Adolfssons debut imponerar

Deckarspalten

Morgonen efter den stora ostronfesten på Doggerland vaknar kriminalinspektör Karen Eiken Hornby upp i en hotellsäng med sin närmaste chef, en chef som hon absolut inte gillar. Hon åker hem för att vårda sin bakfylla och ångest men blir snart utkallad till en brottsplats där en kvinna hittats ihjälslagen, en kvinnan som visar sig vara exfru till den chef som Karen precis tillbringat en natt med. Karen får ansvar för utredningen och som utböling och ganska nyanställd måste hon övertyga både som chef och som utredare vilket inte blir lätt när utredningen visar sig vara rejält komplicerad och eventuellt ha kopplingar till händelser på 70-talet. Dessutom har Karen sin egen traumatiska hemlighet att hantera.
Maria Adolfssons debutdeckare Felsteg (Wahlström & Widstrand) är den första delen i en planerad serier om Karen Eiken Hornby och om Doggerland – en önation som inte finns men som Maria Adolfsson pricksäkert har placerat i Nordsjön mellan Skandinavien och Storbritannien. Jag är faktiskt tvungen att googla i flera omgångar på Doggerland för att verkligen övertyga mig om att öarna den består av – Heimö, Noorö och Frisel – verkligen inte finns. Så levande målar Maria Adolfsson fram så väl miljön som öarnas historia, tradition och människor, Visserligen fanns det ett landområde med samma namn på ungefär samma plats under den senaste istiden men det är allt.
Kommunikatören Maria Adolfsson har helt enkelt gjort en Håkan Nesser i sin först deckare. Hon har lånat här och där – från Danmark, Norge, Storbrittannien, Nederländerna och Sverige till exempel – och byggt en helt egen geografisk miljö för sina poliser. Och det fungerar imponerande bra, lika bra som det spännande landskap Van Veeteren en gång röde sig i.
Felsteg är på många sätt en klassisk polisroman men genom just Doggerland blir det också i högsta grad eget, speciellt och övertygande – inte minst genom att allt är så genomarbetat. Lägg till det en intressant och sympatisk huvudperson med ett övertygande gäng människor runt sig och en mordutredning som faktiskt håller hela vägen till slutet så förstår ni min förtjusning. Jag dristar mig till och med till att säga att det här är den bästa svenska kriminalroman jag läst på ett bra tag.

Även brittiska Cara Hunters Hemmets lugna vrå (Louise Bäckelin förlag) är en debut, polisdeckare och första delen i en kommande serier. Huvudperson är kriminalkommissarie Adam Fawles och han får ett klassiskt brott på sitt utredningsbord – en liten flicka är försvunnen från sitt hem. En mängd tänkbara misstänkta utkristalliseras snabbt och de flesta just otäckt nära hemmets trygga vrå.
Hemmets lugna vrå innehåller flera intressanta och oväntade vändningar och ett slut som jag faktiskt inte alls såg komma.
Visst blir intrigen stundtals rörig med alla spår och villospår och personteckningen är tråkigt grund ibland. Kanske känns det heller inte i det här sammanhanget så originellt med ett brott som ligger jobbigt nära den utredande polisens egna privata trauma. Samtidigt finns det absolut potential hos Cara Hunter och hennes kommissarie Fawles.

×