Foto: Andreas Paulsson

Musikalisk fullträff och mycket lågvattenkomik

Recension

Höga berg och djupa dalar; det blev en hisnande upplevelse att ta del av Kammaropera Syds version av Johann Strauss d y:s klassiska operett Läderlappen vid premiären på Ystads teater i fredags. Stort musikaliskt artisteri med mängder av skönsång och bra agerande, vackra kostymer med dito mask och peruk liksom välgjord scenografi blandas med prutthumor, saliromanisk förtjusning i pottor och smutsiga underkläder, skämt värdiga ett sjundeklassens folklustspel och andra bottennapp; allt överslätat av varningar för nutida nazister, lite #metoo-retorik och välmenande men svamliga kärleksbudskap. Det var en brygd med många ingredienser men publiken svalde den villigt, främst kanske för att den serverades med så mycket charm och glädje.

Musikaliskt är uppsättningen mycket, mycket bra. Den lilla orkestern (14 musiker om jag räknade rätt) har en tät, fyllig klang och stor dynamisk vidd. Dirigenten Jonas Samuelsson leder både orkestern och föreställningen med energi och perfekt timing mot sångarna på scenen. Och Nils-Petter Ankarbloms orkesterarrangemang är välgjorda och lockar fram det bästa ur ensemblen.

Solistprestationerna bjuder också på många höjdpunkter. Laine Quist har utvecklats till den verkliga operettprimadonnan: stor i rösten, magnifik i agerandet och en härlig glimt i ögat. Rickard Söderberg lockar fram alla tänkbara nyanser från trulig barnunge till storartad skrytpelle ur sin figur Eisenstein. Sångligt är han som vanligt formidabel med sin varma Heldentenor, en röst som förtjänar att höras från de stora scenerna i de stora operorna och inte bara från svenska tiljor.

Även det övriga solistuppbådet, drygt 25 personer (!) bjöd på mycket lyssnansvärt. Av utrymmesskäl går det inte att räkna upp alla, även om det vore önskvärt, så det får bli några enstaka blommor ur den fantastiska buketten: Lotte Ohlander pregnanta utspel som skojaren Alfred/Alfhild; Elinor Fryklund som den mysiga husfrun Adele; Susanne Resmark som hovsångerskan Elisabeth Olin med hur mycket guld som helst i strupen; Anton Ljungqvist som den lätt korkade fängelsedirektören, sjungen med mäktig basbaryton; Jakob Högströms välsjungande och elegante doktor Falke; Katarina Lundgren-Hugg som visade stor komik i rollen som spåkvinnan Ulrika. Samt den lilla men men charmiga balettensemblen.

Det finns ännu fler guldkorn i uppsättningen: de välgjorda och vackra kostymerna, de eleganta maskerna och perukerna och den effektiva scenografin med en blandning av Ystads teaters gamla kulisser och nya skapade av Molly Zimmerman-Feeley och Swedish Academy of Realist Art.

Visserligen blir det kontraster, men det känns ändå avigt när så mycket gott blandas med lågvattenkomik som inte ens skulle platsa i en Åsa-Nissefilm. Man kan undra vad Rickard Söderberg och det övriga teamet är ute efter. Vill de chockera har de valt alldeles för klent artilleri, vill de underhålla har de dykt för långt ner i buskistunnan.

Men det går faktiskt att se bort från detta, liksom från de påklistrade jämlikhets- och ”kärleks”-budskapen. Två timmars musikalisk underhållning av så hög kvalitet är värd att stå ut med lite onödigheter.

×