Andra Lundgren. Pressbild
Andrea Lundgren. Foto:TT

Djurbilder med olika funktioner

BOK
Nordisk fauna
Författare: Andrea Lundgren
Förlag: Natur och kultur

litteratur/recension

”Om det inte fanns några djur, skulle människans natur vara ännu obegripligare”, skrev Georg Louis Buffon i sin avhandling om djurens natur, Discours sur la nature des animaux, 1754. Detta användande av (andra) djur för att synliggöra eller förklara människans essens har länge genomsyrat såväl vetenskap som litteratur.
Ta till exempel de traditionella fablerna. Berättelser som till synes sätter likhetstecken mellan animaliskt och humant, men bara gör det med avsikt att lära människan att uppföra sig mindre djuriskt, ta tillvara sin mänskliga suveränitet – förnuftet. Fabeln använder således inte bara djuren för att beskriva människans natur, utan dikterar också hur den senare bör förhålla sig till den förra.

Senare har vårt bildliga användande av djuren problematiserats. Den politiska filosofen Giorgio Agamben resonerar till exempel, i sin The Open: Man and Animal, kring hur dikotomin mellan människa och djur är en nyckelkomponent i den ”antropologiska maskin” som gör det möjligt att klassificera människor som mer eller mindre mänskliga (idag räcker det med att läsa valfri Flashbacktråd om invandring för att se maskinen i rörelse).
Ett sätt att slå sönder maskinen kanske vore att sluta skriva om djur helt och hållet, men det vore tråkigt. Ett annat alternativ är att, som filosofen Gilles Deleuze förespråkar, istället försöka använda djuren som utgångspunkter för nya sätt att vara. Möjligheter för människan att utvecklas bortom de former hon känner idag.
I relation till dessa frågor om djurens plats i litteraturen utgör Andrea Lundgrens Nordisk fauna, som namnet antyder, en spännande läsning. Novellsamlingens sex berättelser tematiserar olika aspekter av samma sak – den (mellan)mänskliga existensen. I samtliga noveller med hjälp av djur, men på väldigt olika sätt.

I vissa av novellerna får djuren agera härbärgen eller projektionsytor för karaktärernas egna känsloliv. I ”Fågeln som skriker om natten” antar en pappas ångest formen av en fågel som håller honom vaken med sina skrik. I ”Fadershålet” ser ett barn sina fantasidjur dö som en följd av den otrygghet hon känner i sin pappas vård.
Här är djuren metaforer, utbytbara mot praktiskt taget vad som helst. De fyller sin funktion som ställföreträdare, men novellernas verkliga styrka ligger någon annanstans. I Lundgrens stilistik, detaljrikedom och finstämda känsloregister – som i bilden av ögonlock som ”fälls ner som en giljotin”.

I båda dessa noveller spelar samtidigt mansrollen, eller patriarkatet om man så vill, en viktig roll – så även i ”Katten”. Här flyttar/flyr en mamma upp på vinden för att slippa undan patriarkatet som härskar på nedervåningen. Härskar i form av den hockeyspelande sonen som våldtagit sin skolkamrat, och i form av fadern och hans kompisar som super till och fäller sexistiska kommentarer.
När detta patriarkat bryter igenom dörren, tvingar modern att komma ut, förvandlas hon (?) till en gris. Här fungerar det nästan krystat instoppade djuret precis som i Agambens maskin – som exempel på något inhumant, det som bör undvikas.

I ”Flickvännen” och “Det som sker med en” finns djuren däremot där som förlösare. Genom att kasta av sig mänskliga normer och bli de djur vi faktiskt är (en strövande räv, en gränslös hund), kan vi nå frihet. Frihet att förhålla oss till oss själva och varandra på nya sätt. Detta blir därför också novellsamlingens starkaste läsupplevelser, för de säger oss inte bara något om vad vi är utan också vad vi skulle kunna vara. Och vad Nordisk Fauna skulle kunnat vara, om alla djurbilder hade fått fylla en funktion just så, fått finnas i sin egen rätt.

BOK
Nordisk fauna
Författare: Andrea Lundgren
Förlag: Natur och kultur

×