Judith Popinski föddes i polska Lódz 1923. Hon var den enda i sin familj som överlevde förintelsen. I flera år har hon varit en av de ”levande böcker” som berättat för besökare om sina upplevelser från förintelsen under förintelsens minnesdag på Malmö stadsbibliotek.foto: Erika Dahlin Jönsson
Judith Popinski fyller 95 i sommar. Här med dottern Henrietta Stein under förintelsens minnesdag som uppmärksammades på Malmö stadsbibliotek under lördagen.
Henrietta Stein och Judith Popinski på Malmö stadsbibliotek under lördagen.
Svante Weyler, ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism, var en av dem som talade på Malmö stadsbibliotek under förintelsens minnesdag.

”Det tog tid innan man blev människa på nytt”

Malmö Judith Popinski var 21 år gammal när hon och hennes familj skickades till Auschwitz. Av tio familjemedlemmar var hon den enda som överlevde. Under lördagen befann sig Popinski på Malmö stadsbibliotek där förintelsens minnesdag uppmärksammades.

– Auschwitz var ett helvete på jorden, berättade Judith Popinski under minnesdagen för förintelsens offer som inföll under lördagen.

På Malmö stadsbibliotek talade på eftermiddagen bland annat Svante Weyler som är ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism och Nils Karlsson (MP) som är kommunalråd. På förmiddagen kunde man ”låna” en ”levande bok” – en överlevare från förintelsen – som berättade om sina upplevelser. En av dem som delade med sig var Judith Popinski.

Hon föddes 1923 i Lódz i centrala Polen.
– Vi hörde talas om Kristallnatten, läger och misshandlar – men vi trodde inte att det skulle hända i Polen, berättade Popinski.
Men så kom tyskarna och hon deporterades till ett ghetto omringat av taggtrådsmurar.
– Det var trångt och smutsigt. Sjukdomar började sprida sig. Begravningsplatsen blev full.
– I ghettot hörde vi fruktansvärda rykten om skorstenar som brinner dygnet runt och om tvålar gjorda av människofett. Men vi ville inte tro på det.

1944 deporterades Judith Popinski och hennes familj vidare till Auschwitz.
– Vi var tio stycken i familjen. Av dessa överlevde bara jag.
Hennes tid i Auschwitz beskriver hon som förnedring.
– Vi slutade tänka. Dagarna gick och kom.
I april 1945 kom hon till Sverige med en av Folke Bernadottes vita bussar.

Hur kändes det?
– Det kändes ingenting. Efter koncentrationslägret var vi fullständigt avtrubbade. Det tog tid innan man blev människa på nytt.

Något som hjälpte Judith Popinski att bearbeta sina upplevelser var att hon strax efter ankomsten till Sverige återförenades med sin pojkvän.
– Vi hade levt åtskilda och visste inte hur det hade gått för den andra.
Paret flyttade till Bollebygd utanför Borås och 1952 föddes dottern Henrietta. I dag har Judith Popinski även barnbarn och barnbarnsbarn.

Sedan 1960-talet har hon bott i Malmö och på 1990-talet började hon föreläsa på skolor. Hon har flera gånger medverkat som ”levande bok” när förintelsens minnesdag uppmärksammats på Malmö stadsbibliotek. Bemötandet från och intresset hos folk när hon berättat om sina upplevelser har ändrats över tid, enligt Judith Popinski.
– I början om vi berättade sa man bara till oss ”glöm det” – folk orkade inte lyssna.

På senare tid har intresset och förståelsen ökat. Och Popinski tycker det är viktigt att berätta om det som inträffat.
– Unga människor ska ta det till sig, lyssna på oss och se att vi finns. Jag förstår inte de som förnekar förintelsen.

Dagens fråga

Ska du kolla på Melodifestivalen ikväll?

Visa resultat

Loading ... Loading ...

Tv

×