Bredare sam­ar­be­te be­hövs

När jag vandrade runt i Vis­by un­der Almedalsveckan mötte jag en hel del för­hopp­nings­fulla fö­re­trä­da­re för Sverigedemokraterna. Det är in­get kons­tigt med det. Där­emot är det inte lika lo­giskt att näs­tan alla andra jag mötte var små­dep­piga, möj­li­gen med un­dan­tag för Vän­ster­par­tisterna.
I vår typ av de­mo­kra­tiska sys­tem borde drygt hälften av alla par­ti­fö­re­trä­da­re känna med­vind vid var­je givet till­fäl­le. Det är lik­som en na­tur­lag att när nå­got par­ti för­lo­rar stöd så vinner ett an­nat och vin­na­re blir det par­ti el­ler den par­ti­grup­pe­ring som samlar mer än hälften av väl­jar­stödet. Allt­så borde drygt hälften av alla par­ti­fö­re­trä­da­re all­tid vara hyfsat nöjda.

Så är det inte idag, och tyd­ligare kan inte pro­blemet med den nu­va­ran­de block­po­li­tiken be­skrivas. Vi har i prak­tiken tre po­li­tiska block, och in­get talar för att nå­got av dem kommer att kun­na bilda en rege­ring av egen kraft.
Det var för öv­rigt i Al­me­da­len som den nu­va­ran­de al­li­ansen blev ett tro­vär­digt re­ger­ings­al­ter­na­tiv. Året var 2006 och de fyra par­ti­le­da­rna pre­sen­terade ett för­slag om av­skaffad fas­tig­hets­skatt som gav de bor­ger­liga en re­jäl med­vind un­der resten av val­rö­rel­sen.
Två år ti­digare spelade Al­me­da­len en lik­ar­tad roll för dagens re­ger­ings­par­tier. Då hade jag själv ett fin­ger med i spelet när Socialdemokraterna och Mil­jö­par­ti­et be­rättade att par­tierna pla­nerade en se­mi­na­rie­se­rie i syf­te att för­djupa sam­ar­be­tet.
Jag tror att årets Al­me­dals­vec­ka kan bli his­to­risk. Vi kan­ske kommer att minnas den som vec­kan då det blev up­pen­bart att dagens block­po­li­tik inte läng­re fun­gerar.
Jag ser två an­led­ningar till min för­mo­dan:

För det första visade vec­kan att svensk po­li­tik har blivit två­di­men­sio­nell. Vid si­dan av hö­ger-väns­ter-kon­flikten finns kon­flikten om öp­pen­het vs slut­en­het, om Sverige ska vara en ak­tiv part­ner i EU och andra sam­man­hang el­ler inte.
Oav­sett vad vi tycker, båda di­men­sionerna kommer att vara vik­tiga inom över­skåd­lig tid och där­för måste par­tierna för­hålla sig till båda.

För det andra är det up­pen­bart att ge­men­skapen är usel inom både bor­ger­lig­heten och de röd­gröna. Al­li­ansens par­ti­le­da­re in­ledde vec­kan med att re­jält bråk om SD:s even­tu­ella ut­skotts­platser i riks­dagen och sam­spelet över hu­vud taget verkar fun­gera lika bra som i svenska fot­bolls­lands­laget, fast tvärt­om.
De röd­grönas sam­spel är inte ett dugg bättre. Väns­ter­par­ti­le­da­ren Jonas Sjö­stedt började sitt tal i Al­me­da­len med kon­sta­te­ran­det att det inte var de af­ghans­ka poj­karnas fel att det finns brister i svensk väl­färd. Nej, det är So­ci­al­de­mo­kraternas, fort­satte Sjö­stedt.
Med så­dana vänner be­hövs det för­stås inga po­li­tiska fi­en­der.

Det är två må­nader till valet och myc­ket kan hända. Men in­get talar för att nå­got av de tra­di­tio­nella blocken får en egen ma­jo­ri­tet. Allt­så krävs nya krea­tiva lös­ningar.
På sikt be­hövs ett bredare sam­ar­be­te, men vem vet, vägen dit går kan­ske via en mi­no­ri­tets­re­ger­ing med en­bart S, el­ler med en­bart M el­ler med en­bart C och L.
Kort sagt, det be­hövs ett sam­ar­be­te som gör att drygt hälften av par­ti­fö­re­trä­da­rna åter­i­gen kan känna sig som seg­ra­re.

Dagens fråga

Klagar du på kaffet på jobbet?

Loading ... Loading ...
×