Jag tänkte påbörja en lista…

… och jag vill gärna att du som läser den här fyller på. Jag kommer även själv att fylla på när jag kommer på nya, så se inte heller min del i den som avslutad. Lägg till förslag i kommentarsfältet så fyller jag på listan!

Observera att jag inte gör någon kvalitetsbedömning av de här böckerna, de är tips som var och en sedan måste värdera och inte recensioner av enskilda verk. Listan fylls på uppifrån (nyast först), i takt med att nya tips kommer in.

Bilderböcker med barn med annan hudfärg än vit:

Gästrecension: Mulle Meck

Mulle Mecks stora bok om bilar, maskiner och flygplan
av George Hansson och Jens Ahlbom

Frågar man sonen (tre år) vad som gör Mulle Meck så bra så svarar han kort och gott: maskinerna. Samma son roas även av en utriven sida ur en skogmaskinskatalog eller obskyra klipp på Youtube där vuxna män, på främmande språk, visar upp sin samling av Chuggingtontåg med rörande noggrannhet. Han är med andra ord inte kräsen när det kommer till maskiner.
Men något mer har ändå Mulle Meck som gläder min maskinälskande avkomma. Dels Jens Ahlboms bilder som gör maskinerna ganska mjuka och mysiga. Dels det här allitrationssvängandet med ”mullig molijox” och ”sopa på och sopa upp” som får det att bubbla i min lyssnare.
Ibland svänger det även för mig som läser, men oftast överskuggas det av alla återkommande utropstecken. Efter! Varje! Mening! Ska! Det! Visst! Vara! Ett! Utropstecken!
Det tröttar ut mig.

Ändå blir ju Mulle Mecks stora Bok om Bilar, Maskiner och Flygplan något av en favorit här hemma. Den är fullspäckad av maskiner som flyger, kryper, plöjer och tömmer och blir således den ultimata samlingsvolymen för maskinälskande barn. Basen i boken är fem redan utgivna böcker, men nu kryddat med bland annat uppfriskande muffinsrecept (utan utropstecken) och lite klurigheter.
Mulle Meck andas bondromantik och diesel och är på sätt och vis uppfriskande icke-kommersiell bredvid alternativ som Blixten och Rorri. Det minns vi även från ett mycket uppskattat och ännu omtalat besök på ”Mulle Meck i Glada Hudik” som är en charmigt och lagom ambitiöst uppbyggd molijox-värld på en bakgata i Hudiksvall.
Vi lär återkomma! Precis som utropstecknet!

Den här recensionen är skriven av Malin Rimfors, med benäget bistånd av Leo Rimfors. Vill du gästrecensera i den här bloggen? Skicka mig ett mejl och berätta lite om dig själv, dina barn och vilka typer av böcker ni gillar och inte gillar. Jag kan inte utlova att ni får en massa uppdrag, men planerar fler gästskribenter framöver! Ingen ersättning utgår, men du får naturligtvis boken.

Läs mer om boken på förlagets hemsida.

Pappa Åberg slåss inte

Om det inte var tydligt så slår pappa Åberg alltså inte Alfons och Milla i boken, utan han lurar storkusinerna att han gör det. Man kan tycka att det är nästan lika illa, men distinktionen är ändå viktig att göra. Jag hade aldrig beskrivit en bok om någon som slår ett barn som lite skojsig, och jag tror inte Gunilla Bergström hade skrivit den så.

Vill man läsa en bok om våld i hemmet, som tar barn på stort allvar, tycker jag man ska läsa Den arge av Gro Dahle och Svein Nyhus.

Skratta lagom! sa pappa Åberg

av Gunilla Bergström

Jag skrev ju tveksamt om den här boken efter att ha läst en bokbloggarkollegas recension. Att recensera den du känns lite knepigt, och jag har verkligen fått bevisat för mig att jag gör rätt som oftast inte läser andras recensioner innan jag själv läser en bok.

Problemet här är att jag har svårt att veta hur jag hade reagerat på den här boken om jag inte hade läst om den innan. På många sätt är det nämligen en helt vanlig Alfons-bok. Vi har Alfons och Milla, storkusinerna och så pappa Åberg så klart. De är alla rätt mysroliga, och sådär lagom busiga och bråkiga. Vanliga barn och en rätt vanlig pappa som surfar och tjuvlyssnar. Men så är det hans metod att lära storkusinerna att respektera de yngre barnen. Det här att ”bestraffa” om än på ett klurigt och i slutänden skrattretande sätt. För precis som min bokbloggarkollega skriver är barnaga aldrig något att ta lätt på, och hade en pappa betett sig så här i verkligheten idag, eller ens när jag var barn, tror jag inte det hade passerat obemärkt. Någon hade berättat något hemma och något hade hänt. Klart man kan tycka pappa Åberg är listig som lurar storkusinerna att han slår Alfons och Milla. Men är det verkligen listigt att lura barn om sådant? Hade boken inte slutat med att storkusinerna får reda på hur det ligger till hade det varit en annan sak. Nu, när de får veta sanningen och dessutom – lite orealistiskt – reagerar med beundran och respekt för pappa Åberg (min gissning hade varit ilska, det brukar vara den reaktionen den som blivit lurad till chock inleder med) kan jag inte uppbåda någon enorm upprördhet. Men, som sagt, hade jag läst den här boken oförberedd är det möjligt att den här texten hade sett annorlunda ut.

En sak jag inte räknat med vad att man redan på det inledande uppslaget får reda på att detta är en historia från författarens barndom, på 50-talet i Göteborg. Det ger högläsaren möjlighet att sätta berättelsen i kontext även om man kan tycka att det är just vad Bergström borde ha gjort. Om hon låtit pappa Åberg återberätta den här händelsen för barnen hade det varit en helt annan sak. För även om en vet att det tyvärr är långt ifrån sant, är det trots allt länge sedan en slog barn i Sverige.

Det är också uppenbart, genom en ”stämpel” på bokens baksida att boken riktar sig till något äldre barn. Själv läste jag den faktiskt för sonen, som var överraskande oberörd inför hela historien. Trots allt har ju vi som är med Alfons och Milla på ”rätt sida” om dörren hela tiden koll på vad som verkligen pågår.

Den här boken var oktoberbok i Barnens bokklubb och jag har köpt den där. Du kan läsa den mer om den hos förlaget här.

Ur sitt sammanhang

Hur mycket ansvar har en författare för hur en figur uppfattas av dem som inte läser böckerna? Den frågan väcker Oivvio Polite i Expressen idag. Hon gör det apropå Stina Wirséns försvar av sin figur Lilla Hjärtat, och det är naturligtvis en relevant invändning. Det är dessutom en intressant fråga i många fall. Vet alla barn till exempel att de håller en feministikon i handen när de leker med Pippidockor? Är pappa Åbergfiguren en förtäckt tobaksreklam om man inte vet att han är en mysgubbe som bara slår barn på låtsas (ska förresten skriva mer om senaste Alfonsboken snart!) och så vidare. Jag menar inte att driva med Polites kritik, men merchandising är ju en stor och bred fråga som man kan ha många åsikter om i sig. Å ena sidan kan man se det som att de drar uppmärksamhet och intresse till böcker – och läsande barn vill vi ju ha. Å andra sidan gäller det rakt motsatta: räcker inte böckerna i sig själva?

Min stora invändning mot drevet (och då menar jag inte Polite utan andra mindre insatta debattörer i första hand) mot Wirsén har ju varit just bristen på sammanhang. Att det inte går att bortse från vilken kontext en figur är tagen ur innan man börjar kritisera den. Oivvio Polite tycker nog att hon punkterar det argumentet, men jag kan inte hålla med. Det blir ju omöjligt att illustrera någonting som helst om man hela tiden måste tänka på i vilket sammanhang illustrationen skulle kunna dyka upp.

Ska författare låta bli att sälja sina figurer som merchandise då? Kanske, men det lär bli en dust med förlaget.

Små böcker i små paket

Hur knasigt det än känns så får man nog börja inse att julen är i antågande. Jag pysslade ju lite med en kalender till sonen förra året, och nu funderar jag på hur vi ska göra i år. Ska barnen få dela på en eller få varsitt paket varje dag? Och hur ska vi lägga upp prylarna?

Förra året hade jag en pixibok varannan dag och en pusselbit varannan, och så något lite roligare på söndagar. Jag tror det kommer att bli något liknande i år, men kanske lego istället för pussel.

Hade förresten riktigt nostalgifest på temat pixiböcker i helgen när vi var hos svärföräldrarna. De har hur många som helst, och merparten av dem känner jag igen från min egen samling (som tyvärr verkar helt bortkommen). Hade ni någon favorit bland pixiböckerna när ni var små? Jag vet i alla fall vad min kollega Peter kommer att svara.

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×