An­nie Lööfs po­li­tiska rötter

An­nie Lööf sitter se­dan ett par vec­kor re­gel­bun­det i bok­hand­lar och sig­nerar sin bok, San­ningens ögon­blick (Eker­lids för­lag). Den kom ut i bör­jan av maj och har fått, för en bok av en po­li­ti­ker, ovan­ligt po­si­tiva re­cen­sioner.
Senast hyllades An­nie Lööf av Syd­svens­kans po­li­tiska chef­re­dak­tör Hei­di Avellan. Det är värt att notera efter­som Sydsvenskan på 1970- och 1980-talen (när Per T Ohlsson var po­li­tisk chef­re­dak­tör) hatade Cen­ter­par­ti­et och an­såg att Cen­ter­par­ti­et ”de­fi­ni­tions­mäs­sigt” all­tid har fel.

En 35-år­ing skriver knappast me­mo­arer, även om An­nie Lööf be­rät­tar en del om både sin upp­växt och sina år som par­ti­le­da­re. Men hon be­rät­tar om det pri­vata – myc­ket öppenhjärtligt och av­slö­jan­de – för att för­klara var­för hon tagit po­li­tisk ställ­ning som hon gjort. Det gör hennes po­li­tik mer tro­vär­dig och gör boken myc­ket läs­värd.
Att An­nie Lööf är am­bi­ti­ös be­tvivlar nog ingen. Hon be­rät­tar att hon tog po­li­tisk ställ­ning ef­ter att ha läst alla par­tiers pro­gram. Men hade hon inte blivit cen­ter­par­tist ef­ter upp­växten till­sam­mans med fa­miljen på gården i Små­land hade det varit sen­sa­tio­nellt.
Hennes fort­satta po­li­tiska ar­be­te visar på hennes djupa cen­ter­rötter. Visst har hon na­tur­liga le­dar­e­gen­skaper, som hon fick visa i fot­bolls­klubben och se­dan i Cen­ter­par­ti­ets ung­doms­för­bund. Men det var den djupa för­ank­ringen i cen­ter­mil­jön när hennes ideo­lo­giska stånd­punkter testades mot verk­lig­heten som gjorde att hon blev par­ti­le­da­re och som nu gjort henne till, un­der en per­iod, Sve­ri­ges mest po­pu­lära po­li­ti­ker.

Hennes första strid som ny i riks­dagen handlade om FRA:s över­vakning, vil­ket hon snabbt går förbi i boken. Där gick hon emot par­tiets och rege­ringens för­slag. Men när vännen Fred­rick Fe­der­ley stod i ta­lar­stolen och grät över att ha tvingats till en kom­pro­miss stod An­nie Lööf upp för sitt ställ­nings­ta­gan­de.
Senare har hon hyllat kom­pro­missen som ar­bets­me­tod, bland an­nat med re­fe­rens till fö­re­trä­da­ren Thor­björn Fäll­dins fa­vo­rit­dikt De rena händerna (som hon har med i boken, dock över­satt från ådalsmål till svenska). Då hade hon nog inte läst den.
Den största krisen för Cen­ter­par­ti­et kom när idé­pro­gram­för­sla­get pre­sen­terades sam­ti­digt som An­nie Lööf var på se­mes­ter i Thai­land. Första ka­pi­tlet handlar om det och in­leds med orden Jag åker hem. ” Jag be­hövde visa vem som be­stämde”, skriver hon, vil­ket är vågat i en folk­rö­rel­se där par­ti­le­da­ren inte en­sam be­stämmer.
Men An­nie Lööf är så sä­ker i sin roll och på hur Cen­ter­par­ti­et fun­gerar att hon kände att hon kun­de ta på sig den rollen. Att hon där­med körde över nära vänner och kan­ske gick emot vissa av sina egna idéer var inte lika vik­tigt som att vända de­batten till nå­got po­si­tivt och programmet till ett centerprogram.

Även om vänd­ningen väljarmässigt kom våren 2014 var ändå idé­pro­gram­de­batten våren 2012 mer av­gö­ran­de. Då fick med­lemmarna känna att de­ras åsikter be­tyder nå­got. De för­slag som idé­pro­gram­gruppen lade fram avvisades tack vare par­ti­le­da­rens in­gri­pan­de.
Det lade en än fastare grund för den starka ställ­ning hon re­dan hade i partiet.

Dagens fråga

Tror du att Sverige vinner mot Tyskland?

Loading ... Loading ...
×