Alexandra Göransson och André Kaliff i AAA. Foto: Yvonne Erlandsson
Alexandra Göransson och Andrea Deres i AAA. Foto: Yvonne Erlandsson

20-årsjubileum med dansturné

Ah. Aaaa! Aa? Dansarna Andrea Deres, Alexandra Göransson och André Kaliff kommunicerar med publiken som består av barn från fem år och responsen är omedelbar, alla hakar på med sina ”A:n”. I föreställningen AAA utforskar och skapar de tre dansarna olika världar på ett lekfullt sätt. Den 11 september är det premiär på Dansstationen Palladium.

1998 gjorde koreografen Claire Parsons föreställningen Alldeles Absolut A för Dansstationen och det blev starten för det som i dag är Dansstationens turnékompani. 20 år senare är hon tillbaka för ett undersökande och underfundigt jubileum med AAA.

Berätta om dina tankar med föreställningen?
– Jag gillar att vara inspirerad av konstströmningar. Då har min favoritperiod varit dadaismen och bauhaus. Nu pratade scenografen Anna Nyberg och jag om att konstruktivismen är spännande, att man konstruerar sina världar. Det känns aktuellt idag, temat hur man skapar sig själv, vad man sätter på sig. Där började jag, säger Claire Parsons.

Anna Nyberg berättar att hon skapade ett scenrum som skulle vara som en målning.
– Jag har tänkt mig att det egentligen är papper som är själva scengolvet. På det pappret är det ett landskap. Man ser ett landskap, men färgen har runnit av det och den rinner. Det som finns kvar är en teckning av berget som kommer fram då och då. Pinnarna är avspärrningen för landskapet och dansarna kan hantera färgen. Man har plockat isär bilden och konstruerat om den, säger Anna Nyberg.

Dansarna är elegant klädda.
– Kostymerna är en rest från något gammalt och genuint, men de är inte kompletta, de är under konstruktion, berättar Anna Nyberg. Och det är något som Claire Parsons alltid jobbar med – de är på väg att bli något och prövar lite olika saker.
– Att kostymerna är lite för mycket gör det lite mer spännande. Då kan man själv tänka: ”Vad är de här figurerna för några egentligen och vad är det de bygger?” säger Claire Parsons.

Ansiktsuttrycken är viktiga också?
– Ja, och det underbara när man inte har manus eller förlaga är att man kan tänka: ”Oj vad mycket man kan göra med vad man har”. Arbetet med föreställningen har varit mycket partnerskap och samarbete med dansarna. De gör saker som jag inte tänkt på och som jag tycker är jättebra. De senaste dagarna har det kommit olika uttryck så att de blir personer och inte bara dansare. Här introducerar man lite olika spår och trådar, säger Claire Parsons.

I AAA får barnen vandra in i olika grupper med de tre dansarna, klättra uppför berget och vinka till varandra tvärs över scenen.
– När jag började göra dans för barn och unga tänkte jag att det skulle vara pedagogiskt, men jag har upptäckt att det ju mer abstrakt det är, ju mer ger man publiken plats. Här ville jag ta bort gränserna, då märker man att barnen lever upp, de får vara med. Även om det bara är så enkelt som att få säga hej, få vara här eller där, säger Claire Parsons.
Mikael Svanevik har satt ihop musiken till föreställningen, varje värld har sitt soundtrack. Efter föreställningen sitter barnen i grupper och pratar om vad de sett. När vi besöker Palladium under ett genomdrag finns en provpublik på plats. Några har sett en jordenruntresa, någon har sett något gammalt, typ 1986.
– Man behöver det där mötet, för man är inte sju år längre. Det betyder mycket, säger Claire Parsons.

Vad tror du barnen tar med sig ?
– Förhoppningsvis en upplevelse utöver det de brukar få vara med om. Kanske små tankar kring fantasin. Jag hoppas att de känner sig värdesatta, att de känner allas lika värde, säger Claire Parsons.

×