Världen en­ligt Lööf

An­nie Lööfs ny­ut­kom­na bok San­ningens ögon­blick är en bland­ning mellan tids­av­gränsad me­mo­ar och idé­pro­gram. Den är mer el­ler mind­re upp­delad i två delar: män­ni­skan An­nie Lööf och par­ti­le­da­rens ideo­lo­gi. Cen­ter­par­ti­ets po­li­tiska fo­kus­om­rå­den sätts i sam­man­hang med ex­em­pel på per­soner och hän­del­ser som kan för­klara Lööfs håll­ning i en viss fråga.
Det senare är inte ett ne­ga­tivt om­dö­me: för­mod­li­gen har det kliat i fin­grarna på Lööf att få ha den ideo­lo­giska dis­kus­sion som hon inte fick ha när hon till­trädde. Då var tid­punkten fel: folk ville veta vad den nya, unga par­ti­le­da­ren skulle lägga för kon­kreta för­slag, inte hur hennes utop­ia såg ut.

Även om det inte varit val­år hade det varit ett lämp­ligt till­fäl­le för Lööf att skriva ner sina tankar. Til­liten in­ternt och po­pu­la­ri­teten ex­ternt gör att den ideo­lo­giska dis­kus­sionen ligger rätt, tids­mäs­sigt. Lööf har visat att hon kan leda Cen­ter­par­ti­et. Nu är det dags att be­rätta vart hon vill leda det.
Hon skriver länge och ef­ter­tänk­samt om sin ska­kiga start som par­ti­le­da­re. Det är all­tid in­tres­sant att läsa om folk som ana­ly­serar inte bara fram­gångar, utan ock­så miss­lyc­kan­den. Ingen lär vara för­vå­nad över att Lööf kände sig pressad av att vid 28 års ål­der få an­svaret för att leda ett gam­malt folk­rö­rel­se­par­ti i ny rikt­ning. Det in­terna stödet gav henne möj­lig­heten att hitta sitt le­dar­skap utan att hotas med att få foten. Re­san är in­tres­sant läs­ning.

Lööf är myc­ket per­son­lig i boken, vil­ket all­tid är ett risk­ta­gan­de för en po­li­ti­ker. Man får en käns­la av re­van­schism ef­ter de ti­diga an­kla­gel­serna om att vara kall, stel och bara för­mö­gen att upp­repa fär­dig­skri­vna slo­gans. Hon visar upp sin mänsk­lig­het i vet­skapen om att väl­ja­rna har högt för­tro­en­de för henne, även om de inte sym­pa­ti­serar med par­tiets po­li­tik. Hade Anna Kin­berg-Batra skrivit en bok i sam­ma ton hade det låtit de­fen­sivt och lite själv­öm­kan­de, men inte här. Lööf kan kosta på sig att ta av sig nå­gon del av rust­ningen vid det här laget.

Det är särskilt in­tres­sant att jäm­ställd­het och metoo-rö­rel­sen får så stort ut­rym­me. Det har all­tid varit kons­tigt att Cen­ter­par­ti­et inte dragit växlar på att de lyckas med en or­ga­nisk jäm­ställd­het fram­vux­en ur en par­ti­kul­tur där en bond­mo­ra inte varit dis­kva­li­fi­cerad från ledande poster på grund av kön el­ler bak­grund. Lööf an­tyder med sitt brand­tal att tiden för att hymla med kvin­nors starka pos­i­tion i par­tiet är över. Hon är för­ban­nad, vil­ket är hög tid.

Visst är sam­häl­let Lööf be­skriver uto­pis­tiskt. Men det är en lisa för ögat att läsa om vi­sioner för en ljus fram­tid, ef­ter öv­riga par­tiers många kollapskommandoror.
Hennes tek­nik­op­ti­mism får stort ut­rym­me, för­mod­li­gen bland an­nat för att visa skill­nader mel­lan Cen­ter­par­ti­et och Mil­jö­par­ti­et i kli­mat­frå­gan.
Lööf har ett ess i rock­ärmen för mi­gra­tions­ka­pi­tlet: fun­gerande in­teg­ra­ti­on. I hem­trakten runt Gno­sjö kommer även icke-svensk­födda in på arbetsmarknaden.

Visst blir An­nie Lööf självgratulerande på sina ställen i boken. Tur är väl det: ingen vill ha en par­ti­le­da­re som inte tror att hen klarar jobbet på bästa sätt.

Dagens fråga

Har du varit ute och seglat någon gång?

Loading ... Loading ...
×