Rebecca Ferguson som Ilsa Faust och Tom Cruise som Ethan Hunt i Mission Impossible - Fallout. Foto: Chiabella James

En stark actionrulle

Film

Mission Impossible – Fallout

Regi: Christopher McQuarrie.

Medverkande: Tom Cruise, Rebecca Ferguson och Ving Rhames bland andra.

Tänk att Tom Cruise har hunnit sätta 22 ljus i tårtan sedan han axlade Ethan Hunts mantel för första gången i Brian De Palmas nu sex filmer långa följetong Mission Impossible. Jag har slutat roa mig med att försöka hitta kvarlevor från den populära tv serien från 1968–1973 med Peter Graves och Martin Landau som ju en gång grundade idén till filmerna. Här finns fortfarande insprängt några sekvenser om maskering och bluff men till största delen är det action i dess mest fulländade form.
Regissören från föregångaren ”Rogue Nation” Christopher McQuarrie får förnyat förtroende och sviker inte de högst ställda krav på att få två och en halv timme att verka som en kvarts kafferast. Förnyat förtroende får också Rebecca Ferguson som för andra gången ger Cruise draghjälp när han flyger och far mellan hustak, flygplan och framrusande bilar som om han aldrig gjort annat. Och det har han ju inte heller numera. Svunnen är den tid då han försökte smyga sig in i en seriös filmrepertoar typ Valkyria, men lika bra är kanske det om han kan hålla den här standarden på sina actionrullar så det inte blir magplask som The Mummy.
Ferguson verkar trivas som actionhjältinna, väl medveten om att det är den här typen av kioskvältare som ger möjligheter att få välja och vraka också bland mindre publikdragande (läs seriösa) projekt.
Det finns som sagt mycket matnyttig action här med både humor och tacksam distans. Fightscenen på en toalett där Cruise och en annan manlig agent får spö av en karateglad japan och räddas av den kvinnliga hjältinnan har den rätta glimten i ögat för att man skall köpa paketet. Med Bond har vi lärt oss att ju färgstarkare bov desto mer glänser 007 och det gäller för övrigt alla actionrullar genom tiderna. Här lyser Henry Cavill genom att hitta rätt tonläge på sin mordmaskin Walker. Hans lakoniska ”kan du inte bara dö Hunt” när han försöker slänga ut Cruise från en helikopter spelar nästan i samma division som Goldfingers ”jag förväntar mej att ni skall dö Mr Bond”. Själva ramen om kärnvapen som hamnar på glid och vänner och fiender som byter plats är ju närmast bara granen man hänger upp alla färgsprakande ljus i. Och sådana lyser som sagt med sin närvaro i parti och minut.

×