En scen ur Trädgårdsgatan. Pressbild

Berörande om liv med missbruk

Film

Trädgårdsgatan

Regi: Olof Spaak

I rollerna: Karin Franz Körlof, Simon J. Berger, Emil Algpeus, Nike Ringqvist, Lukas Monikoff

Man har verkligen sett det förr, och då inte minst i svensk film. Jag talar om missbrukande existenser, vars liv ser ut att vara på väg rakt ner i abyssen på grund av knarkande och supande. För egen del har jag fortfarande svårt att sudda bort Björn Runges skoningslösa misärskildring Mun mot mun ur medvetandet trots att det är dussinet år sedan den rullade på biograferna. Lika drabbande och hudlös är inte Trädgårdsgatan, men rosenröd är knappast denna historia om ett kärlekspar som inte klarar av att sätta barnen främst, utan bokstavligt talat går in i sin egen dimmiga värld när andan faller på.
När historien tar sin början är Linda och Peter redan bekanta med varandra via sitt gemensamma rotlösa liv. Han är heroinberoende medan hon finansierar hans missbrukande genom att sälja sin kropp.
Detta är förstås ingen bra början på en romantisk relation, så oddsen för en fortsättning i det positivas tecken är för att nu uttrycka det milt inte överdrivet bra. Ändå tar de chansen och flyttar ihop på vischan i ett renoveringsobjekt. Med sig på färden har paret sina barn från tidigare förhållanden, Elin och Eric. Dessa betraktar på avstånd föräldrarnas kamp både för kärleken och mot missbruket. Under tiden hamnar de båda två på undantag, något som de tio år senare – ska det visa sig – har olika minnesbilder av.
Något jag kan uppskatta med Trädgårdsgatan förutom det överlag utmärkta skådespeleriet är det faktum att långfilmsdebuterande regissören Olof Spaak inte går hela vägen med sitt eländesskildrande. Tack och lov, säger jag. I den typen av filmer går poängen fram långt innan sista flaskan eller sprutan är tömd. Visst, Linda och Peter har idel vardagliga problem och i synnerhet den sistnämnde missbrukar, men Trädgårdsgatan förvandlas aldrig till en fullskalig misärorgie där de sitter och skjuter upp framför barnen. Istället premieras en balanserad och vardagligt realistisk ton utan överdrifter där inte minst konsekvenserna för just de yngre familjemedlemmarna avhandlas. Det är också mycket riktigt dessa sekvenser som berör mest.
Värt att påpeka i samband med detta är för övrigt att ett visst ljus kan skönjas för berättelsens vuxna ungdomar när slutet på berättelsen närmar sig, vilket känns upplyftande. För det förtjänar de onekligen. Fast i ett annat avseende blir klimax lika abrupt som definitivt. Sorgligt, förstås. Men så är livet, verkar Spaak och hans manusförfattare Gunnar Järvstad vilja säga.

Dagens fråga

Har du grillat i trädgården än?

  • Nej (77%, 628 Röster)
  • Ja (23%, 185 Röster)

Antal röster: 813

Loading ... Loading ...
×