine förlag), och sin samling av prinsessor i Alla flickor är prinsessor (Turbine, 2011) visar att en prinsessa inte behöver vara vit (men rosa är hon banne mig alltid).

Men att det finns goda exempel hjälper inte, även om det är en tröst när det är dags för kalas hos barn med prinsessintresse. Kanske är det för att genren blivit en utpost i vad som anses ”flickigt” som jag har så svårt för den. Det är en genre som bara genom sitt ämne utesluter halva befolkningen. Som genom själva ordet prinsessa, ett könat ord som inte på något enkelt sätt kan bytas ut mot ett neutralt, blir en symbol för en uppdelning jag inte står ut med. För hur mycket jag än tror på ett gemensamt, demokratiskt samhällsansvar så tror jag benfast på individens rätt att identifiera sig själv. Att inte tro att intresset för vackra färger och söta mönster är kopplat till kroppsdelar, inte tro att det finns egenskaper och intressen som är otillåtna för att de traditionellt beslagtagits av det motsatta könet.

Tack och lov finns det många fina barnböcker, och fler är det på väg. De senaste dagarna har vårutgivningen börjat dimpa ner i brevlådan och den som är nyfiken får hålla ett extra öga här i bloggen där recensionerna läggs upp i takt med de av förlagen uppsatta recensionsdatumen. Jag kan den närmaste tiden locka med namn som Hellsing, Olsson och Bjärbo. För att bara nämna några. Bokvåren är här!

Familjen Sömnlösing

Av Katarina Wolf och Bröderna Hilts
Översättare Lennart Hellsing

Vad är det egentligen som säger att vi ska vara vakna på dagen? När familjen Sömnlösing flyttar tolv tidzoner bort vänds allting på huvudet och det är först när de tillåter sig att leva på natten som det blir lite ordning och reda.

Som redan sömnberövad småbarnsförälder är det här kanske egentligen inte en tanke en vill väcka hos sina barn, men visst finns det något befriande i idéen att det är ok att göra det som passar en bäst.

Bröderna Hilts illustrationer är verkligen en kärleksförklaring till natten. Jag tänker Nightmare before Christmas och Coraline, och Katarina Wolf, i översättning av den svenska barnlitteraturens grand old man, känns bra mer trygg och (därmed) vågad i sitt språk än den debutant hon vad jag förstår är.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Svea tvättar

Av Linda Palm och Jessica Lindholm

Svea är 1,5 och har en snutte. När snutte hamnar (!) i toaletten blir det jobbigt. Först blir det roligt – för visst är det roligt att tvätta – men sen blir det tråkigt. Hemskt tråkigt. Kan mamma lösa problemet?

Förlaget utlovar fler böcker om Svea, och jag kan tänka mig ungefär vilka ämnen som kommer upp. Linda Palm är själv förskollärare och har både från jobb och hemmafront en outsinlig källa till inspiration.

Sådana här böcker skulle egentligen varje småbarnsförälder kunna skriva, men för oss som inte gör det är det trevligt att de finns. Linda Palm har också hittat en ton och ett språk som passar väldigt bra för småbarnets lässtund, med en tillbakablick och repetition på sista uppslaget som är pedagogisk utan att vara övertydlig.

Jag gillar färgsättningen och de enkla, direkta, illustrationerna även om jag på vissa bilder tycker Sveas ansikte är vuxet på ett lite otäckt sätt.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

 

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×