”Kan sannolikt inte skydda mig om dödsrobotarna kommer”

Vi ska ta oss ut ur Stockholm. En rondell med åtta miljarder filer ska föra oss ut på E20. Rörigt.

Därför har vi aktiverat mobilens navigeringsfunktion. Nu väntar vi på att den där tryggt neutrala rösten ska berätta för oss vilken fil som är rätt.

Och jo, hon tar till orda. Hon säger: ”Ta vilken fil som helst.”

Vi tittar på varandra. Vi tittar på de åtta miljarder filerna, och på de skyltar som berättar om de leder till Eskilstuna eller Katmandu. Vad sa hon, frågar någon. Sa hon ”ta vilken fil som helst”?

Ja, det gjorde hon faktiskt.

Först när allt har lugnat ner sig, och vi är säkra på att vi har ett antal timmar framför oss med spikrak motorvägskörning, börjar vi att försiktigt spekulera i vad tusan det var som hände. Har mobilröststanten tröttnat på tomtar som inte vet vart de ska? Är hon förbannad på slöa typer som inte orkar läsa kartor? Har hon drabbats av en depression? Tycker hon att allt är meningslöst, och att det kvittar vilken idiotisk fil alla idioter tar? Har hon börjat bedriva ett subversivt konstprojekt som går ut på att få folk att hamna på oväntade ställen?

Nej. Det har hon inte. För hon är inte ens en hon. Hon är en digital karta med ljudfunktion, hon är ettor och nollor och nu hade väl nån av dem halkat lite snett. Hon låter som en människa, men är en maskin. Vi litar på henne, som vore hon en familjmedlem med ovanligt välutvecklat lokalsinne. Vi utgår ifrån att hon ska fungera, och lösa våra problem åt oss. Så när hon plötsligt tycker att det är fullkomligt likgiltigt vilken fil vi väljer, ja då blir allt rätt konstigt. Och rätt intressant.

För det här med smarta maskiner är en företeelse som har kommit inte bara för att stanna utan typ explodera.

Exakt vad artificiell intelligens, AI, egentligen är lyckas jag inte begripa. Men det handlar, typ, om datorer som fungerar som mänskliga hjärnor. Och det som är fascinerande, och läskigt, är att de har förutsättningar att bli oändligt mycket smartare än vi. Det finns, läser jag på Karolinska institutets hemsida, redan algoritmer som klått människan i exempelvis det klassiska brädspelet Go. Först fick datorn titta på matcher mellan människor. Sedan fick den spela mot sig själv, och lära av sina misstag. Till slut hade den utvecklat en spelstil som gick på tvärs mot allt som alla Go-spelare någonsin lärt sig – och den vann så att det tjongade om det. Den hade hittat ett spelmönster som människorna, under de 2 500 år som Go existerat, aldrig identifierat. Ett vinnande mönster. Ett som besegrar oss.

Och det är här det blir lite obehagligt, och obehagligt nog känner supersmarta typer som Microsoft-grundaren Bill Gates, fysikerstjärnan Stephen Hawking och Tesla-uppfinnaren Elon Musk samma sak. I intervju efter intervju går de ut och formulerar AI-varningar i minst sagt domedagsbetonade ordalag. AI-tekniken, menar de, kommer innan vi vet ordet av att ha blivit så smart att det är för sent att stoppa den. ”Jag ringer och ringer i alarmklockan, men tills folk med egna ögon har sett robotar gå omkring på gatorna och döda folk fattar de inte att det här är på riktigt”, sa en uppgiven Elon Musk i den brittiska tidningen Independent i höstas, och fick medhåll av Hawking som liksom Musk påpekade att med AI funkar det inte att reagera i efterhand – har en intelligent dator väl bestämt sig för att förbättra sig själv tills den kan (till exempel) utplåna mänskligheten så gör den det. Vi måste identifiera hoten och reglera bort dem i förväg. Annars kan vi förr än vi anar få säga adjö till vår egen existens.

Det låter inte klokt. Det låter som ett dammigt Hollywoodmanus. Och på Karolinska institutets hemsida väljer man att se saken från den ljusa sidan, och pratar lyriskt om datorer som skapar perfekta textöversättningar, ställer cancerdiagnoser och upptäcker dyslexi.

Jag vet inte vad jag ska tro. Men när vi har kommit hem letar jag reda på vår gamla bilatlas. Den kan sannolikt inte skydda mig om dödsrobotarna kommer. Men nästa gång Google maps ballar ur mitt på Sveavägen. Då ska jag våga vara precis så analog som bara en äkta människa kan vara.

Minus: Konsumismen. Tillbringa en helg på Stockholms shoppinggator och du förstår vad jag menar.

Plus: Snö! Hurra! Äntligen! Rättvist!

×