Orättvist!

Av Åsa Mendel Hartvig och Caroline Röstlund

Det Storskrot får göra får inte Lillskrot. Och tvärtom. Rättvist är det inte!

Den här boken är en riktig pärla för alla stora och små syskon. Treåringen som blev storebror för drygt ett år sedan lyssnar andäktigt och pekar snabbt ut vem som är han och vem som är lillasyster i boken. Texten är rak och upprepande, precis så indignerad som sin känsla och precis så full av kärleksfull avund som syskonskapet är. Bilderna är varma och glada, liksom i skaparnas andra fina böcker om Tessla.

Jag gillar figurernas öppenhet, som bjuder till igenkänning, gillar de ”skrotiga” smeknamnen. Det enda jag inte gillar är alla dessa nappar och nappflaskor. Inte för att jag tycker illa om sådana av princip, utanför att de lämnar dem som inte använder sådana utanför.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Andra syskonböcker, om än med mer initialt fokus, skrev jag förresten om här.

Ett problem med ”hen”

Har precis läst den senaste Kivi-boken, det vill säga uppföljaren till den omtalade Kivi och monsterhund. Jag ska recensera den så klart, men kvällens läsning för sonen uppdagade ett problem som uppstått på det halvår som gått sedan han första gången under läsningen av Kivi och monsterhund träffade på ordet ”hen”.
Han har upptäckt språket. På riktigt.

Förra gången reagerade han inte på ”hen”, men nu fastnar vi på det hela tiden. Vem var nu hen? frågar han, och använder det som ett egennamn. Att såväl Kivi som morbroster Jin kan vara hen förvirrar honom totalt och jag måste försöka förklara personliga pronomen på något sätt han förstår. Jag misslyckas och det slutar med att jag mumlar ”hnnn” istället och skyndar förbi.

Prinsen och önskestenen

Av Helena Davidsson Neppelberg

tal om prinsessor kom nyligen den här fina boken. Jag tilltalas direkt av färg och form i Davidsson Neppelbergs berättelse om vänskap och längtan. Önskestenen har prinsen nämligen fått av en vän, men nu när vännen är borta är stenen så kall. Historien är enkel, men den berättas på klassiskt sagomaner och i en ton som nästan blir drömsk. Bilder kompletterar och berättar långt mer än orden och ja: jag tycker mycket om.

På något sätt påminner boken om en annan favorit, en klassiker av Dick Bruna som också utforskar kungligheters ensamhet, om än på rim.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Maskrosdagen

Av Per Gustavsson

Martin älskar maskrosor. Det gör inte pappa. Men tre stycken hinner Martin rädda, och vilken dag de här ihop!

Ni känner säkert Per Gustavssons prinsessa. Det här är något helt annat, och jag tycker det känns befriande att han kan göra något annat, något mer poetiskt och lite mer öppet för tolkningar än den populära rosa kungligheten. Missförstå mig rätt, prinsessan fyller sin plats med den äran, men det börjar bli lite mycket nu.

Maskrosdagen är en fin bok som rymmer lekfullhet, fantasi och stora viktiga frågor. Treåringen tycker mycket om den, och vet precis hur det ser ut när maskrosor så småningom blir massor av små änglar.

Bilderna känns äkta, nästan dokumentära hur konstigt det än kan låta när tre maskrosor räddar ett barn från att slå sig när han ramlar från trädtoppar. Jag kan inte riktigt komma ifrån känslan att Per Gustavsson själv var mycket förtjust i maskrosor som barn.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

 

Medalj till Alfonsskapare

Fick precis ett pressmeddelande om att regeringen tilldelar Gunilla Bergström medaljen Illis quorum meruere labores av åttonde storleken. Hon får medaljen, som delas ut på Bokmässan imorgon, för sin nydanande gärning som barnboksförfattare och bilderbokskonstnär med osvikligt barnperspektiv.

– Jag är mycket glad att regeringen har valt att tilldela en av våra främsta barnboksförfattare och illustratörer denna utmärkelse. Gunilla Bergström har ett konstnärligt uttryck som roar och gjuter mod i barn och vuxna över hela världen, säger kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.

Gunilla Bergström debuterade som barnboksförfattare 1971 och den första boken om Alfons Åberg kom 1972. Alfons-böckerna firar i år 40 år och finns i cirka 25 fristående titlar. Böckerna om Alfons Åberg tillhör de mest utlånade på Sveriges bibliotek och är översatta till 30 olika språk. Gunilla Bergström introducerade collage som berättande element i bilderböcker. Hon var den första att skriva om en pappa i stället för en mamma som given förälder i barnboksvärlden. I böckerna Bill och Bolla berättar hon öppet och frimodigt om hur det är att få en lillasyster med funktionsnedsättning. Gunilla Bergströms gärning är ovanligt mångsidig. Hon har dramatiserat flera av sina berättelser för tecknad film och teater och har arbetat med scenografi och dockteater. Även barnvisor för film och musikal finns med i produktionen.

Fotnot: Det där latiska namnet på medajlen säger kanske er lika lite som det säger mig? Det betyder i alla fall: ”Åt dem vilkas verksamhet gjort dem därav förtjänta”.

Värsta syrran

Av Kristina Murray Brodin och Elin Okodugha

Rita får inte vara ensam hemma när mamma springer ett ärende, så storebror Jormas planer slås i spillror och han surar. Det bryr sig dock inte kompisen Ali om. Han tycker att Jorma har värsta coola syrran, och kanske kan Jorma så småningom se det han också.

Kristina Murray Brodin är en av mina absoluta favoriter i barnbokshyllan. Värsta syrran är inte klockren på samma sätt som Maskerad och Varför gråter pappan? men jag gillar den. Perspektivet är barnets, i det här fallet Ritas, och relationen med storebrodern – blandningen av beundran och känslan av att inte duga – känner nog många småsyskon igen. Liksom storebrors frustration när kompisen Ali inte förstår att syrran är en pest har hög igenkänning hos storasyskon. Ali är en cool kille, och det tar mig en stund att vänja mig vid hans sätt att prata. Det är lite Ett öga rött över det, och jag är inte helt förtjust i greppet. Välkomnar den självklara mixen av hudfärger och ovanliga namn (Jorma!) men kan inte komma ifrån att Ali känns väl stereotyp. En positiv stereotyp visserligen, men ändå. Han är lite för bra, och just för att huvudpersoner med annan bakgrund än svensk är så ovanliga i barnlitteratur känns det kanske krystat att han är så – som han själv säger om Rita – ”fett cool”. Plötsligt blir det en kommentar, en värdering, istället för som i Murray Brodins andra böcker en självklarhet. Ett utseende bland andra utseenden. En bakgrund bland andra bakgrunder.

Illustrationerna är härliga, en struktur i målningarna som ger karaktär åt berättelsen, och syskontemat är intressant. Men som sagt, inte klockrent.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Vem är var?

Av Stina Wirsén

Oj så rörigt det blir när Nalle, Katten, Fågel och de andra ska hitta varandra för att leka.

Den här boken skildrar en för barn vardaglig situation – var ska vi leka, med vilka och hur ska vi hitta varandra? Det är före mobiltelefonåldern och i ett område där föräldrarna uppenbarligen vågar låta barnen springa fritt. Storstadsmamman i mig säger ”finns det sådana idag”, men det finns det så klart, och igenkänningen är stor.

Storyn är enkel, och blinkar även till den vuxne högläsaren (som kanske då och då hoppas att barnen ska leka någon annanstans), men det finns flera bottnar. För här får vi också veta lite mer om barnen/djurens hemförhållanden. Som att Kanin har två mammor, att Fågels föräldrar dansar tango och att Nallegrisens pappa är sträng. Det finns ingen värdering, ingen kommentar, bara ett konstaterande av att det ser olika ut hos olika familjer. Det gillar jag.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Titta in i kroppen

Av Katie Daynes och Colin King

Jag efterlyste ju faktaböcker om kroppen härom dagen, och föga anade jag att precis vad jag letade efter låg hemma i en bokhög. Här får nämligen frågan ”Hur kommer maten ner i magen” ett mycket specifikt svar, liksom den om skelettet. Boken är uppbyggd på stora tydliga bilder (tecknade från fotografier) där varje uppslag har ett eget tema (till exempel Hjärnkraft och Sinnena, förutom ovan nämnda) och uppvikbara flikar hjälper till att visa insidan av vår fantastiska kropp.

Jag tror det här är precis vad vi behöver hemma den kommande tiden, och min enda invändning är flikarnas ömtåliga natur. Frågan är om de klarar av treåringsfingrar. Från förlagets sida rekommenderas den från fem år, men det ska i så fall vara för egen läsning tycker jag. För gemensam upptäcktsfärd tror jag den funkar betydligt tidigare. Har dock inte hunnit testa den ändå, så jag får återkomma med en mer hands-on-recension.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget.

Vem är sjuk?

Av Stina Wirsén

Nallen mår inte bra. Nallen har ont i magen. Nallen måste opereras.

I Stina Wirséns senaste Vem-bok är det sjukhustema, och som vanligt levererar hon något extra. Det är svårt att sätta fingret på vad, men det är nog just det att en pedagogisk berättelse som tar tillvara på ett barns upplevelse samtidigt inte alls känns pedagogisk. Och så slutklämmen, med fågel som har ont i magen men bara måste kräkas inte alls opereras. Genialt, inte minst för hypokondrikermammor som genast börjat fundera på om magknip per definition kräver operation.

Jag gissar att den här boken köps in av vårdcentraler och barnakutmottagningar runtom i landet. Det borde den i alla fall.

Boken är ett recensionsexemplar från förlaget. Inom kort kommer också en recension av Vem är var?

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×