Bertil Nilsson.

Ännu en sommar i fotbollens tecken

På landet/Krönika

Söndagen den 15 juni 1958 var en solig och vacker dag. Jag hade fyllt elva och precis slutat fjärde klass hemma i Tågarps byskola. Min syster Gunnel var nio och min bror Lennart sju år. Äntligen skulle vi få resa till Skånes Djurpark.
Vi barn tjatade under ett par år på vår far – bonden och snickaren Olof – om att få komma till den kända parken vid Höör. Han hade lovat oss en resa dit, men ingen dag var bestämd. Troligen var det så, att vi precis hade blivit klara med betgallringen hemma på gården. Det mesta måste i alla fall ha varit klart. Potatishackningen hade ännu inte påbörjats. Höskörden, då? Nja, den startade aldrig före midsommar på hässjornas och det opressade höets tid …

Därför lekte livet denna sommarsöndag för 60 år sedan; med VM i fotboll precis som nu. Vi barn kände oss lite ”belönade” av far, eftersom han beviljade oss en resa till Skånes Djurpark, sedan vi varit duktiga ”i betorna” där hemma, alldeles efter examen. Att bönders barn skulle hjälpa till med olika sysslor på gården var en självklarhet på den tiden. Även för unga barn.
VM i fotboll spelades den sommaren i Sverige den 8-29 juni. Sverige gick till final och tog silver, medan Brasilien vann VM-guld efter en 5-2 seger. Jag började bli intresserad av fotboll och slukade allt om VM i tidningen Norra Skåne och i radio. Någon teve hade vi ännu inte.

I gruppspelet slog Sverige smått exotiska Mexiko med 3-0, söndagen den 8 juni. Den 12 juni slutade matchen Sverige-Ungern 2-1.
Just den 15 juni, då vi ä-n-t-l-i-g-e-n fick komma till Skånes Djurpark, spelade Sverige mot Wales.
Den stora dagen var inne. Vi vaknade extra tidigt. Far och vi barn skulle iväg. Mor Elsa stannade hemma, bland annat för att se till djuren.

Fem och en halv mil hade vi till Höör. Vi cyklade först sex km till Hästveda samhälle, där vi satte våra cyklar i farmors rymliga trädgård. Hon önskade oss ”lycka på resan”, och så gick vi cirka 200 meter till järnvägsstationen. Vi syskon var inte direkt bortskämda med tågresor, trots att vi saknade bil hemma. Efter ett tag var vi framme i Höör. En stor ort.
Hur skulle vi sedan ta oss från stationen till djurparken? Ett för oss okänt medelålders par var också på jakt efter transport. Det blev delad taxi.
En ny värld öppnade sig för oss barn. De nordiska djuren var verkligen exotiska. Trots förbud att mata djuren kastade ett annat barn in en halv glasstrut i en hage med vildsvin. En girig galt dök direkt efter godbiten.
Efter ett par timmars vandring i djurparken med en paus för lemonad och kakor samt varsin glass, var vi både nöjda, varma och trötta. Hemma väntade mor. Korna skulle ju mjölkas.

Far hade råkat glömma klockan hemma, och ingen av oss små hade ännu tjänat ihop till armbandsur.
En man i 30-årsåldern satt i sin Volvo PV med öppen dörr. Han lyssnade på radioreferatet från VM-matchen Sverige-Wales. Far ursäktade sig och frågade hur mycket klockan var:
”Det är 0-0”, svarade han, mitt uppe i matchen.
Gruppspelsmatchen mellan Sverige och Wales slutade mycket riktigt 0-0. Sverige tog hem grupp 3. Två veckor senare vann vi VM-silver.

×