– När gamla rockstjärnor väl insett att deras hedonistiska livsstil kommer att döda dem inser de varför de gav sig in i den här branschen från början, säger Rick Springfield apropå rocklivets fällor. Det är då de fattar att de måste bli friska för att kunna kontrollera sitt liv. Foto: Jay Gilbert
Foto: Jay Gilbert

Springfield överraskar med blues

Rick Springfield är mannen som redan på åttiotalet gjorde storsäljande melodisk rock med omedelbar popsensibilitet. På det spåret har det fortsatt även om vissa musikaliska avstickare åt andra håll gjorts. 26 januari var det dags för en sådan avstickare med nya bluesbaserade albumet The Snake King

Med albumet The Snake King chockar Rick springfield omgivningen genom att omfamna bluesen på sitt eget personliga sätt, och hävdar samtidigt att den alltid varit en del av honom.
– Så är det faktiskt, bekräftar sångaren per telefon från hemmet i Malibu. Därför har jag också funderat länge på att göra den här skivan. Jag ville göra något bluesbaserat, som är kopplat till vad som pågår i världen just nu.
Samtidigt betonar Rick att det här att ta sig till bluesen så här på äldre dagar inte är åldersrelaterat. Det är inte hans sätt att resonera. Vad fansen tänker och känner inför det här projektet är dock inte lika självklart.
– Chock, förfäran, glädje, och en del ville jag skulle göra ett popalbum. Responsen har skiftad, men i grunden har den varit bra hittills. Folk överlag fattar vad jag velat göra även om de inte gillar det. Jag tror att musiken växer hos de som lyssnar, det händer mycket i låtarna. Men oavsett vilket var det här något jag var tvungen att göra

Vad kritikerna tycker nuförtiden är en annan femma, men Rick säger att han inte bryr sig längre.
– Inte direkt. Jag står för den här skivan i vilket fall som helst, den är äkta. Men det har ingen betydelse för försäljningen vad de säger. Samtidigt är det klart att jag någonstans vill att de ska gilla det jag gör ändå eftersom det kritikerna säger fortfarande gör så stort avtryck hos folk

Att döma av titlar som Jesus Was an Atheist, The Devil That You Know och God Don´t Care har du intresserat dig för religion den här gången. Hur kan det komma sig?
– Det finns mycket att säga om religion, och jag pratar hellre om det än om en söt tjej på dansklubb i kort kjol. Det betyder inte att det är något fel med att skriva om sådant, men det är inte vad jag gör längre. Om jag var orolig från början om folk skulle acceptera det här? Nej, för jag har aldrig skrivit för fansen. Inte ens när jag skrev de tidiga popgrejorna gjorde jag det för någon annan än mig själv.

Rick ger överlag ett energiskt och vitalt intryck, och mycket riktigt har de sista två decennierna varit tämligen produktiva. Flitigt turnerande, bokskrivande och skådespeleri i filmer och tv-serier som Californicaton, True Detective och rockrullen Ricki and the Flash mot Meryl Streep har hållit honom sysselsatt.
För att inte tala om all musik som sett dagens ljus. The Snake King är hans tionde album sedan comebacken 1999 efter ett självpåtaget uppehåll från musiken nästan dussinet år tidigare. Att döma av detta är det alltså inte så konstigt att höra honom prisa skrivandet.
– Det är mycket lättare att skriva i dag. Det har alltid varit min favoritdel av processen. Om något kommer, så kommer det. Om inte får jag vänta. Men det är en njutning att skriva, en hobby. Jag behöver aldrig slå huvudet i väggen för att något ska komma ut.

Du inledde din solokarriär 1972. Kommer du någonsin att pensionera dig. Eller kommer du att göra som Chuck Berry, hålla på ända till slutet?
– Ha ha, det kommer jag säkert. Jag trivs med det här, så jag kommer inte att lägga av såvida jag inte blir sjuk eller så. Jag tror de flesta musiker är på det viset. För de gör något de älskar. Personligen känner jag ingen som sitter i soffan med en öl och ser på tv. Om jag gjort det hade jag plockat upp gitarren som jag har bredvid mig.

Nästa år fyller du sjuttio. Hur känner du inför det?
– Jag pratar aldrig ålder med folk. Jag tror musik är den perfekta medicinen för att hålla igång, det håller en ung. Den ger energi, och tröttar aldrig ut en. Gigen jag knappt kan vänta på att få göra ger mig liv. Men det var svårt som tonåring att tänka sig själv som en sjuttioårig musiker. Då trodde jag att jag skulle vara pensionerad vid det laget. Men det kommer aldrig att hända. Det här är en passion.

Du skriver väldigt öppet om din livslånga depression i din biografi Late Late At Night där du ger både dig själv och läsarna hopp på slutet. Därför undrar jag hur du mår nuförtiden. Är du lycklig?
– Aah nej. Lycklig är jag väl inte. Det går upp och ner, men mitt arbete tillhör definitivt det positiva i mitt liv. Mycket av det jag skriver om kommer från hur jag känner mig för tillfället, och det hjälper mig.

Hur vill du eftervärlden ska minnas dig?
– Jag bryr mig inte. Det enda jag hoppas är att mina barn kommer ihåg mig. Hela kändisgrejen är en ”pain in the ass”. Det är toppen om det kan ge en komfortabel livsstil, men det är skit om det är det enda det handlar om. Att hålla på med det här måste vara en andlig grej.

×