Godspell, Malmö opera, 180201.
Godspell, Malmö opera, 180201.

”Så konstigt och så underbart”

Recension

Den amerikanska dramatikern och regissören John-Michael Tebelak tyckte att den anglikanska gudstjänsten var trist och oengagerande. Han satte därför igång med att skriva en musikal som skulle visa glädjen i bibelns evangelier. Ett år senare sattes musikalen upp på Broadway och nu har Malmö Opera tagit sig an verket i en turné som startar i Osby.

Publiken bänkar sig. Men skådespelarna är redan på plats och sopar gångarna, ropar, ställer order, blir arga över kaoset. Alla är på fel plats, inget funkar. De planterar på det här sättet pjäsen hos åskådarna, känner in oss, gör att vi kan känna in dem. Och det är smart för det får oss intresserade.

Tyvärr förvaltas inte den känslan i pjäsens inledning som faktiskt är mer än förbryllande och väldigt rörig. Man befinner sig i en ruffig hotellkällare? Där tar karaktärerna/hotellstädarna emot sms från olika filosofer som alla formulerar idéer om gud och universum – och så kommer hotellgästen Jesus in!

Och tack och lov, vill jag säga, för nu tar det sig. Jesus spelad av Jonathan Tufvesson Larsson tar genast plats och får pjäsen på banan igen. Och det blir en riktig berg-och dalbana som rusar fram i hisklig takt, högstämt upp och kitchigt ner, men hela tiden med ett så gott humör att man inte kan annat än kapitulera trots den ibland svårbegripliga regin.

Det bjuds på barbershop, a cappellasång, beatboxande, ösig soul, rock och naturligtvis gospel, och allt späckat med ungdomlig energi. Det går inte riktigt att framhålla enskilda personer för alla är som klippta och skurna för allt de gör. Och alla får göra allt, dansa, sjunga, agera och spela instrument. Skönt är också att se att tjejerna verkligen har stor plats och bra scener i det som trots allt är ett koncentrat av gubberi, nämligen bibelns berättelser.

Nej, här bryr man sig inte om sådana petitesser som kön, eller för den delen arter. Här får tjejer vara kungar, killar vara jungfrur, alla vara får, hästar, oxar och allt vad där är av djur i bibeln. Varje berättelse gestaltas nämligen i charadliknande nummer som får åskådaren att både skratta och tänka till.

Där är Berättelsen om Lazarus, den förlorade sonen, fröna på hälleberget och så vidare, och så vidare. Och det är kontrollerat kaosartat, lekfullt, respektlöst och fantasirikt. Jesus är Job i ett steppnummer. Nutida referenser skapar komik. Lika gränslöst lekfulla är kostymerna. More is more är det som gäller. Det glittrar och sprakar som om Lars Lerins Junior gått loss bland julgransdekorationerna.

Och när man tror att man sett allt då kommer ett muppet-docknummer som får en att le från öra till öra. Så konstigt och så underbart.

Men budskapet då. Ja, det finns naturligtvis där som en röd tråd, med gyllene regeln som grundtanke. Och det är ju gott så. Men det som får mig att le lyckligt hela vägen hem är den energi och glädje som ensemblen lyckades förmedla.

 

Idé och manus John- Michael Tebelek

Musik Stephen Schwartz

Regi och koreografi Roine Söderlundh

Scenografi Frida Arvidsson

Kostym Maria Gyllenhof

Premiär i Osby

×