Iron Maiden levererade som väntat på torsdagen.Foto: Claudio Bresciani / TT
The Quireboys- något av ett husband. Foto: TT
Helloween har fått en senkommen boost i karriären och var taggade. Foto: Claudio Bresciani/TT
Glenn Hughes var glad och inspirerad. Foto: Claudio Bresciani / TT
Dalmasarna i Astral Doors drog igång nationaldagsfirandet. Foto: Claudio Bresciani / TT

En mjukstart och en lång väntan

Recension.

Sweden Rock Festival den 6 och 7 juni

Tiden flyger. Ännu ett år har förflutit. Det har således blivit dags för Sweden Rock Festival. Igen. Med legender som Judas Priest, Ozzy Osbourne och för första gången Iron Maiden på programmet. Öppningsdagen kunde dock i vanlig ordning ses som en mjukstart både vad gäller format och utbud av akter. Med undantag för det mer eller mindre sedvanliga Nationaldagsfirandet då, som denna gång förärats dalmasarna i Astral Doors, vilka såg till att det skrålades friskt i en hårdrockande Du gamla, du fria.

Utöver detta innehöll onsdagen bland annat bara drygt tonåriga Three Dead Fingers, som gav en antydan om hur metalframtiden möjligen kan komma att låta och se ut, Thin Lizzytrummisen Brian Downeys duktiga och inte så lite porträttlika band Live and Dangerous. Samt initialt så hårfagra Quierboys som alltmer framstår som Sweden Rocks husband nu när Motorhead lagts ner för gott.

Två svenska comebacker kunde också avnjutas. Dels power metalbandet Nocturnal Rites – tillbaka efter ett helt decennium – som gav oss alla till livs ett gediget om än inte alldeles knockade gig, och AC/DC/Accept/Judas Priesthybriden Bullet, vilka varit uträknade de senaste åren. Sistnämnda är ett typiskt hårdrocksband av kött och potatiskaraktär. Det du ser är verkligen vad du får. De kan sina inspirationskällor på sina fem fingrar, och levererar den förväntade varan.

Samma sak kan även sägas om Hardcore Superstar. De har försvarat sleazen med den äran i gott och väl tjugo år vid det här laget, och än så länge verkar det inte vara något som kan sakta ner dessa energiska bad boys. Allra sist på nattkröken gav kvartetten ännu ett gott formbesked.

Torsdagen var, inbillar jag mig en enda lång väntan på Iron Maiden för många, men det fanns mycket godis att inmundiga innan dess. Däribland Battle Beast, som klev på Sweden Stage medan Malmös melodiska sleazemästare Crazy Lixx alltjämt spelade på sitt håll. Finnarna har gjort sig kända för sin tralliga metal med mördarrefränger i parti och minut, och levererade ett lika tajt som tempofylld show, och i huvudrollen stod som vanligt röststarka amazonen Noora Lohmo, och manade på publiken med stor framgång.

Lika lustfyllt var inte amerikanska Buckcherrys gig. Om Battle Beast nu kan ses som dagens utropstecken, så var L.A.-combons insats mest att likna vid en besvikelse. Den snutiga covern på Icona Pops I Love It, Say Fuck It stod förvisso ut, men den lojt slarviga och ofokuserade helheten går inte att bortse ifrån.

Ofokuserad var knappast Glenn Hughes, snarare glad och inspirerad, och tacka sjutton för det. Den legendariske sångaren.hade ju trots allt fått chansen att tolka sina egna Deep Purplesånger själv på största scenen.
I all hast avnjöts en stund med amerikanska In This Moment tidigare på eftermiddagen, och metalcoregänget hypnotiserade onekligen med sin lika teatraliska som provokativa show. Fascinerande är nog ordet jag letar efter.
Riktigt lika spännande må inte The Dark Element vara. Däremot är skånska Anette Olzons nya projekt ständigt medryckande melodiöst. Det är helt enkelt väldigt lätt att uppskatta deras lättsymfoniska poppiga metal, och Olzon gjorde precis som vanligt en sympatisk frontfigur denna tidiga kväll.

Tyska Helloween å sin sida har fått en senkommen boost i karriären nu när bandets tre namnkunniga sångare gjort gemensam sak, och gett sig ut på turné. Kommersiell taktik? Alldeles säkert, men också ett sätt att om inte vitalisera bandet så i alla fall tagga det, och ge fansen något speciellt. Om inte annat blandades det och gavs ur den digra repertoaren, vilket gav en tämligen tydlig diversifiering av den musikaliska konfekten.
Speciellt om något var det onekligen att Iron Maiden begick Sweden Rockdebut. Däremot skulle jag vilja svära i kyrkan, och undra lite över hysterin. Varför denna enorma exaltering? Engelsmännen tycks trots allt besöka Skandinvien varje år nuförtiden.

Men med detta sagt, en prestigebokning värd namnet för festivalen var det här tveklöst. Dessutom är förstås ”järnjungfrun” känd för att leverera. Så även denna kväll, måste tilläggas. Men så är också sextetten en väloljad turnémaskin där varenda kugge vet sin exakta uppgift och utför den med ackuratess därtill. Från första tonen på inledande Aces High tedde sig allt också mycket riktigt väldigt självklart. Särskilt som ett gammalt brittiskt krigsplan snurrade hotfullt över Bruce Dickinson och resten av gängets huvuden, och förstärkte helhetsintrycket. Andra klassiker som Where Eagles Dare, 2 Minutes to Midnight och en episk The Clansman följde innan maskoten Eddie kom in och fäktades med Bruce Dickinson lagom till solot i Trooper. Dussinet ytterligare stapelvaror från den tidiga katalogen följde därpå. Förutsägbart måhända, men jag misstänker att det är precis så majoriteten av fansen vill ha det.
Trygghet i en orolig värld ska liksom aldrig underskattas.

Sweden Rock Festival den 6 och 7 juni

×