Besvikelser och efterlängtade uppföljare

Ni vet när man blir så där besviken att man inte riktigt tror att det är sant? Så man måste kolla igen innan man accepterar att trillingnöt försvunnit ur Alladinasken eller att cykeln som stod i stället faktiskt har blivit stulen och inte står där längre?

Emma och Tottes mamma är död

Idag läser jag att Gunilla Wolde har dött.

Tänk ändå att Totte som skapades 1968 kommer att bli så mycket äldre än sin ”mamma”, för jag kan inte se något som tyder på att små barn ska sluta läsa om duktiga Totte och stundvis motvilliga Emma (såväl jag som mina barn har ääääälskat Emma tvärtemot). Jag tipsade om filmatiseringarna när mina barn var betydligt yngre. Faktum är att dvd-skivan fortfarande åker fram då och då när treåringen känner sig lite liten.

SVT om författaren.

Books, bücher, libros

Idag är det internationella barnboksdagen, och tillika Hans Christian Anderssons födelsedag. Med anledning av detta har bokbloggaren Boktjuven anordnat stafett, och jag hoppas att en del nya läsare hittat hit från Västmanländskans bokblogg och sedan går vidare till Bokomaten som ska publicera sitt inlägg klockan 18 idag.

Idag tänker jag lite extra i samma banor som jag gjorde i tisdags när ALMA-pristagaren tillkännagavs. Alltså på barns olika förutsättningar. Jag jobbar ju för tillfället på en biståndsorganisation, och ställs ofta inför fakta om hur viktigt det är med skola och läs- och skrivkunnighet. Det är ju inget nytt så klart, att utbildning leder till förbättrad livskvalitet. Men det är helt klart värt att fundera på.

AlfredoFör den som hittar till böckernas värld redan som barn är böckerna också ett möte med världen. Böcker tar oss på våra första resor, och ger kanske oss en första förnimmelse om språket och dess uppbyggnad i skriven form. En bok som jag minns väl från barndomen gav mig just den där första insikten om att det finns människor som pratar andra språk än svenska. Boken heter Alfredo och är skriven av Jørgen Clevin. Historien handlar om en cirkus och dess djur, samt cirkusdirektören Alfredo. Det speciella med boken, förutom att den är både rolig och färgsprakande, är att den är skriven på tio olika språk! Här lärde jag mig flaggor, jag jämförde bokstäver och ord och jag fick en liten liten glimt av världen. Jag minns hur jag brukade låtsas att jag kunde de andra språken, och hur jag lekte att jag var en flicka från ett annat land eftersom jag förstod vad det stod bredvid det landets flagga.

Förlaget Vivlios böcker liknar lite boken om Alfredo, även om varje bok bara är på två språk. Idén om att både gagna dem som av olika skäl redan är tvåspråkiga och att ge andra ett möte med ett nytt språk är genial tycker jag. Förstår vi bara lite lite mer om varandra, trots att vi kommer från länder med olika språk, så är vi också lite lite närmare ett möte. Och möten, det tror jag är vad både böcker och livet måste handla om.

Glad internationell barnboksdag!

Små och stora äventyr

Dromboken_framsidaVad drömde du om på din kudde i natt? Lilla Li berättar sin dröm medan mamma kammar ut hårets tovor, och vi får följa med på ett äventyr precis så böljande och omväxlande som de egna drömmarna kan vara. Resan går på rim, och rytmen sitter precis. Orden ligger inte bara bra i munnen utan harmonierar perfekt med Sara Gimbergssons bildspråk som får ta sådan plats att vissa sidor till och med går att vika ut. Mirando bok, här med Vad drömde du om? (Solja Krapu-Kallio och Sara Gimbergsson) har redan med böcker som Vad är ett barn? och Skogens hemligheter etablerat sig som ett förlag att räkna med för böcker med något litet extra. Den här gör mig inte besviken.
Kjell Thorsson som skrivit Mino & Micke, Havsmonster i Knipa (Bonnier Carlsen) är däremot allt annat än etablerad i barnboksvärlden. Han imponerar dock med sin debutbok, som inte gör någon hemlighet av att han är ingenjör i grunden. Mickes verkstad myllrar av klurigheter – blandat med en hel del skräp – men det är tur att han har Mino som vågar köra såväl hans luftskepp som hans ubåt. Hade det inte varit för henne hade det knappast blivit något äventyr, och kanske hade den stackars valen med magknip fortsatt skrämma slag på fiskarna i hamnen. Detalj- och uppfinningsrikedomen får verkligen spelrum här och vi ägnar mycket tid åt att förundras över allehanda knasigheter medan vi letar efter robothunden Thiago.
mormorMer åt det vardagsrealistiska hållet går Cecilia Torudds nya barnböcker som avslöjar att illustratören och serietecknaren kommit i barnbarnsålder. Hon viger en barnbarnsbok var åt farmor, farfar, mormor och morfar. Här är det inget romantiskt skimmer, inget snack om livets efterrätt, samtidigt som kärleken skiner igenom även när mormor skräckslaget ältar hur illa det kunde ha gått på tunnelbanefärden och när morfar sånär ger efter för barnbarnsskriken och avbryter dotterns klassfest.
Sonen ser, under läsningen, tvivlande och lite skräckslaget på barnet i boken som får utbrott som så pricksäkert liknar hans egna, när en främling trycker på stoppknappen eller mamma saknas vid nattning. Som mellangeneration kan jag möjligen känna mig exkluderad under läsningen, samtidigt som det är en viss lättnad att faktiskt få vara den som finns i bakgrunden och dyker upp i sluttampen som räddaren i nöden. Böckerna är naturligtvis givna presenter, antingen till en far- eller morförälder eller från desamma till barnbarnet.
Nisse och Nora, i boken Nisse & Nora städar (Emelie Andrén och Lisa Moroni, Alfabeta), skulle säkerligen driva en morfar eller farmor galen. För målgruppen – barn i pekboksåldern – vet jag inte om bokens budskap verkligen går fram, men varje vuxen som har barn hemma tänker nog både en och två gånger innan hen lämnar två småbarn ensamma en längre stund i närheten av städskrubben. Om någon nu skulle ha gjort det till att börja med? I den delen går bokens realism nog att ifrågasätta.

Reatips 2015 med bonus

Här hittar ni redaktionens bokreatips, och däribland mina barnbokstips.

Jag bjuder på några bonustips här:

En klassiker med lagom mycket spänning, och öppningar för samtal om konflikter hemma: Till vildingarnas land.

En rolig och finurlig alfabetsbok: A som i Agata, Ö som i Öjvind.

Färgglada och roliga rim och ramsor, med tillhörande dvd: Bebisens roliga rim och ramsor.

En spännande och fin gissningsbok för små och stora: Vad har du bakom ryggen?

 

Båtresor och löften

systernBåten är liten, havet lika stort och mörkt som himlen som hänger ovanför den. När jag läser nyutkomna Systern från havet, skriven av Ulf Stark och illustrerad av Stina Wirsén (Bonnier Carlsen), fastnar jag länge på den bilden. Jag tänker på Bisan och Sham, 13 och 10 år, som reste med sin pappa över Medelhavet. Han tog dem till stranden när det mörknat, flera gånger innan avresa, för att de skulle vänja sig vid detta svarta stora vatten. På bilderna som deras pappa visade mig skrattade de, vadade i strandkanten och skvätte mot honom, fotografen. Men när vi pratade om resan på den lilla båten slog de ner ögonen och ville hellre berätta om skolan och nya svenska kompisar.

I Systern från havet vet vi bara att Sirkka flyr från öst till väst, där Margareta finns. Att vi vuxna tänker Finland är naturligtvis ofrånkomligt, men för barnet lämnas frågan öppen. Det kan handla om vilket land och vilken tid som helst. Margareta vill hellre ha en hund än en syster, men kanske är det just de ouppfyllda drömmarna och saknaden som till slut gör att flickorna hittar sitt systerskap. Sirkka får återvända till sina föräldrar i bokens slut och trots dess finstämdhet, trots varsamheten i pennstreck och ton och dedikationen till ”alla barn, nu och då, som tvingas lämna sina familjer”, vet jag inte om jag ska känna hopp eller förtvivlan. Hur många av de barn som flyr dagens krig – ensamma eller med delar av sin familj – kommer till en varm famn och en familj som tar in dem för att skydda dem från ondska och mardrömmar? Och hur många får återförenas med släkten, ta upp tråden precis där den gick av när bomberna började falla?

Men kanske är det så att en bok skriven av två personer mig veterligen helt utan egna erfarenheter av flykt – de är båda födda i Stockholm – gör bäst i att skriva denna bok istället för om dagens ensamkommande flyktingbarn. Förhoppningsvis kan både boken och nyuppsättningen av dockteatern med samma namn på Stockholms Stadsteater i mars öppna för samtal med barn oavsett bakgrund. Samtal om flykt, samtal om möten och samtal om att alla barn har rätt att skyddas från våld och krig.

Davies, N - Löftet - 29695243Löftet av Nicola Davies och Laura Carlin (Rabén och Sjögren) har också den ett finstämt och vemodigt anslag. Bokens första halva går i dimgrått, utspätt kissgult och svart. Vi är i en storstad, vi är i ett land – en värld – helt utan växtlighet. Vi är i en värld där den som inte hänger med hamnar utanför och måste riva, bita, slåss och stjäla för att överleva. Men när bokens jag ska råna en äldre kvinna vänder det. För kvinnan ger sig inte, utan utkräver ett löfte. ”Om du lovar att plantera dem, så släpper jag taget” säger hon och lämnar över väskan full av ekollon. Ni kan ju tänka er vilka färger resten av boken går i! (Psst, det är inte blått).

schhframsida-300x288I blått går däremot Schh! Vi har en plan, av Chris Haughton (Lilla Piratförlaget). Jag har nog aldrig sett en blåare bok. Figurerna i den (blåa så klart) är på jakt, men lyckas dåligt med sina planer. Läsningen kantas av skratt och dråplighet när jägarna blir bytet. Om de lär sig någon läxa är däremot tveksamt. Chris Haughton har redan i Åh nej, Bruno och Mamma borta etablerat sin mycket speciella stil. Läsningen passar både yngre barn och barn som har svårt att sitta stilla. Bilderna bjuder trots att de är sparsmakade på mycket att titta på. Känslan för mig som läsare är nästan mer lik en kortfilm än en bok.

 

Julklappstips: Lucka 22

Har vabbat lite och umgåtts med en gammal klassiker. Trodde barnen var för stora för Lucy Cousins Molly, men treåringen fortsätter att välja både böcker och film om henne. Och det är ju något speciellt med musen och hennes kompisar. I filmformatet är det vilsamt långsamt och lite lagom tillrättalagt utan att för den saken ha en massa pekpinnar.
IMG_4315.JPG

Julklappstips: Lucka 17

IMG_4274.JPG
Den här boken är en riktig julsaga. Inte innehållet, det är med sin naturromantik en rätt somrig sak, men tillkomsten av den. Författaren Ida Therén såg själv ett behov av barnböcker om det som kallas ”nära föräldraskap” (attachment parenting) och bestämde sig för att undersöka intresset. Genom att låta intresserade betala i förskott, så kallad crowdfunding (gruppfinansiering), lyckades hon och det nystartade förlaget Nära förlag också med föresatsen att få ut boken till köparna lagom till jul.

Tillsammans med illustratören Z. Keller har Ida Therén gjort en rätt klassisk småbarnsbok, med enkla utrop och det lilla barnets perspektiv. Samtidigt har de genom text och bild tydligt markerat hur viktigt de tycker att närhet, både fysisk och psykisk, är mellan vuxen och barn. Sjalen är central, och i många kretsar en symbol för ett föräldraskap som bygger på lyhördhet för barnets behov av att fortsätta vara nära även utanför livmodern.

Boken har en mjuk känsla, bjuder in till en mysig lässtund och känns som en perfekt avrundning på en aktiv dag tillsammans med en 1,5-åring. Jag gillar särskilt att varken vuxen eller barn har en uttalad roll eller ett uttalat kön. Alla kan identifiera sig och alla barn-vuxenrelationer inkluderas. Till och med matningssituationen är öppen för tolkning – även om det ligger nära till hands att tolka bilden som en amningsstund skulle barnet kunna dricka flaska under sjalens insynsskydd.
Det blir spännande att se vad förlaget nu satsar på, och om temat överlever i barnbokskonkurrensen.

Julklapptips: Lucka 13

konrad_lussar_3dKonrad lussar
av Åsa Mendel-Hartvig och Caroline Röstlund

Konrad och Hedvig ska gå luciatåg på förskolan. Men passar kläderna, eller går det kanske att lussa naken?

Konrad landar, som syns på omslaget, i en salig blandning av luciatraditioner. Det får väl ses som ett inlägg i den stundvis infekterade (och ständigt oändligt sorliga) debatten om hur barn klär ut sig den 13 december. Boken tar mycket tydligt inte upp någon debatt, inte ens den gamla generationen representerad av Konrad och Hedvigs mormor, opponerar sig när Konrad är lucia (möjligen anas hennes missnöje med eventualiteten att barnen vill lussa nakna …).

Caroline Röstlund är som vanligt skarp i sina barnteckningar. Det finns en rörelse och energi som varje småbarnsförälder känner igen.

Boken får precis som föregångaren Konrads klänning anses rikta sig till väldigt små barn. Handlingen är i princip obefintlig, möjligen uppstår ett litet hinder att övervinna när några kläder är för små. Den passar naturligtvis utmärkt att plocka fram en dag som denna, och förhoppningsvis kan fler pedagoger och föräldrar få en liten hjälp på traven att glömma förlegade traditioner och roller genom att läsa den. Barn i den ålder som boken riktar sig till (0-4 skulle jag säga) har ju själva inga idéer om hur saker ska vara, så länge vuxenvärlden inte prackat på dem det, och alla böcker som kan lägga grunden till ett öppet sinne får anses positiva.

Glad lucia!

Eva Emmelin
Eva Emmelin skriver regelbundet om barnlitteratur på tidningens kultursida. Hon jobbar som pressekreterare på IM.

Den som snabbt vill få tips på bra böcker kan hitta alla inlägg i kategorin "Lilla bokhyllan rekommenderar" här.

Här hittar du listan över barnböcker med etnisk mångfald.

Ålder: 37 år
Bor: Malmö
Familj: Make samt två barn, födda 2009 och 2011.
×