Ingmar Bergman. Pressbild
STOCKHOLM 20171206Katinka Faragó vid presentationen av Bergmanåret på Hallwylska palatset med anledning av att regissören Ingmar Bergman skulle ha fyllt 100 år 2018Foto: Hossein Salmanzadeh / TT / kod 11860
Jane Magnussons dokumentär Bergman, ett år, ett liv får svensk biopremiär 13 juli. Foto: Björn Larsson Rosvall / TT
Tyska filmregissören Margarete von Trotta har också gjort en dokumentär om Bergman – Searching for Ingmar Bergman. Foto: Mark Earthy / TT
Tv-producenten och filmaren Marie Nyreröds dokumentär den obesegrade kvinnligheten handlar om Ingmar Bergmans tredje hustru Gun Grut (gift Bergman). Foto: Susanna Persson Öste / TT

3 x Bergman i nya dokumentärer

Tidningens filmskribent Ingela Bergman rapporterar om intryck från årets Bergmanvecka på Fårö 25/6 – 1/7.

– Varför fick du jobbet som Bergmans skripta?
– För att det var personalbrist!, svarar Katinka Farago.
– Varför fick du jobbet som Bo Widerbergs medarbetare?
– För att jag var okunnig!, svarar Kalle Boman.
Publiken gapskrattar åt dessa svar från de två av svensk films främsta medarbetare, Katinka Farago som Bergmans ”högra hand” och Kalle Boman, ”svensk films ryggrad”, enligt Jannike Åhlund, som leder detta helt utsålda seminarium som är ett av de absoluta höjdpunkter under årets Bergmanvecka på Fårö.
Att Kalle Boman och Katinka Farago är så blygsamma med sitt arbete med Sveriges mest berömda filmregissörer är egentligen helt ofattbart. I en bransch som bygger på att göra succé, bli berömd, skapa filmhistoria. Men icke dessa två. Farago med unik kompetens att lära oss om hur Bergman fann sin konstnärliga väg, Boman som avgörande kreativ filmmedarbetare för Bo Widerberg och senare, bland andra Gabriela Pichler med sin Äta sova dö och Ruben Östlund med sin The Square.

Årets Bergmanveckan firade givetvis Ingmar Bergmans 100 år med extra allt – filmvisningar, konserter, stand-up, nya koreografiska verk inspirerade av Bergman. Tre nya dokumentärfilmer om Ingmar Bergman har också fått sin Sverigepremiär under Bergmanveckan.
Det är Jane Magnussons Bergman, ett år, ett liv, som hyllats i Cannes liksom Margarethe von Trottas Searching for Ingmar Bergman och Marie Nyreröds Den obesegrade kvinnligheten, som fokuserar Bergmans tredje hustru Gun Grut (gift Bergman).
Det är tre filmer med kvinnlig blick på det manliga geniet. Magnussons dokumentär handlar om året 1957 då den unge Bergman var osannolikt produktiv med tre nya filmer (premiär på Det sjunde inseglet, inspelning av Nära livet och Smultronstället), två föreställningar på Malmö stadsteater, radioteater och tv-produktion.
En bra och ambitiös film med mycket svartvita filmbilder av en engagerad ung man med speedat kroppsspråk i samtal med skådespelare och filmarbetare. Filmen har ett rikt filmiskt innehåll av Bergmans arbete, hans privatliv och intervjuer med sakkunniga om varför han kunde jobba så mycket.
Även filmscener som visar Bergmans svarta sidor, då regissören anklagar skådespelaren Torsten Flinck inför en förstummad ensemble för att ha förstört den föreställning som är inbjuden till gästspel i New York. Med slutsatsen att de INTE skall få resa dit.
Då börjar en amerikansk filmentusiast vid sidan av mig på Sudersandsbion att gråta, han som rest från USA till Fårö för att lära sig mer om Bergman.

Marie Nyreröds Den obesegrade kvinnligheten är en stark dokumentär om Gun Grut, Bergmans tredje hustru, som han rymde med i hemlighet till Paris där en ung Vilgot Sjöman satt fast med ofullbordat filmmanus.Nygift med Gun, skild med två barn, var Bergman lycklig och skulle göra Sommaren med Monika med Harriet Anderson – och dags för nästa skilsmässa. Dock följde minnet av den starka självständiga Gun med i hans filmer, som den tuffa Eva Dahlgren i Sommarnattens leende.
När Marie Nyreröd intervjuar den gamle Bergman lägger han fram ett foto av Gun. 50 år efter deras skilsmässa, drygt 30 år efter hennes död, är hon fortfarande en av de viktigaste personerna i hans liv.

Margarethe von Trottas Searching for Ingmar Bergman lär vara hennes första dokumentärfilm. Hon är den enda kvinnliga regissören med filmen Två tyska systrar på Bergmans 11-i-topplista av bästa filmer.
Searching for Bergman undersöker hans betydelse idag i passionerat sakkunniga intervjuer med franska författare och filmregissörer som ger nya perspektiv, svenska filmregissörer som Stig Björkman och Ruben Östlund, tyska skådespelare som intensivt berättar hur det var att arbeta med Bergman på Residenztheater i München och i filmerna Ormens ägg och I Marionetternas liv när han lämnat Sverige.

Margarethe von Trottas film har en stark energi, nyfikenhet, konstnärlig stringens. Hon besöker Hovs hallar för att se platsen där de ikoniska scenerna mellan Döden (Bengt Ekerot) och Riddaren (Max von Sydow) spelades in och ger en komplex inblick i Det sjunde inseglet.
Hennes dokumentärfilm är den bästa jag hittills sett om Ingmar Bergman – i god mening, oväntad.

Efter filmvisningen talas vi vid om hennes besök i Malmö då undertecknad var samtalsledare med henne om Rosenstrasse, som hon minns med stor värme.
Det var ett seminarium om hennes spelfilm, en sann historia om kvinnors civilkurage under andra världskriget.

×