Martina Jarminder. Foto: Emil Malmborg

Birgit Nilsson visste sitt eget värde

Krönika

Birgit Nilsson var rolig redan i förordet till sina memoarer La Nilsson. Hon skyllde memoarskrivandet på tilltagande senilitet, samt att hon absolut inte ville att någon klåfingrig person senare skulle hitta på trams och osannolikheter om ”La Nilsson”, som hon kallades av en entusiastisk publik.
Bakom anekdoterna syns en konstnär som visste sitt eget värde och visste att hon inte behövde spela det spel som många kvinnor i hennes generation var tvungna att göra för att klara sig. Birgit Nilsson hade en unik förhandlingsposition: det fanns bara en La Nilsson. Ville man låna denna unika talang fick man betala anständigt och respektera hur hon ville att saker och ting skulle göras. En missnöjd La Nilsson kunde boka in sina Isolde vid ett annat operahus, och det fick inte ske. Detta berodde inte på divalater, utan på att hon krävde samma hängivenhet inför uppgiften av andra som av sig själv. Det är inte sällan hon nämner gager: inget säger trots allt respekt som att få rimligt betalt för sin insats.

Folk som inte var specialintresserade av opera förknippade förmodligen Birgit Nilsson lika mycket med köttbullsrecept som med Wagner, efter hennes framträdanden i populära underhållningsprogram, där hon roade även en publik som inte brann för Wagner eller Verdi.
Men som få andra lyckades hon få svenskarna att bry sig om vem som fick flest inropningar på La Scala och hur Isolde borde sjungas. Genom Birgit Nilsson blev operan nästan folklig, även om hon aldrig trivialiserade för att det skulle bli lättsmält.

Nilsson ville gärna roa med sitt historieberättande, men musiken kom först. Hon berättar om hur hon efter hundratals föreställningar fortfarande blev så berörd av förspelet till Tristan och Isolde att hon fick ont i magen, och mindes exakt var i andra aktens kärleksduett som hon en gång inte hittade det rätta uttrycket, det som gjorde att hon levde upp till sina egna förväntningar. Istället för fler applådåskor efterlyste hon en tyst minut efter att musiken klingat ut, så att både sångare och publik kan skiljas från verket mindre abrupt. Kärleken till Wagner går utanför den ära hon själv kan få genom att sjunga hans verk.
Nilsson säger under en intervju att hon kan vara besvärlig – men bara mot dem som inte bryr sig lika mycket som hon om att göra musiken rättvisa. Samtidigt är hon ömsint och vänlig mot en pojke som i barnprogrammet På Direkten vill lära sig sjunga. Den delade kärleken till musiken var det viktigaste. Eller som Birgit Nilsson sammanfattade det: ”Den som inte kan glömma sitt ego när de skapar konst är ingen konstnär.”

Det är värt att notera under detta jubileumsår att Birgit Nilsson hade en pragmatisk och inte särskilt nostalgisk hållning till sin egen karriär: andra sångare skulle komma efter, också de begåvade och intressanta artister, påpekade hon. Hon skulle sannolikt glatt sig mycket åt de många begåvade sångare som följde i hennes fotspår och nu hyllar henne i minneskonserter.

Vissi d’Arte ur Tosca (Giacomo Puccini):

Isoldes förbannelse ur Tristan och Isolde (Richard Wagner):

Orest! Ur Elektra (Richard Strauss):

Blåsningen:

Birgit Nilsson och Zarah Leander i Här är ditt liv:

Birgit Nilsson ger sånglektion:

×