Elisabeth och Per Söderhielm älskar sitt hus och gläder sig åt spåren efter gamla ägare. Foto: Håkan Jacobsson
Per och Elisabeth Söderhielm har gjort filmer där de levandegör människor vars namn man hittar på gravstenar. Foto: Håkan Jacobsson
Per och Elisabeth Söderhielm har gjort filmer där de levandegör människor vars namn man hittar på gravstenar. Foto: Håkan Jacobsson
Elisabeth Söderhielm. Foto: Håkan Jacobsson
Per Söderhielm. Foto: Håkan Jacobsson

Rätt hus, men fel adress

HUSFYNDARE. Makarna Per och Elisabeth Söderhielm hittade huset de ville ha, från mitten av 1800-talet och någorlunda orört. Och i det hittar de fortfarande hela tiden nya saker.

Namn: Elisabeth och Per Söderhielm.
Ålder: 67 respektive 66 år.
Yrke: Pensionärer, ljud- och bildarbetare.
Familj: Dottern Pella
Bor: 1800-talshus i Fränninge, norr om Sjöbo.
Aktuella: Med filmer om kyrkogårdar i trakten. Den 31 januari kl 19 är det visning i Öveds kyrka av filmen om Öved och Östra Kärrstorp.
Övrigt: Fascineras av spåren av gamla ägare till sitt hus. ”Så här gamla hus är oftast sönderrenoverade”. När de själva gör något med huset lämnar de en uppgift om sig själva, till exempel under ett nylagt golv.

De gillade läget, men inte adressen. Alltså det namn som det beslutats att vägen skulle få, Heingebergsvägen. Så de agerade, något man kunde läsa om i denna tidnings spalter.
– Till slut fick vi veta att vi hade protesterat för sent, säger Per Söderhielm.
– Det skulle vara praktiskt för utryckningsfordon, sades det. Jag vet inte om det blev det – men det får man ju hoppas.

Sedan dess har Söderhielms förekommit i många sammanhang i den här trakten. Bland annat har Per Söderhielm hållit Skånskans läsare à jour med vad som händer i byn, eftersom han en tid skrivit spalter i just denna tidning.
Nu senast har Söderhielms varit aktuella i samband med kyrkogårdar. Med utgångspunkt från enskilda gravar har Elisabeth och Per Söderhielm, med hjälp av efterlevande, berättat människors och därmed traktens historia. Det hela har skett på uppdrag av Vollsjö församling.
Filmer från kyrkogårdarna i Vollsjö och Brandstad hade premiär för två veckor sedan i Vollsjö kyrka:
– Det kom så mycket folk att det var svårt att få plats för alla, säger en överraskad Per Söderhielm.

Kanske blir det lika trångt om saligheten även i Öveds kyrka den 31 januari – då visas filmerna om Öved och Östra Kärrstorp.
Per och Elisabeth Söderhielm bor alldeles intill kyrkogården i Fränninge.
– Vi kom hit 2005, berättar hon. Då hade vi väl varit på gång att flytta till landet ganska länge.
Innan dess beskriver de sig närmast som ”låtsaslantisar” – det vill säga, de bodde i Lund, men hyrde sommarhus i Knislinge i norra Skåne i många år. Men nu fanns inte den möjligheten längre.

Från början kommer han från Kristianstad, hon från Broby – men hon är född i Fjärdhundra, mellan Västerås och Uppsala – och de träffades redan i skolan. När han flyttade till Lund för att studera var hon redan på plats.
Hon hade haft drömmar om att bli veterinär, som far, men betygen räckte inte riktigt till, Hon läste matematik, numerisk analys och besläktade ämnen:
– Jag tycker om regler och strukturer, system.
Per Söderhielm brukar skämtsamt kalla sin fru för Sveriges äldsta dataprogrammerare. Det är ju inte riktigt sant, men hon började jobba med datorer redan på den tiden när det behövdes hela hallar med apparater för sådant som nu får plats i en mobiltelefon. Och operatörerna kilade omkring i vita rockar.

Han, för sin del, hade ingen riktig plan:
– Jag började läsa juridik, faktiskt. Det passade mig inte alls.
De flyttade ihop på Stora Tomegatan, och vid en fest kom de och ett par kompisar överens om att köpa den lilla matbutiken på hörnet, helt enkelt för att de inte stod ut med tanken på att den skulle byta skepnad och förlora sin karaktär.
De var butiksägare i fem år. Det här var på mellanölets tid, och det var det som höll dem flytande.

– Vi hade en Morris Minor som transportbil, minns Per Söderhielm. Och då skulle det ända vara plats för en grand danois i framsätet.
– Vi överlevde, men vi tjänade inte jättemycket pengar, säger han och tillägger att i alla sådana sammanhang har han med varm hand överlämnat det ekonomiska åt fru Söderhielm.
De jobbade som reseledare på bussresor till Italien och Österrike för att få pengar till att hålla butiken i stånd.
De berättar att de sålde butiken, Drugstore Charles VII, till en dörrvakt på Östgöta nation – betalningen var en Volvo.

De flyttade till en större lägenhet i Lund innan de bosatte sig i Vikhög.
– Vi hade segelbåt. Det var därför vi flyttade dit.
De hyrde där, och efter två år gick det inte att förlänga kontraktet. Så de flyttade till Lund igen, nu till Djingis Khan-området.
– Där fanns många sydamerikaner, som färgade hela området. De hade en massa kul idéer.

– Vi trivdes underbart. Med stämningen, gemenskapen. Det var ett helt fantastiskt område för barnfamiljer.
Själva hade de då fått dottern Pella.
Elisabeth Söderhielm har haft flera arbetsplatser.
– Bibliotekstjänst var de jag trivdes bäst hos; de var tidiga med kvalitetsdatabaser.
Där var hon flera vändor. Hon arbetade också på konsultföretag och på Astra.

Under butikstiden hade Per Söderhielm börjat dyka, och han ville kombinera det intresset med det för historia. Så han blev marinarkeolog.
Under studietiden var han med om att undersöka Lödde kar, resterna av en tusenårig hamnanläggning. Och han var i Mombasa i Kenya och jobbade med en sjunken portugisisk ostindiefarare.
Senare kom han att arbeta i tjugo år på Sjöfartsmuseet i Malmö. Med Fotevikenprojektet och Kockums samlingar som stora arbetsuppgifter.

Och det var genom en av cheferna på museet som de kom i kontakt med Fränningetrakten.
Per Söderhielm höll på med musik också, bluesvarianten. Spelade gitarr, munspel och sjöng.
Det gav insikter och färdigheter i ljudbehandling, och de kom väl till pass när makarna började producera pratböcker, under förlagsnamnet Pratboken.
Den idén föddes ur Per Söderhielms vurm för hav och segling.
– Jag ville göra något eget. för en gångs skull. Tidigare hade jag inte haft modet.

Sålunda handlade de första ljudböckerna om sjöfart, bland annat Anders Granströms inläsning av Joshua Slocums legendariska berättelse om sin ensamsegling Jorden runt vid förra sekelskiftet.
Andra ämnen tillkom, men några talböcker ger de inte ut längre.
– Det är en helt annan bransch i dag. Vi är för små, säger Elisabeth Söderhielm.

Dock kommer studion de byggde för ändamålet till användning i andra sammanhang. Museer vill ha texter inlästa, företag beställer telefonmeddelanden. Och eftersom de numera är pensionärer har de råd att vara kräsna och bara göra sådant de själva tycker är kul.
Kul är det till exempel att göra film, något de börjat med på senare år, och där de fortfarande säger sig vara i en lärofas.

Bland annat har det blivit en film om William Arnes motorcirkus.
Och nu senast alltså om traktens kyrkogårdar. Eller snarare om människor som vilar där – och genom att återge deras historier berättar man även om trakten i stort.

Namn: Elisabeth och Per Söderhielm.
Ålder: 67 respektive 66 år.
Yrke: Pensionärer, ljud- och bildarbetare.
Familj: Dottern Pella
Bor: 1800-talshus i Fränninge, norr om Sjöbo.
Aktuella: Med filmer om kyrkogårdar i trakten. Den 31 januari kl 19 är det visning i Öveds kyrka av filmen om Öved och Östra Kärrstorp.
Övrigt: Fascineras av spåren av gamla ägare till sitt hus. ”Så här gamla hus är oftast sönderrenoverade”. När de själva gör något med huset lämnar de en uppgift om sig själva, till exempel under ett nylagt golv.

×