Blått, blått, blått. Georg Zeppenfeld som kung Heinrich (på övervåningen), Waltraud Meier som Ortrud, Piotr Beczala som Lohengrin, Anja Harteros som Elsa. Foto: Enrico Nawrath
Georg Zeppenfeld som kung Heinrich, Waltraud Meier som Ortrud, Tomasz Konieczny som Telramund Foto: Enrico Nawrath
Svanen blir en blixt Foto: Enrico Nawrath

En Lohengrin som går i blått

Lohengrin
Opera av Richard Wagner

Dirigent: Christian Thieleman.
Regi: Yuval Sharon.
Scenografi och kostym: Neo Rausch och Rosa Loy.
Ljus: Reinhard Traub
Solister: Georg Zeppenfeld, Piotr Beczala, Anja Harteros, Tomasz Konieczny, Waltraud Meier, Egils Silins med flera
Bayreuther Festspielorchester; Bayreuther Festspielchor, kormästare: Eberhard Friedrich

Premiär: 25 juli, sedd föreställning: 29 juli
Bayreuther Festspiele, Bayreuth, Tyskland.

Mörkblått, grönblått, kornblått. Det strävsamma paret (det får man väl säga – de har hållit ihop i över trettio år nu) Leipzigkonstnärerna Neo Rausch och Rosa Loy har skapat scenbild och kostymer till årets nyinstudering av Lohengrin till Festspelen i Bayreuth, en inscenering som visuellt ställer hela operan på ända. Ingen mekanisk svan som gnisslar fram över scenen, inga skramlande ringbrynjor eller ”tidstrogna” kreationer, bara blått och kostymer som alluderar mot barocken och van Dyck. Med två undantag: Elsas klänning efter vigseln och parets brudkammare. Där är det skarpt orange som gäller. Egentligen borde också Lohengrin vara orange, han bär med sig blixten, energin men han gör det i ett land som har förlorat sin kraft. Alltså blått. Det är vackert och vilsamt för ögat men man får anstränga sig för att hitta dramatiken; visst finns den där men väl dold i blå dunster.

Yuval Sharon gör sin Bayreuthdebut som regissör – för övrigt den förste amerikanske regissören i Festspielhaus. Han är känd som avantgardist med mängder av verk som balanserar på knivseggen och det var väl många som trodde att han skulle göra något liknande när han gav sig på Lohengrin. Men icke: hans inscenering kan närmast beskrivas som traditionell; stela tablåer, sång framme vid rampen, minimalt agerande och framför allt brist på psykologisk klarsyn. Lohengrin blir en sexkrävande mansgris, Elsa befriar sig från sina bojor, först från fångenskapen, sedan från den omöjlige Lohengrin, allt med den fritänkande Ortruds feministiska hjälp. Kanske i sig sympatiskt men han halkar iväg lite väl långt från Wagners tankar där Elsas tvivel blir orsak till ett uteblivet paradis, till Lohengrins förnedring och, i Wagners version, till hennes egen död; Sharon låter henne överleva och försvinna mot en oviss framtid. Alla behöver inte dö i en opera men den här förändringen känns faktiskt omotiverad, lite väl tillrättalagd.
Men om insceneringen inte kan sägas vara någon höjdpunkt i Bayreuths historia – den avfärdades med vad som närmast verkade vara en artighetsapplåd av publiken – så var det konstnärliga utförandet desto bättre av solister, orkester, kör och dirigent.

Medan energin på scenen fastnar i Neo Rauschs elektriska installationer så låter dirigenten Christian Thielemann musikens högspänning flöda för fullt. Han lägger ut nästan oändliga linjer, han blixtbelyser små detaljer, späckade med häftiga impulser, Det är magi på högsta nivå: det som verkar impulsivt fritt, skapat för stunden är i själva verket resultatet av kalkylerat tänkande, ett mycket medvetet musikaliskt byggnadsverk. Och Festspelsorkestern – årets konstellation är förmodligen den bästa och mest klangrika på många år – svarar fullt ut på dirigentens alla intentioner.
Även om Christian Thielemann frikostigt exponerade orkestern så lät han den aldrig övertrumfa solisterna som svarade för helt enastående prestationer. Främst kanske Anja Harteros och Piotr Beczala som Elsa av Brabant och Lohengrin. Anja Harteros är storartad som Elsa, noggrann i sin gestaltning och med glasklar intonation. Hon visade kanske inte upp den ungdomliga fräschör som gjort henne till en av Europas mest eftertraktade sångare men jag har svårt att tänka mig att det går att göra rollen bättre. Piotr Beczala kom in sent i produktionen men visar upp en Lohengrin med både kraft och lätt elegans. Hans ljusa tenor är varm och naturlig men ändå med rejält med kött på benen. Agerandet är trots gestaltens tyngd fyllt av en rent rörande bild av misslyckandet, besvikelsen. Stor operakonst som antagligen kommer att göra honom till en av de stora på operascenerna framöver.
Om uppsättningen var en början för Piotr Beczala var det avskeds-comeback för Waltraud Meier som Ortrud. Hon är en av nutidens största Wagnersångare men det var 18 år sedan hon senast stod på scenen i Bayreuth. Trots denna långa paus fanns allt kvar: klangen, kraften, utstrålningen. Det var verkligen stort att få uppleva denna levande legend, om uttrycket tillåts.
Omnämnas bör också Georg Zeppenfelds gedigna gestaltning av Kung Heinrich och naturligtvis den alltigenom perfekta Festspelskören med Eberhard Friedrich som kormästare.

Lohengrin
Opera av Richard Wagner

Dirigent: Christian Thieleman.
Regi: Yuval Sharon.
Scenografi och kostym: Neo Rausch och Rosa Loy.
Ljus: Reinhard Traub
Solister: Georg Zeppenfeld, Piotr Beczala, Anja Harteros, Tomasz Konieczny, Waltraud Meier, Egils Silins med flera
Bayreuther Festspielorchester; Bayreuther Festspielchor, kormästare: Eberhard Friedrich

Premiär: 25 juli, sedd föreställning: 29 juli
Bayreuther Festspiele, Bayreuth, Tyskland.

×