Youn Sun Nah bjöd på en fascinerande konsert. Foto: Jan Olsson
Jan Lundgrens och Hans Backenroths möte med Ratinger Kammerchor ska sent glömmas. Foto: Jan Olsson
Trinity gjorde succé med svängig och tidlös jazzmusik. Foto: Jan Olsson
Rilkeensemblen, anförd av legendaren Gunnar Eriksson, hedrade Lars Gullin. Foto: Jan Olsson
Pianisten John Venkiah, basisten Simon Pettersson och trumslagaren Kristoffer Rostedt bjöd på begåvad origninalmusik. Foto: Jan Olsson

Generöst och omväxlande utbud på årets jazzfest i Ystad

Recension.

Efter fem dygns nära nog oavbrutet sjungande och musicerande är nu den nionde upplagan av Ystad Sweden Jazz Festival avslutad, och lugnet har åter lägrat sig över den vackra sommaridyllen, som en gång såg Ernst Hugo Järegård och Hollywoodstjärnan Anna Q. Nilsson födas och där kommissarie Wallander ser till att lag och ordning upprätthålls. Igår kväll satte herrar Jan Lundgren och Nils Landgren och deras vänner punkt för årets fest efter nära femtio konserter.
Utländska och inhemska musikanter av varierande slag och lyskraft har stått i kö för att få visa upp sig, och liksom under tidigare år har publiken vallfärdat till de olika spelplatserna runt om i staden för att lyssna och uppleva. Att hinna ta del av allt har naturligtvis varit omöjligt – även för Skånskans utsände. Enligt samstämmig information från folk som vanligtvis vet vad de talar om, bjöd dock den ”nya” amerikanska sångerskan Cécile McLorin Salvant på festivalens kanske häftigaste upplevelse. ”Synd bara att det inte var fullsatt”, sa festivalgeneralen Thomas Lantz och skakade lätt på huvudet. ”Om ett par år är Cécile en av jazzvärldens allra största stjärnor, och då kanske vi inte har råd att ta hit henne igen”. Men Miss Salvant hade sannerligen hård konkurrens. Slitstarka vokalkvartetten Manhattan Transfer, till exempel, svek inte sina trogna beundrare, och pianisten Monty Alexander ställde förstås, sin vana trogen, till med en oemotståndlig svängfest.
En av festivalens riktigt ”stora” konserter ägde rum på torsdagseftermiddagen i S:ta Maria Kyrka, där Rilkeensemblen, anförd av legendariske körledaren Gunnar Eriksson och förstärkt med gitarristen Mats Eriksson, trumpetaren Jan Allan och basisten Georg Riedel, hyllade minnet av vår store jazzsvensk Lars Gullin, genom att framföra en rad av dennes vackra kompositioner. Texterna var åtminstone delvis hämtade ur Höga visan. Den fulltaliga publiken tackade med ovationer av ett slag som förmodligen aldrig tidigare har hörts i den gamla helgedomen, och Eriksson, som satt skönt tillbakalutad på en pinnstol framför kören och dirigerade, konstaterade glatt att han ”har gjort extranummer för mindre applåder än så”, varpå han förlängde konserten med Gullins ”Happy Again” med text av bland andra Alice Tegnér. Och minsann smög det sig inte in lite Taube i bossatappning också på sluttampen!
Lite senare på torsdagen kunde man avnjuta den fine Malmö-pianisten och – inte minst – kompositören John Venkiah, som med sin trio underhöll i trädgården på Hos Morten Café. Mycket begåvat! Den killen bör kunna se fram emot en gyllene framtid, framför allt som kompositör. Men även som pianist är han klart hörvärd.
Ännu senare under torsdagen konserterade vokalekvilibristen Youn Sun Nah från Sydkorea på en utsåld Ystad Teatar tillsammans med sin huvudsakligen amerikanska, mycket väl sammansvetsade kvintett. Det blev ett kärt återseende. Nah var festivalgäst redan 2010 och kom tillbaka igen året därpå. Att man åter ville höra henne 2018 kändes alldeles självklart. Hon gav en fantastisk konsert med en omväxlande och högst originell repertoar med material hämtat hos alltifrån Jimi Hendrix och Tom Waits till den engelska och koreanska folkvisetraditionen. En innerlig och mycket personlig tolkning av Leonard Cohens odödliga ”Hallelujah” stod också på den smakrika menyn. Och som bejublat extranummer serverade Nah en innerlig, och lite annorlunda, version av ”Vem kan segla förutan vind” – givetvis på svenska.
Det blev en promenad längs Stora Östergatan även på fredagen för ett besök på Hos Morten Café. Denna gång för att lyssna på gruppen Trinity, som dagen till ära ”releasade” sin senaste cd, ”Nuages”. Men döm om vår förvåning, när vi, alldeles utanför Scalabiografen, fick se och höra en kvartett, anförd av gitarristen Måns Persson, som just då spelade Django Reinhardts välkända komposition ”Nuages” för alla som ville höra på. Det lät suveränt! Nåväl, på Hos Morten Café, spelade alltså Trinity, det vill säga trumpetaren Karl Olandersson, hammondorganisten Andreas Hellkvist och trumslagaren Ali Djeridi, tre välkända namn i den blågula jazzeliten, ett urval av materialet ur sitt nya album. Alltså ett knippe välkända amerikanska standards, ett par originalkompositioner och på sluttampen Ted Gärdestads vackra ”Himlen är oskyldigt blå”, som naturligtvis satt fint i solskenet. Raffinerat, tidlöst, svängigt och välarrangerat med massor av utmärkt solospel – inte minst av Olandersson.
Fredagens tveklöst mest emotsedda, och tidigt utsålda, konsert var den i vilken festivalens konstnärlige ledare, pianisten Jan Lundgren, och basisten Hans Backenroth strålade samman med den 21 röster magnifika Ratinger Kammerchor från trakterna av Düsseldorf, dirigerad av färgstarke Dominikus Burghardt. Musiken som man hade samlats kring var mestadels välkända stycken komponerade av den klassiska musikens verkliga tungviktare. Albinoni, Debussy, Rachmaninov, Bartok till exempel. Samt naturligtvis ”Fader” Bach, vars ”Air” var i det närmaste ofrånkomlig. Det mesta var oerhört känsligt och fint arrangerat av Martin Berggren och kan ses som en fristående fortsättning på ”Magnum Mysterium” från 2007, då Lundgren samarbetade med Gustaf Sjökvists kammarkör. Underbar musik, serverad med ett maximum av smak, finess och musikalisk intelligens. Som grädde på moset bjöds även på Duke Ellingtons ”Come Sunday” i genialt arrangemang av Bengt Hallberg. En av de oförglömliga konserterna i Ystad Sweden Jazz Festivals stolta historia!
Nästa år vankas tioårsjubileum. Vi väntar redan med spänning!

×