Regissören och filmaren Jessica Nettelbladt har fångat upp hittills ohörda röster från landets kvinnofängelse.
Jessica Nettelbladt drar igång en workshop.
Här är boken som Jessica Nettelbladt ligger bakom.
Vi var med och gjorde projektet: Helena Josefsson,
Ett av bidragen i boken.
En reflektion från en av kvinnorna.
Kriminalvården står i fokus i Jessica Nettelbladts nya bok.

Röster från kvinnor bakom murarna

Kvinnliga fångar Lagom till kvinnodagen 8 mars släpper dokumentärfilmaren och regissören Jessica Nettelbladt en bok med unika kvinnliga berättelser från landets alla kvinnofängelse.

– Jag vill lyfta fram ohörda röster och tankar från kvinnorna på anstalterna och bidra till att öka förståelsen för deras situation. Det kunde ha varit vem som helst, din mamma, din syster eller din dotter som fick ett fängelsestraff, säger Jessica Nettelbladt.

Att engagera sig i och dokumentera människor i utsatta situationer och utanförskap har varit hennes ledstjärna i många år, oavsett om det har handlat om hemlöshet, psykisk sjukdom eller prostitution.
Under åtta år följde och filmade hon också Malmökvinna MonaLisa som i många år har kämpat med ett heroinmissbruk, hemlöshet och utanförskap.

Det ledde till den Guldbaggenominerade dokumentärfilmen MonaLisa story, som hade premiär i Sverige 2016.
– Filmen ger röst åt en kvinna från samhällets skuggsida och tar upp viktiga frågor som hur det är att vara mamma om man är missbrukare och att alla har drömmar trots sin livssituation, menar Jessica Nettelbladt.
Historien om MonaLisa har visats för många berörda yrkesgrupper, som riksdagen, socialarbetare, poliser, psykiatripersonal och kriminalvårdschefer.

Det var i samband med en visning för just chefer inom kriminalvården som idén väcktes om att ordna filmvisningar av MonaLisa Story och workshops för kvinnor som är dömda till ett fängelsestraff och sitter inlåsta.
– Konst och kreativitet är effektiva verktyg för att väcka de intagna kvinnorna och hjälpa dem att ge utlopp för sina tankar och känslor, säger Jessica Nettelbladt.
Hon inledde ett samarbete med Doc Lounge och kriminalvården. På samtliga kvinnoanstalter i landet arrangerade filmvisning, sång, musik och stämningsfulla rum. Vid varje tillfälle höll Jessica Nettelbladt en kreativ workshop med kvinnorna. Intresset blev över förväntan.
– Över 200 kom till filmvisningarna och cirka 150 av kvinnorna på anstalterna skrev ner sina berättelser, ritade eller diktade om sin situation innan, under tiden och förväntningarna på vad som skulle ske efter frigivningen. Det blev oerhört starka dokument, berättar Jessica Nettelbladt.

Här kan man läsa tankvärda historier, som om kvinnan som drömmer om att bli undersköterska och leva ett normalt liv men i många år har haft missbruksproblem och inte kunnat sluta trots att hon har två små barn och en man som stöttade henne.
”Jag tänkte varje dag att jag ska snart ska sluta med drogerna. Jag ska bara ta en dag till. Så höll på år efter år. Andra människor fick ta hand om mina barn, jag var inte kapabel. Jag behövde hjälp. Så att hamna i fängelse var faktiskt lite min räddning, för det förändrade mitt liv”, skriver kvinnan i boken.
Här finns berättelser kvinnor som har levt i destruktiva relationer med misshandel och psykologiska hot, kvinnor som har tvingats prostituera sig för att få ihop pengar till missbruket men också kvinnor med en ”välbärgad” bakgrund som har hamnat snett av olika anledningar. Det gemensamma är att alla bär på drömmer och att de som är mammor längtar otroligt mycket efter sina barn.
– Många bär på en stor sorg över vad de missar ute i det fria livet och de känner skuldkänslor och samtidigt stor kärlek för sina barn.
– Det som också framkommer i deras berättelser är att den terapi och den behandling, exempelvis mot missbruket, som finns på fängelserna inte räcker till alla. Det är inte heller alla som vill eller klarar av att öppna sig för medfångarna om vad de känner, menar Jessica Nettelbladt.

I boken får man också veta hur det känns att leva bakom murar och stängsel. Många skapar dagliga rutiner som håller dem uppe och vissa ordnar sina egna ”rum”, där de kan tänka och skriva och mediterar för att få ut sina känslor. Få vittnar om ovänskap och bråk utan de flesta framhåller den sociala gemenskapen med de kvinnliga fångarna, som håller dem uppe.
”Det är så lätt att döma, det har jag själv gjort när jag har läst tidningarna och sett på Tv om brott och brottslingar. Nu sitter jag själv här och får en helt annan bild. Jag precis som alla andra här är människor med samma känslor, vänner, familjer och intressen som de ”normala utanför. Anledningarna till varför vi sitter här är olika och tiden innanför murarna varierar. Men på något sätt bildar vi en liten familj för att orka vara separerade från våra nära och kära”, skriver en kvinna.

I det sista kapitlet ger några av kvinnorna sina vittnesmål om hur de både känner en oro men också förväntningar inför att de ska lämna fängelset. Hur ska familjen ta emot dem och har de kvar någonstans att bo när de kommer ut?
– Det är en del av den kritik som de kvinnliga fångarna framför i sina berättelser, att det inte finns tillräckligt med eftervård från kriminalvårdens sida. En kvinna skriver att hon är rädd att hamna på parkbänken med polarna igen i den lilla stad där hon har bott tidigare. Kanske vill hon byta miljö, säger Jessica Nettelbladt.
Hon ser boken som ett som inslag i samhällsdebatten för att ge människor i utanförskap en röst och bidra till att de får bättre stöd och behandling.
Just nu håller Jessica Nettelbladt också på med flera filmproduktioner, ”Drömprins”, en dokumentärfilm som under tio år följer en ung konstnär från Rosengård som i hela sitt liv känt att han är född i fel kropp, och i samarbete med Stefan Berg gör hon filmen ”Funkiskungen”, om Erik Sigfrid Persson som låg bakom byggandet av Malmgården, Ribershus och Friluftsstaden i Malmö.

×