Plötsligt har kampen börjat

Krönika

MINUS: Jag ber om ursäkt om jag upprepar mig. Men snön. VAR ÄR DEN?

PLUS: Vintergäcken och snödropparna som redan i tysthet har börjat lägga världen för sina fötter.

Dagen har just den bedövande gråhet som endast existerar i skarven mellan januari och februari. Det sipprar ut en särskild sorts ljus genom den skarven, ett ljus som i själva verket är ett mörker. En gråhet tung som betong, nej, mycket tyngre än betong. Det finns ett slags vatten som är tyngre än vanligt vatten, eftersom det innehåller väteatomer av en extra tung sort. 0,7 procent av allt vatten i naturen är tungt, har jag läst någonstans. Jag har inte läst någonstans att just de 0,7 procenten har samlat ihop sig i just den skånska vinterluften. Men så måste det vara. Den där råa, slöa, döda vinterluften, vars gråhet smetar av sig i människors ansikten, den måste innehålla en duktig dos tungt vatten. Tungt vatten är svagt giftigt. Det hämmar, långsamt och förrädiskt, kroppens förmåga att skapa nya celler. Man liksom stannar upp. Försätts i ett tillstånd av något slags seg slow motion.

En sådan årstid är det. En sådan dag är det.

Hur många grå nyanser kan det mänskliga ögat urskilja? Åtta, läser jag på ett ställe. 450, läser jag på ett annat. Ingen av siffrorna kan stämma, det fattar vem som helst som har gett sig ut denna dag och försökt navigera genom landskapet av grått, grått och åter grått. Grått som den blöta lera som utan glädje firar sin seger över gräsmattan. Grått som den rabatt där inget växer. Grått som trädens nakna, skyddslösa grenar. Grått som markens stenhårda asfalt, grått som himlen, grått som molnen, grått som husen, grått som det tröga blod som kämpar sig fram genom trötta kroppar som cyklar i motvind eller väntar på bussar som aldrig tycks komma.
En sådan dag är det.

Och det är klart att det inte hjälper att vardagen bökar och krånglar, krumbuktar och spjärnar emot. Det är klart att det inte hjälper att stort och smått kräver sitt, att man måste försöka skynda på stegen, bildligt och bokstavligt, fast man egentligen bara vill sätta sig ner och försöka andas. Försöka skönja någon sorts ljus.

Jag hittar en massa artiklar av och om en professor i något som kallas klinisk neurovetenskap, Torbjörn Åkerstedt heter han. Han verkar veta saker om ljus, han pratar om viktiga ljussignaler till hjärnan via näthinnan, han pratar om en massa olika viktiga ämnen, kortisol och melatonin och olika vitaminer, och han säger att det är lika viktigt för kroppen att få sol som att få motion. Han säger att vi måste få minst två timmars direkt dagsljus per dag. ”Vi är gjorda för att fungera i ljus och vi ska absolut inte hålla på med mörker egentligen”, säger Torbjörn i en gammal intervju i Metro.

Jag hinner tänka att den där Torbjörn kan ju bara ta och hålla käften, istället för att trycka upp hånfulla omöjligheter i ansiktet på alla oss stackars hjälplösa offer för denna vår inhumana breddgrad där våra alternativ till att ”hålla på med mörker” är milt uttryckt begränsade. Jag hinner tänka att jag antagligen redan har så ohyggligt felaktiga nivåer av alla de där viktiga ämnena att jag kommer att falla död ner vilken minut som helst.
Då. Händer det.

Det är 150 miljoner kilometer från solen till jorden. 15 miljoner mil. Och plötsligt. Plötsligt lyckas en enda liten snabbfotad stråle av rent ljus ta sig hela vägen. Krångla sig igenom först rymden, vilket egentligen inte är den stora bravaden jämfört med att den sedan på något magiskt sätt lyckas bryta upp en springa i molnens massiva pansar. Plötsligt råder gyllene solsken på en liten, liten fläck av gråheten, och folk stannar upp, liksom yrvakna, förvånade, medan revan i molntäcket blir större och större och plötsligt har ljuset vunnit hela bataljen. Plötsligt har världen fått tillbaka sina färger. Plötsligt sträcker människor på sina ryggar, något slocknat tänds åter i deras ögon, och vad är det som låter? Är det faktiskt fågelsång?

Ja, det är det. Och ja, när jag vaknar nästa dag är allt lika bottenlöst grått igen. Våren vinner inte över vintern på en eftermiddag. Men kampen har börjat. Den kommer att bli lång och svår. Men den har börjat. Och fågeln som började sjunga har faktiskt inte slutat, det hör jag när jag ånyo stretar fram genom den fuktmättade luftens tunga vattenmolekyler. Små, små spröda men segervissa talgoxtoner säger ”ge inte upp, för jag vet att det kommer en annan tid, en som inte är grå”. Och hur konstigt det än kan låta så är det ju alldeles sant.

MINUS: Jag ber om ursäkt om jag upprepar mig. Men snön. VAR ÄR DEN?

PLUS: Vintergäcken och snödropparna som redan i tysthet har börjat lägga världen för sina fötter.

Dagens fråga

Vill du att det ska bli vår nu?

Visa resultat

Loading ... Loading ...

Tv

×