Skådespelaren och dramatikern Tove Olsson med dockan Tove. Foto: Gunilla Wedding
Erik Holmström och Tove Olsson. Foto: Gunilla Wedding
Föreställningen Det nya riket på Malmö Dockteater.
Föreställningen Det nya riket på Malmö Dockteater.
Alla dockor är tillverkade av dockmakaren Jenny Bjärkstedt och rekvisita av Folkteatern Gävleborgs verkstad. Foto: Gunilla Wedding
Föreställningen Det nya riket på Malmö Dockteater.
Föreställningen Det nya riket på Malmö Dockteater.

Samtidsmosaik med 15 dockor på scen

Mötet med en ung tiggare fick dramatikern och skådespelaren Tove Olsson att börja fundera över vad det är för samhälle vi har i dag.
Genom inspelade samtal med allt från familjemedlemmar till främlingar vars historier hon drabbades av skapade hon den dokumentära teaterföreställningen Det nya riket som har premiär på Malmö Dockteater på fredag med 15 dockor och tre skådespelare på scen.

Bakom den lilla scenen i Malmö Dockteaters lokal hänger Det nya rikets 15 dockor på rad och på bänken ovanför dem står den välgjorda miniatyrrekvisitan – ett omklädningsrum med boxhandskar, en liten fåtölj, en laptop på ett bord, en orange 70-talssoffa i manchester och mycket annat.
– Vi gör Det nya riket i samarbete med Folkteatern Gävleborg och stockholmsbaserade teatergruppen Lumor och i vanliga fall har vi ganska knappa resurser här på Malmö dockteater så det är kul att kunna göra ett större projekt än vanligt med större resurser, säger Malmö dockteaters grundare och konstnärlige ledare Erik Holmström som också står för regi och scenografi till Det nya riket.
– Bara det att vi har tre skådespelare på scen är fantastiskt och att vi har jobbat med en riktig dockmakare, Jenny Bjärkstedt, fortsätter han. Hon har gjort ett stort persongalleri av dockor som har mekanik som gör att de till exempel kan röra på munnen och ögonen. Och så har verkstan i Gävleborg tillverkat alla dessa fina, små möbler. Det är jättelyxigt.

Idén till Det nya riket började växa när skådespelaren och dramatikern Tove Olsson för ett antal år sedan lärde känna Sonja, en ung tjej från Rumänien som satt och tiggde utanför hennes ICA-affär.
– Vi började få en vänskapsrelation men det var så komplicerat för vi kunde aldrig mötas på riktigt eftersom jag var så privilegierad och hon var så utsatt, berättar Tove Olsson. Jag var också gravid då och kände mig mer och mer sårbar och att jag inte klarade av det här till slut så jag började gå omvägar för att undvika henne. Det fick mig att fundera på hur saker har förändrats, hur vi förut var som i ett tryggt litet hörn. Visserligen har vi alltid vetat att det finns nöd i världen och när jag var liten och hörde om folk som turistade i Indien funderade jag mycket kring hur jag skulle tackla det där med fattigdom. Skulle jag ge alla pengar? Och när vi läste Flickan med svavelstickorna i skolan tyckte jag att det var så himla konstigt att ingen bjöd in henne. Nu står vi plötsligt här, allt har förändrats och fattigdomen har kommit så nära. Det ställer oss inför nya etiska och moraliska dilemman och jag ville göra en föreställning om det. Det blev också som ett sorgearbete i olika faser.

Tove Olssons pjäs är skapad utifrån samtal hon haft med runt femtio personer, samtal hon spelat in – öppet eller i smyg. Hon har pratat med så väl sin egen terapeut och sina familjemedlemmar som med personer hon inte alls känt från början.
– Det är som en skatt, man kan bara ösa ur, som att ha tusen vackra tyger att sy ihop något av, säger hon om sitt inspelade material.

Hur valde du vilka du skulle prata med?
– Jag gick på om jag fick hjärtklappning, om det var något som väcktes i mig. En person hörde jag till exempel i Ring P1 och någon annan hittade jag i en drabbande artikel.
– Första manusutkastet som jag fick av Tove var ganska långt, konstaterar Erik Holmström.
– Ja, vi räknade ut att det skulle ta Erik 13 timmar att läsa det, säger Tove Olsson med ett skratt. Det var ett gigantiskt material så vi har fått göra ett hårt urval och många av dem jag träffade är inte med i slutversionen.

Tove Olssons förra pjäs, Tusen bitar, som hon gjorde först på Västerbottensteatern och sedan i Stockholm handlade om en tragedi i hennes egen familj – morbrodern som knivhöggs till döds och styvmorfadern som misstänktes för brottet men utredningen lades så småningom ner. Även i den föreställningen jobbade hon lite med dockor.
– Då blev jag förtjust i formen och när jag började fundera över Det nya riket visste jag att jag ville jobba med dockor och med Erik Holmström, säger hon. Föreställningen är ett mosaikaktigt samtidsporträtt och det är många personer i så det passar väldigt bra med dockor. Man kan leka med mikro och makro, den stora och lilla världen och se saker på lite håll. Och så kan man skapa magi, man kan göra allt och är inte begränsad av tyngdlagen.
Tove Olsson är själv med på scenen i dubbel uppsättning – som dockan Tove och som dockskötare. Ytterligare två levande skådespelare är med i föreställningen, Jonatan Rodriguez och Martin Pareto. De tycker bägge att det har varit spännande både att jobba med dockor och att förhålla sig till ett dokumentärt material.
– Det är tvådelat, eftersom jag aldrig arbetat med dockor förut, så parallellt med att man ska göra ett rollarbete och textarbete så ska man också manövrera och sköta en docka. De parallella spåren är svindlande ibland och det går fort, säger Jonatan Rodriguez.

Det nya riket har premiär i Malmö Dockteaters underjordiska lokal på Sofielund i Malmö på fredag 11 maj. Där spelas den till och med juni. Till hösten blir det turné runt om i Gävleborg och sedan spelas den på Orionteatern i Stockholm.
– Den kommer verkligen att spelas på olika scener, från bygdegårdar och mindre ställen till stora Orionteatern, så den får väldig geografisk spridning och förhoppningsvis ganska olika typ av publik. Det är speciellt, säger Erik Holmström.

×